De åt lunch när skotten föll på Risbergska

När gärningsmannen avlossade skotten på Campus Risbergska i Örebro flydde Daniel Dahlén till Myrorna. Karim Koussa åt lunch på stan när säkerhetsappen i telefonen började tjuta. Båda är skyddsombud och har försökt orka vara ett stöd för arbetskamraterna.

Det var inte många kvar i skolmatsalen vid halv ett. Daniel Dahlén satt och pratade med två kolleger vid ett av borden när det hördes smattrande ljud och folk kom springande från korridoren.

– Vi kopplade inte direkt utan plockade upp våra brickor. Sedan hörde vi skriken – ”de skjuter, de skjuter” – och insåg vi att vi nog skulle strunta i disken och springa ut så snabbt vi kunde.

Till Myrorna och Pizza hut

Daniel Dahlén är administratör för sfi och har hand om den tekniska supporten för vuxenutbildningen i Örebro. Dagen för Tidningen Visions besök hjälper han elever med krånglande datorer och ansökningar i City konferenscenter, en av fyra tillfälliga skollokaler efter dådet på Campus Risbergska den 4 februari.

Mellan elevärendena fortsätter han sin berättelse om hur han sprang med strömmen från matsalen och hamnade på Myrorna ett par hundra meter österut.

– Där blev vi insläppta och inlåsta av personalen. Efter ett tag kom polisen och sa att de behövde lokalen till skadade, så då fick vi gå ut bakvägen och in på Pizza hut. Efter ett par timmar återkom polisen och meddelade att alla skulle tillbaka in på Myrorna och lämna sina uppgifter.

Daniel Dahlén deltog när hans arbetskamrat begravdes. ”Det kändes bra att vara med. Vi har ju suttit och ätit tillsammans i flera år.”

Daniel Dahlén uppskattar att det var 60–70 anställda och elever i lokalerna. Alla sittplatser var upptagna så flera måste stå. De som hade fått med sig sina telefoner fick låna ut till dem som inte hade så att alla kunde ringa hem och tala om att de var okej. Alla var skärrade och många grät.

– Jag var också skärrad men försökte stötta andra så gott jag kunde, säger han.

Vid halvfyratiden fick han gå hem och blev upplockad av en vän som lånade ut en jacka. Hans egen var kvar inne på skolan.

→ Han blev en chefsrobot efter skolskjutningen (länk till Chefen i fokus)

→ Hennes medarbetare drabbades av dådet (länk till Chefen i fokus)

En mattelärare som skulle gå i pension till sommaren var en av dem som sköts ihjäl. Hon, Daniel Dahlén och några till hade ätit lunch tillsammans varenda arbetsdag i två–tre års tid, så även denna. Men eftersom hon skulle till lasarettet och ta några prover hoppade hon över kaffet och gick från bordet några minuter tidigare än vanligt.

– Senare fick vi veta att hon hamnat mitt i skjutningen.

Vinkade hejdå till svågern

Karim Koussa är samhälls– och hälsokommunikatör och undervisade arabisktalande nyanlända i samhällsorientering på Campus Risbergska fram till den 4 februari. Det var nationella prov den dagen och han var provvakt. Vanligtvis går han och tränar i personalgymmet under lunchen men den här dagen skulle han och några kolleger utnyttja julgåvan från kommunen – en lunch på stan.

– Jag lämnade skolan klockan 11:40. Jag såg min svåger som läste svenska på skolan och vinkade hejdå. Sen cyklade jag till restaurangen, berättar han.

Dörrarna till de tillfälliga lokalerna i Sörbyängsskolan är låsta. Karim Koussa tar emot eleverna när de kommer. ”De ska mötas av ett bekant ansikte, så att de känner sig trygga”.

Från fönsterbordet där de satt såg de blåljusbilarna. Sedan började säkerhetsappen, som alla anställda i vuxenutbildningen och på gymnasieskolorna i Örebro, har i sina telefoner, att tjuta.

– Vi insåg snart att utryckningsfordonen var på väg mot vår arbetsplats. Jag frågade i appen om någon hade sett min svåger och en lärare svarade att han sprungit ut från sitt klassrum. Vi började ringa men fick inget svar.

Eftersom svågern alltid brukade vara klistrad vid sin telefon befarade Karim Koussa att det värsta hade hänt.

Lång väntan på sjukhuset

Familjen tillbringade resten av dagen och kvällen på sjukhuset i väntan på besked.

– De ropade upp anhöriga till de skadade. Vi väntade på vårt namn men det kom aldrig.

Karim Koussa tar en pappersnäsduk ur lådan i rummet på Sörbyängsskolan där vi sitter. Här jobbar han nu som trygghetsskapande skolvärd och tar emot elever vid den låsta entrén. SO–undervisningen för nyanlända har pausats.

De ropade upp anhöriga till de skadade. Vi väntade på vårt namn men det kom aldrig.

Karim Koussa

Hela Risbergskas personal hade gått en utbildning i PDV, pågående dödligt våld, och tränat på inrymning och barrikadering. Att många låste in sig där de var räddade sannolikt liv den 4 februari.

Men alla stannade inte. När säkerhetsappen signalerade ”utrymning” låste läraren och eleverna i Karim Koussas svågers klassrum, upp och sprang ut. Enligt en anmälan till Arbetsmiljöverket kan uppmaningen om utrymning ha lett till två personers död.

– Jag är jätteledsen och förbannad på bolaget som står bakom säkerhetsappen, säger Karim Koussa.

Han förlorade tre nära i skolskjutningen: sin svåger, matteläraren som han brukade träna med i personalgymmet, och en av sina elever.

Sörbyängsskolan är en av fyra tillfälliga lokaler. Här finns servicenheten och sfi-undervisningen. (Foto: Karin Lindgren)

Dagarna närmast efter dådet samlades personalen i Filadelfiakyrkan, för att vara tillsammans, prata, få information och träffa krisstödjare. Det gavs utrymme för att reagera individuellt och att ta det lugnt utan att behöva sjukskriva sig. Det ordnades med tillfälliga arbetsplatser i ett av kommunens hus och Daniel Dahlén valde snart att ta tag i de arbetsuppgifter som fanns.

– Även om all undervisning på campus lagts på is hade vi ju andra verksamheter som rullade på – som yrkesutbildningar på gymnasieskolorna och hos privata aktörer. Jag är en sån som behöver ha något att göra så det kändes bra att jobba.

Funderar på motivet

Han är lite undrande över att han är så samlad och inte har reagerat starkare på det som hänt, förutom sorgen över arbetskamraten som dog. Han har inte träffat någon psykolog, utom precis i början då krisstödjarna gick runt och pratade med alla.

– Det har inte känts som att jag har behövt. Men det kanske jag gör fast jag inte begriper det. Jag borde nog boka tid med någon.

Det enda han tänker på då och då är gärningsmannens motiv och varför allt det hemska hände.

– Men det lär vi får ju aldrig få något svar på, säger Daniel Dahlén.

Jag kanske behöver prata fast jag inte begriper det. Jag borde nog boka tid med någon.

Daniel Dahlén

Karim Koussa fick inte vila. Han hade två familjer i sorg att ta hand om, svågerns och sin egen. Han ordnade med lokal för att ta emot kondoleanser och sedan med begravningen. Han hjälpte Örebromoskén och en person i Stockholm, som tillsammans samlade in nästan 600 000 kronor till de drabbade, att komma i kontakt med skadade och anhöriga till de som dött.

– När allt var klart var det dags att komma tillbaka till jobbet. Men det skedde på ett lugnt sätt. Sakta men säkert är jag uppe i hundra procent.

Misstänksamhet och skuldkänslor

Han har träffat psykolog en gång och de skulle ses igen. Men besöket försvann i allt som var. Kanske vore det en bra idé att ta kontakt igen?

–  Ibland känns det som att jag inte har någonting att säga. Vi får se, säger Karim Koussa.

Han berättar att han är splittrad, kan stå med telefonen i handen utan att komma ihåg vem han ska ringa. Han har blivit mer misstänksam och skannar av omgivningen efter personer som beter sig konstigt. Och han bär på skuldkänslor för att han inte var på plats i skolan när dådet skedde. Kanske hade han upptäckt något?

– Men jag tror att jag börjar funka lite bättre nu.

Människor tänder fortfarande ljus vid minnesplatsen framför Campus Risbergska. Foton, ljus, blommor och minnessaker har flyttats i omgångar av kommunen och ska bevaras.

Både Karim Koussa och Daniel Dahlén är ombud för Vision och skyddsombud. De har försökt stötta arbetskamrater och elever men det kan var svårt att orka med när man är drabbad själv. Därför har de har bett Vision i Örebro att vara på plats när verksamheten flyttar tillbaka efter sommaren. Peter Tillman, vice ordförande och huvudskyddsombud, tänker sitta där och jobba så länge det behövs, kanske några veckor.

Livet måste fortsätta

Campus Risbergska är fortfarande en byggarbetsplats, stängd för renovering. Personalen har fått besöka skolan och kan boka tid för att hämta saker som verksamheterna behöver.

Det är inte alla som vill flytta tillbaka men för Daniel Dahlén känns det självklart.

– Vi kan inte låta mer förstöras än vad som redan har förstörts.

För Karim Koussa är det mer kluvet, både ja och nej.

– Nej på grund av det som hänt. Ja för att livet måste fortsätta. På något sätt.