Han riggar skolstarten för ukrainska barn

Å, Ä, Ö! Barnen från Ukraina har rätt till undervisning. Möt administratören som fixar allt praktiskt inför första mötet med svenska skolan.

Olha Kuryliak har en portion svensk kultur framför sig. Klibbiga skolmakaroner, ohemlagade köttbullar och några skivor saltgurka. Hon är 15 år och har nyligen kommit till Linköping på flykt från krigets Ukraina.

Det har gått två veckor sedan administratören Per Rondahl skrev in henne som elev på Mottagningsenheten Adjunkten.

– Du lär dig alla ord jättefort, säger Jelena Vasic, som håller i undervisningen på Mottagningsenheten.
Olha ler lite blekt och säger – på klingande svenska – att hon tycker att svenska är svårt.

Olha Kuryliak har nyss flytt från Ukraina. Efter åtta veckor på Mottagningsenheten, där kunskapsnivån testas, skrivs hon in i en vanlig skola i Linköping.

På Mottagningsenheten går barnen i max åtta veckor och där kartläggs de för att mottagande skola ska veta kunskapsnivån, berättar Per Rondahl. Under krigets första månad har han skrivit in 23 barn från Ukraina.

– Det ökar hela tiden. Kriget i Ukraina är helt galet. Att urskillningslöst skjuta civilbefolkningen på detta sätt är sinnessjukt, säger Per Rondahl.

I mitten av april rapporterade Unicef att två tredjedelar av alla barn i Ukraina hade flytt sina hem, nästan fem miljoner. Sverige har räknat med att tusentals ukrainska barn måste få skolgång.

Men alla elever på Mottagningsenheten är inte från Ukraina. I nuläget är ett 60-tal elever inskrivna från många länder, men antalet varierar över tid.

Läs mer: Hon hjälper sjuka barn från Ukraina

– För tillfället är det två elevgrupper, men tidigare har det hänt att vi har varit tvungna att ha tre. Under pandemin har det varit färre elever, säger Per Rondahl.

Han har varit verksamhetens ­administratör sedan 2018. Förutom att skriva in elever genom att skapa elevkort i det administrativa systemet IST så ansvarar han för den löpande administrationen.

Han sköter allt som har med de anställdas löner att göra, tar hand om reseräkningar och inköp och konterar fakturor. Från början jobbade han uteslutande på Mottagningsenheten.

– Men jag kände att jag hade mer utrymme i min tjänst. Jag bad min chef om mer arbetsuppgifter och när en administratörskollega gick ner 25 procent i tjänst så övertog jag vissa av hennes uppgifter. Jag vill att det ska hända något hela tiden, säger han.

Underlättar vardagen

I dag är Per Rondahl administratör för fyra verksamheter, men Mottagningsenheten tar mest tid.

– Det roligaste med jobbet är mötet med personal. Det är tillfredsställande att underlätta deras vardag.

Trots att Per Rondahl är en social person så tycker han att det är skönt att inte ha sitt kontorsrum där Mottagningsenheten ligger. Han sitter i en annan byggnad, tio minuters promenad därifrån, tillsammans med ett gäng administratörer, chefer och andra tjänstemän.

– Fördelen med att inte sitta mitt i de verksamheter som jag är administratör i är att jag slipper frågor på sådant som de i många fall faktiskt kan lösa själva. Annars är det lätt att bli överbelamrad med arbete – man är snäll och vill hjälpa, det ligger i naturen, säger han.

Coachar istället för servar

För att undvika att bli en slasktratt som ska fixa precis allt, så använder Per Rondahl sin förmåga att coacha. Koordinatorerna på Mottagningsenheten, och all annan personal som han sköter administrationen åt, har fått vänja sig vid att han inte serverar allt på silverfat.

– Man måste lägga ansvar på individen. Jag får massor med frågor av typen ”Hur mycket ska en 50-åring ha i gåva?”. Det tar tio sekunder att söka fram svaret på vårt intranät. Då skickar jag länkar som svar.

Har alltid haft ledarroller

Pärmar står prydligt på rad och skrivbordet är kliniskt rent inne i Per Rondahls lilla kontorskrypin. Han är en sådan som jobbar undan saker direkt.

På väggen hänger en Liverpool fotball club-affisch med texten ”You´ll never walk alone”. Själv har han en karriär som fotbollsspelare i Linköpings FF i bagaget och många år som tränare.
– Jag har alltid tagit på mig ledarroller, säger han.

Han har jobbat 32 år inom Linköpings kommun och på kontorslampan av metall sitter en nästan komiskt lång rad av magnetiska namnbrickor. På dem står bland annat ”Per Rondahl, sam­ordnare”, ”Per Rondahl, projektledare” och ”Per Rondahl, verksamhetschef”.

Historierna bakom namnbrickorna är inte riktigt lika komisk. Det har varit många omorganisationer och Per Rondahl, som i botten är fritidsledare, har blivit övertalig vid flera tillfällen.

Nu kröner han den kommunala karriären som en av Linköpings bäst betalda administratörer. Lönen som verksamhetschef fick han, med hjälp av facket, behålla eftersom han blev övertalig.

– I början var det konstigt att lämna chefspositionen. Men jag vill inte ha personalansvar igen.

Cheferna ger frihet

Per Rondahl fingrar lite på snusdosan som ligger på bordet. Beroendet av nikotin hänger kvar sedan hans tid som vikarierande verksamhetschef med ansvar för 100 personliga assistenter.

– Jag hade hållit uppe med snus i sex år, men i den tjänsten var det kört. Det var så extremt stressigt. Ju äldre jag blir desto mindre är jag intresserad av att bestämma. Jag känner mig fri i min roll och trivs. Och jag har bra chefer som inte lägger sig inte i – de vet att jag löser det som de efterfrågar.

Namnbrickan med ”Per Rondahl, administratör Mottagningsenheten Adjunkten” tänker han behålla de sista åren i arbetslivet. Om det inte blir en ny omorganisation, förstås.

Men risken att han inte skulle vara behövd på sin nuvarande tjänst är liten. Barnen som flyr krigens fasor i sina hemländer fortsätter att komma.