Personalens säkerhet viktigast vid tippsläckning

Den miljöfarliga branden på Kagghamratippen lamslog en hel kommun och stängde in Botkyrkaborna i hemmen med luftrenare. I dag blickar insatsledare Henrik Nyman ut över sandhögen som till slut fick stopp på den svårsläckta elden.

– Det var inte förrän jag kom hit första gången som jag insåg vilket elände människor häromkring har levt i, röken drog ju runt i närmare två månader.

Henrik Nyman, insats- och räddningsledare på Södertörns brandförsvarsförbund, stannar till på den leriga grusvägen som slingrar mellan böljande åkrar. En å flyter förbi. Utsikten mot Kaggfjärden öppnar sig.Branden på Kagghamratippen pågick i flera månader. Lågorna har kvävts med hjälp av sand.

Just här, i detta vackra landskap, tornar en enorm soptipp upp sig. Större än en stor fotbollsplan och mellan fem och tio meter hög. Högen som brunnit sedan 23 december består av 35 000 kubikmeter osorterat byggavfall, plast, trä, gips och betong. Sedan ett par veckor är den helt täckt av sand, det ryker inte längre men en obehaglig lukt sticker fram här och var.

Henrik Nyman är van att hantera kriser. Han ingår i den nationella resurs som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har. Under den stora flyktingvågen bistod han Migrationsverket och senast var han utlånad till just MSB för att planera en totalförsvarsövning. När pandemin slog till stoppades det arbetet och han blev omdisponerad till Socialstyrelsens särskilda organisation för hanteringen av covid-19.

Uppdraget var klart vid årsskiftet och den 11 januari kom Henrik Nyman tillbaka till sin ordinarie arbetsplats på Södertörn – till, som han trodde, en lugn första vecka. I stället klev han rakt in i en ny katastrof:

Kagghamratippen, som brunnit redan i november hade tagit fyr igen och nu gick elden inte att släcka.

Långt utöver det vanliga

Vad som orsakade bränderna är inte klarlagt men det är ett känt fenomen att avfallshögar, där organiskt material ligger tätt packat, kan självantända. Henrik Nyman menar att brandförsvaret har en hyfsat god erfarenhet av bränder i sophögar.

– I ett normalt arbete av det här slaget gräver vi ut det som brinner, släcker på platsen och kör bort eller lägger någon annanstans. Det var så man gjorde i november. Då gick det att använda en så kallad långgrävare för att nå fem-tio meter in i högen, säger han.

Men nu utvecklades det hela till en brand långt ifrån det han och hans kollegor är vana vid.

Kagghamrabranden lyftes tidigt ut ur brandförsvarets dagliga hantering av larm och en särskild organisation bildades. Teamet har ägnat sig åt allt från rökanalyser och worst case-scenarier till juridik och ekonomi.

Henrik Nyman utsågs till chef för den operativa verksamheten och hans erfarenheter av att samverka med andra har kommit väl till pass. Flera nationella myndigheter har varit inblandade, exempelvis MSB, Socialstyrelsen och Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. SMHI specialanalyserade vädret och gav dagligen muntliga rapporter om väderförhållandena.

– Alla ställde upppå ett proaktivt och engagerat sätt, det var ett värdefullt stöd, säger Henrik Nyman.

Akut risk för skred

Sand och jord är en klassisk metod för att släcka den här typen av bränder men här stod det snabbt klart att skredrisken var akut. Det innebar att det inte gick att använda grävare och andra tunga maskiner.

Att använda vatten var också uteslutet. Dels skulle personal tvingas arbeta för nära högen, dels riskerade vattnet att öka skredrisken.

– Sopberget är tungt och kan tryckas ner i sitt eget underlag, vilket gör att det trycks upp någon annanstans. Sand eller vatten skulle göra högen ännu tyngre, säger Henrik Nyman.

Statens geotekniska institut kopplades in för att bedöma skredrisken. Under tiden som geoteknikerna arbetade uttömde brandförsvaret alla tänkbara släckmetoder och pratade med andra räddningstjänster både i Sverige och utomlands som haft liknande bränder.

Arsenik och tungmetaller

Lösningen blev att bygga en motvikt av grus runt högen, en så kallad tryckbank. Den har även fungerat som en väg för att transportera sanden från en grustäkt ett par hundra meter bort.

I dag klafsar Henrik Nyman fram på gruset och visar vägen till toppen av soptippen.

Henrik Nyman var tvungen att söka råd utomlands för att få bukt med branden.

Trots alla insatser var det länge mycket som var osäkert. En av de stora utmaningarna har varit säkerheten för alla som jobbat med släckningsarbetet. Efter branden i november visade det sig att släckvattnet innehöll arsenik, dioxiner och tungmetaller. Analyser visade att även röken innehöll hälsoskadliga ämnen och partiklar. De boende i närheten uppmanades att hålla sig inomhus och kommunen delade ut luftrenare.

– Det var ju inte enbart brandmän som jobbade här utan maskinförare, tekniker och annan personal, vilket gjorde det extra speciellt. Vi ägnade mycket tid åt att analysera riskerna, hitta lösningar, informera, utbilda och dokumentera. Det var viktigt att alla kände sig trygga och säkra här, säger Henrik Nyman.

Vill se sjunkande värmekurva

Den 19 februari avslutades sandtäckningen och maskinerna rullade iväg. Målet, att få branden att sluta ryka, var nått.

– Vi antar att det fortfarande glöder under sanden men att det är en avsvalnande process. Nu vill vi se att värmekurvan sjunker och i vilken hastighet, så att vi kan avsluta vår insats.