Ja, du får läcka till journalister

Hwiiiiii! Samtidigt som coronaviruset spred sig över Sverige var det okej för personal på en hälsocentral att gå till jobbet med milda förkylningsymtom.

Fel, tyckte den medicinska sekreteraren och skyddsombudet Ingrid Leirnes och blåste i visselpipan. I en insändare i lokaltidningen varnade hon för att söka vård hos dem.

Efteråt blev hon om omplacerad till en annan vårdcentral. Men det skulle hon inte ha blivit. När Ingrid Leirnes visslade använde hon nämligen sin meddelarfrihet. Den innebär att offentligt anställda får lämna ut uppgifter och kritisera arbetsgivaren i medier utan att straffas för det.

Men trots att dessa rättigheter är inskrivna i grundlagen är det inte alla offentligt anställda som känner till dem, och ännu färre som vågar använda dem. Det visar två undersökningar i Region Västerbotten, där Ingrid Leirnes jobbar, som genomförts dels av lokala medier, dels av regionens egna revisorer: Över en tredjedel känner inte till vad meddelarfrihet är. En fjärdedel vågar inte kritisera arbetsgivaren offentligt. En tredjedel törs inte lämna uppgifter till medier.

Det är alarmerande siffror, men jag är ändå inte förvånad. Som journalist har jag då och då kontakt med offenligt anställda som säger "nu använder jag min meddelarfrihet" och vet precis vad det innebär. Andra är osäkra på om de får svara på frågor eller lämna kritiska uppgifter om arbetsgivaren. Men det får du alltså.

Ingrid Leirnes skrev under sin insändare med namn, men du har rätt att vara anonym. Efterforskningsförbudet hindrar arbetsgivaren från att försöka ta reda på vem som pratat med medier. Journalister som tar emot information är också, enligt samma grundlagar, skyldiga att skydda sina källor.

Hon fick upprättelse till slut, Ingrid Leirnes. Efter förhandlingar mellan Vision och arbetsgivaren kom hon tillbaka till sin ordinare arbetsplats och fick skadestånd. Du kan läsa om hur hon upplevt det som hänt här.