Hemligheter i glesbygden

Det började som en ansökan till en författarskola och slutade som hyllad glesbygdsaction i tre delar. Nu har ­Tidningen Visions läsare utsett Karin Smirnoff till Årets ­författare 2020.

Hon möter redan ute på gårdsplan. Ska hämta ved och Sammi, hunden, lufsar lite tankspritt genom snön efter matte bort mot ladan.

Den pampiga släktgården i två våningar med vidsträckt utsikt över det böljande vinterlandskapet behöver lite extra värme så här års. Den som har läst Karin Smirnoffs böcker anar att detta kan vara Kippogården och att byn Hertsånger liknar böckernas Smalånger.

– Jo, så är det, men jag har kastat ut alla människor från byn och kastat in nya. Det är inte självbiografiskt. Jag är inte Jana Kippo, även om jag har lånat ut delar av mig själv till henne.

Karin Smirnoff klev upp på den litterära scenen 2018. Romanen Jag for ner till bror hyllades av kritiker och läsare som fängslades av den egenartade berättelsen om den både sargade och handlingskraftiga Jana som reser ner till sin tvillingbror i Smalånger för att rädda honom från att supa ihjäl sig.

Sen debut

Det hör inte till vanligheterna att författare debuterar efter 50. Eller att förstlingsboken är en medryckande bästsäljare som nomineras till Augustpriset som årets skönlitterära bok.

Vägen dit har varit lång och allt annat än spikrak. Ett försök att reda ut Karin Smirnoffs cv slutar i ett intrasslat nystan av påhugg, anställningar och företagsköp med jobb som bland annat korvkioskbiträde, lokalredaktör, hemtjänstbiträde, bilrekonditionerare, fotograf, servitris, copywriter och verkställande direktör.

Men det egna skrivandet har funnits där hela tiden, ända sedan barndomen.

– Det är, och har alltid varit, mitt grundläggande uttryckssätt. Jag gick en skrivarlinje när jag var 20, men det blev ingen författarkarriär.

Hon skrev visserligen vidare, men behöll ­dikterna och novellerna för sig själv och livet rullade på. Med barn, jobb och flyttar. Och nya barn, nya jobb och nya flyttar. Efternamnet Smirnoff fick hon när hon gifte sig med en fransman.

I första meningen är det jag själv som kliver av bussen, sedan blev det fiction för hela slanten.

Karin Smirnoff

2013 köpte hon företaget Componenta Wood och blev plötsligt vd i trävarubranschen. Sedan dess har hon sålt fabriken och fokuserar numera helt på försäljning.

– Innan hade jag gjort kundtidningar och var superbra på entreprenörsmaskiner till gruv- och skogsindustrin. Jag hade träffat många företagsledare inom trävarubranschen så det kändes som en bekant miljö och jag bestämde mig för att satsa, berättar Karin Smirnoff.

Hon sticker inte under stol med att det var en stor omställning. Och kämpiga år i början.

– Jag funderade på att sälja företaget för två år sedan, men nu har jag en medarbetare som tar hand om det mesta. Numera behöver jag bara jobba ett par timmar om dagen.

För- och nackdelar

Men det var i detta grubbel över trävaru­branschens för- och nackdelar som Karin Smirnoff tog det avgörande beslutet för fyra år sedan. Skulle hon ägna resten av livet åt limträbalkar eller var tiden mogen att satsa på skrivandet?

Hon sökte och blev antagen till en utbildning i litterär gestaltning i Lund. Som antagningsprov skrev hon en kort berättelse om hur hon klev av en buss vid en motorväg och vandrar i snö och blåst på väg till sin bror i Smalånger.

– Min lärare blev nyfiken och undrade vad som hände kvinnan och människorna i byn. Så en helg när jag hade tråkigt fortsatte jag att skriva och efter en månad var boken klar. I första meningen är det jag själv som kliver av bussen, sedan blev det fiction för hela slanten.

I snabb följd kom fortsättningen, Vi for upp med mor 2019 och Sen for jag hem 2020, som nu gett Karin Smirnoff Tidningen Visions utmärkelse Årets författare. Nyligen fick hon Svenska Dagbladets litteraturpris och i februari ska hon ta emot Ivar Lo-priset.

Romansviten går uppenbarligen hem hos både kritiker och läsare. Författaren själv är lite överraskad över responsen:

– Ja, det är ju ändå en vanlig roman, ingen deckare. Jag tror framgången beror på den lilla världen runt Smalånger som folk kan relatera till. Böckerna är ju ganska lättlästa med en stark framåtrörelse. Jag har försökt skriva så att man bara vill plöja sida efter sida.

Jana i centrum

Centrum i detta mikrokosmos är Jana Kippo, knappt 40, maskrosbarn från den västerbottniska glesbygdsmyllan. Ordentligt tilltufsad sedan barnsben, men med en handlingskraft som inte står självaste Lisbeth Salander långt efter.

Runt henne träder människor och mörka hemligheter fram. Vart Jana Kippo än vänder sig finns missbruk, övergrepp och religiös fanatism.

Böckerna handlar om makt och våld. Men i stället för en ensidig uppdelning mellan makt/maktlös och offer/förövare är rollerna och motiven här mer komplexa.

Jana Kippo har själv blivit utsatt, men vägrar att betrakta sig själv som ett offer eller världen som prydligt uppdelad mellan god och ond.

– Den som accepterar offerrollen förlorar samtidigt sina vapen. Ett offer förväntar sig att få hjälp av andra, men för att ta sig ur en våldsrelation behövs handlingskraft och förmåga att förändra sitt liv. Jana inser att offret alltid kommer att vara den stora förloraren, säger Karin Smirnoff.

Struliga män

Runt huvudpersonen cirklar en uppsjö av mer eller mindre struliga män. Även om de är svåra på spriten med dålig impulskontroll, skildras de utan allt moraliserande. Rent av med inkänning och nyfikenhet.

Flera av recensenterna har påpekat att det finns något ickedömande i Karin Smirnoffs blick på de manliga romankaraktärerna.

– Jo, det finns många trassliga män i mina böcker, som i sin tur också har varit utsatta för våld. Ingen människa är ensidig. Man kan vara ett stort svin, men ändå ha mänskliga sidor.

Karin Smirnoffs egna jobberfarenheter lyser igenom i de kärleksfulla beskrivningarna av de gamla i Smalångers hårt slimmade hemtjänst. Dessa relationer är mer okomplicerade.

– Där möter Jana ovillkorad kärlek som hon inte hittar bland männen. Som Gösta Grönlund, som hon spelar schack med till exempel. Jag försöker skildra honom och de andra gamlingarna inte bara som "brukare", utan som hela människor med sina för- och nackdelar.

Avskalad stil

Böckerna om Jana Kippo är skrivna med en kärv och avskalad stil som kräver lite invänjning. Den går tillbaka till 1990-talet när Karin Smirnoff försökte lära sig att skriva på maskin. Det gick sådär med tangenterna, vilket fick henne att förenkla ord, skriva ihop, skippa skiljetecknen och hoppa över stor bokstav.

– Jag upptäckte att det händer spännande saker när man plockar bort ord och beskrivningar. Mycket i vårt språk har vi inom oss.

Less is more, lyder mottot. Genom att skala bort information blir läsaren en medskapare.

– Litteraturen är överströsslad av adjektiv och adverb. Risken är att man talar om för mycket och att läsaren berövas sin fantasi. Man behöver inte upplysa om att havet är blått eller hur skogen ser ut.

Nästa romanprojekt är redan igång. Till våren kommer första delen i en svit i två delar om tre barn och deras musiklärare som utspelar sig på 1980-talet när barnen är i tonåren. I andra delen får läsarna möta dem som vuxna.

Den handlar om musik, särbegåvningar och övergrepp. Också här står våldets olika ansikten i centrum.

Aslutat kapitel

– Den här berättelsen går trögare att skriva. Den har en svårare form och ligger närmare mitt eget liv. Dessutom har det tagit lång tid att detoxa mig från Jana Kippo.

Så är hon och Smalånger ett avslutat kapitel? När frågan ställs blir Karin Smirnoff tyst en stund innan hon svarar:

– Nä, jag kanske skriver en till, det är svårt att låta bli. Den tredje boken var en uppgörelse med männen, men Jana har fortfarande inte gjort upp med sin mamma. En fjärde bok skulle kunna handla om moderskapet. Där finns en hel del att vrida och vända på.