Tillbaka efter covid

En och en halv månad på sjukhus, 20 dagar på IVA och sex dygn i respirator. Hasse Ekblom drabbades hårt av covid-19 och pendlade mellan liv och död. Tidningen Vision var med när han kom tillbaka till jobbet.

Solen skiner och det är morgon i mitten av augusti. Hasse Ekblom vandrar längs Viskans strand genom Borås som en förväntansfull förstagluttare på väg till skolstarten. Kortärmad skjorta, gymnastikskor, välfylld ryggsäck och en solbränna som berättar om varma sommardagar.

– Tänk att jag kom ihåg tjänstekortet, det är lätt att glömma. Jag har ju inte varit på jobbet sedan i mars, säger han och fingrar på kortet som är inpillat mellan skjortknapparna.

Stegen är lätta och tempot raskt. Annat var det för fyra månader sedan när han vaknade upp efter nästan en vecka i respirator. Mörbultad både fysiskt och psykiskt. Toaletten fem meter från sängen oåtkomlig som en fjärran planet.

En måndagseftermiddag i slutet av mars bestämde sig Hasse Ekblom, som är facklig ordförande för Vision i Borås stad, för att gå hem. Klockan var bara 14, men han hade ont i halsen och allt prat om det nya viruset gjorde honom lite extra uppmärksam.

Kvar på skrivbordet lämnade han en rad gula post it-lappar med påminnelser om fackliga överläggningar och pandemiplaner som skulle samverkas. Det där kunde han fixa senare i veckan eller i värsta fall veckan därpå.

– Jag trodde att det var en vanlig influensa. Jag hade inte svårt att andas så corona kunde det ju inte vara, berättar Hasse som tillsammans med hustrun Anna bestämde sig för att ställa in kvällens restaurangbesök.

Nej, det var ingen vanlig influensa. På kvällen kom febern, som "bara steg och steg". Under helgen blev det värre, han svettades, blev andfådd och flåsig. Efter ett samtal till 1177 körde Anna sin make till Södra Älvsborgs sjukhus, SÄS, där han röntgades och som andra patient på sjukhuset testades positiv för covid-19.

Syresättningen av blodet fungerade extremt dåligt. Poxvärdet, som helst ska vara över 96 procent, låg på 83.

– Jag var så dålig att jag inte riktigt förstod hur illa det var.

Nu låg han plötsligt på en brits omringad och uppassad av personal med visir och skyddskläder. De flesta som smittats av det nya coronaviruset, sars-cov-2, får en lindrig infektion i de övre luftvägarna. För Hasse hade viruset vandrat ned i lungorna med andningssvårigheter och syrebrist som följd.

Han fick syrgas, lungröntgades och narkosläkaren på akuten förklarade att Hasse eventuellt måste sövas i åtta–tio dagar om syresättningen inte förbättrades. Hur såg han på det?

– Min fru har berättat att jag utbrast: "Åh vad skönt, då får jag äntligen sova gott." Men det är ingenting jag minns.

Han flyttades till IVA, sövdes och fick muskelavslappnande medel så att stämbanden slappnade av och en tub som kopplats till respiratorn kunde föras ned i halsen. Under de kommande sex dygnen var det en maskin – inte Hasse själv – som såg till att syre kom in i lungorna och att koldioxid lämnade kroppen.

Ingenting. Absolut ingenting. Så svarar han på frågan vad han minns av dygnen i respiratorn.

Sjuksköterskornas loggbok berättar om en stillsam påskhelg, om tillfälliga febertoppar och en hustru som oroligt följer det hela på avstånd:

"Din dag har varit ganska lugn, du har vaknat till & hostat ibland men sedan somnat om på nytt." "Din fru ringde och hälsade att hon mår bra och längtar jättemycket efter dig." "Du har fått feber igen." "Vid 03 stängde vi av din välling för förberedelse för att ta bort tuben på morgonen. Man vill att magen ska vara tom så att man inte kräks".

Efter uppvaknandet följde en tid av förvirring. Febriga tankar i gränslandet mellan dröm och verklighet. Vad höll hans hustru Anna egentligen på med under tiden han själv låg nedbäddad i sjukhussängen med slangar hit och dit och andningsmask som tryckte över näsa och mun?

Han fick för sig att hon blivit amma i Sydkorea. Att hon sålt deras lägenhet och åkt till Köpenhamn för att tatuera sig.

– Det var helt snurrigt. Jag trodde också att jag låg i ett fartyg utanför Norges kust där man ­experimenterade med mig för att lära sig ­behandla patienter med covid-19, säger han och slår ut med händerna och himlar med ögonen som för att visa att han förstår hur skruvat det låter.

Telefonsamtalet när han till slut fick prata med sin fru måste nog också beskrivas som skruvat.

– Jag var förvirrad och arg. Hon hade ju bara hållit på med en massa fuffens. Samtalet var naturligtvis inte så kul för henne, men nu har vi rett ut det där, berättar han.

De sista dagarna på IVA klarnade tankarna och Hasse insåg vad han hade varit med om. Utan respiratorn skulle han förmodligen ha varit död.

– Det fick mig att fundera över livets bräcklighet och att jag måste ta hand om de människor jag älskar. Så fort jag fick tillbaka mobilen, ringde jag mina döttrar. Jag grät hela tiden. Det var en obeskrivlig glädje att få prata med dem igen.

Läs mer: Linda Alexandersson fick långtidscovid - läs hennes berättelse här

När han var smittfri flyttades han till rehabmedicinsk avdelning. Här började den mödosamma resan tillbaka. Han hade tappat 11 kilo, förlorat muskler och kunde inte resa sig ur sängen.

I en intervju från sjuksängen med tidningen Expressen förklarade han hur det kändes:

– Jag kan inte gå ännu. Jag skulle ramla ihop om jag försökte. Det är så konstigt. Det finns ingen ork. Det är det som skrämmer en.

Innan Hasse blir utskriven måste han kunna ta sig sex-sju meter från sin säng, gå på toaletten och duscha själv. Och på egen hand tillbaka utan att syresättningen sjunker under 90 procent.

De blev många och svettiga pass med fysioterapeuten. Hasse blåste i en pip med motstånd för att få fart på lungorna. Ena dagen stod han bredvid sängen, nästa trampade han på stället i en gåstol, därefter en kort tur med rollator och till slut en promenad genom korridoren helt utan hjälpmedel.

Den 20 maj, efter 43 dagar på sjukhus, var det check på alla punkter. Med en rollator och en duschstol i släptåg klev han ut i solskenet som första tillfrisknade covid-patient att lämna rehab­avdelningen.

"Välkommen hem" stod det på en girlang som hustrun Anna hade satt upp. Där väntade också döttrarna, paket, blommor och en indonesisk kycklinggryta med ris.

– Det var en oförglömlig upplevelse, men efter två timmar var jag helt slut. Då var jag tvungen att gå och lägga mig.

Hasse var frisk men hade fortfarande en lång uppförsbacke framför sig. Från fysioterapeuterna hade han med sig ett träningsprogram som skulle få fart på rumpan, låren och armarna igen. En läkare hade förklarat att han i bästa fall kunde vara tillbaka på jobbet i augusti.

"Du ser piggare ut än oss andra." "Jag skulle vilja ge dig en bamsekram." "Det har varit så tyst här utan dig."

Det blir uppståndelse redan i dörren till de fackliga expeditionerna på Fabriksgatan i centrala Borås när Hasse Ekblom kliver in. 140 dagar har gått sedan han lämnade arbetsplatsen i en hast den där måndagen i mars och nu står kollegerna från Kommunal, Vårdförbundet och Lärarförbundet uppradade för att välkomna sin fackliga parhäst.

– För fyra månader sedan låg jag i respirator och svävade mellan liv och död. Det är otroligt att jag är tillbaka, säger han liksom för sig själv när han kryper in under skrivbordet för att lista ut vilken sladd som kan få liv i den nedsläckta datorskärmen.

Läs mer: Året vi sent lär glömma - medlemmarna berättar

Tanken är att han ska mjukstarta, jobba halvtid de första veckorna. Klockan tio har han avstämning med sin formella chef, personalchefen Annika Dahlén, högst upp i stadshuset. Att ta hissen är inget alternativ.

Fyra våningar och 74 trappsteg senare tar han sig för pannan, men försäkrar att han inte är trött.

– Lite mer andfådd än vanligt kanske, men det är ju inte så konstigt.

Det blir en kort uppsjungning om hur hemmajobbandet i coronatider har påverkat personalen och vilka fackliga tvister som är på agendan. Lite försynt påpekar Annika Dahlén att han framöver inte måste ingå i nästan alla samverkansgrupper för de 15 olika förvaltningarna.

– Du ska nog inte gå in i det tempo du hade innan. Du har ju varit med överallt, säger hon och tittar honom vänligt men bestämt i ögonen.

Hasse har tänkt i samma banor. I sjukhussängen på infektionsavdelningen funderade han över den tunna och till synes slumpmässiga linjen mellan liv och död. Att han måste lugna ned sig. Stanna upp och andas och reflektera. Även om jobbet är roligt och medlemmarna behöver hans stöd.

Inget tyder på att det finns ett direkt samband mellan den stressade livsstilen och sjukdomen som nästan tog livet av honom. Men – och det är ett stort MEN – med stressen ökar risken att drabbas av andra sjukdomar.

– Tidigare åt jag blodtrycksmedicin, men läkarna har sagt att jag kan lägga av med det om jag bara slutar stressa.

Ansvaret för att det blir så är naturligtvis hans eget. Men Hasse berättar att han har två "Annor" i sin omgivning, som båda kommer hålla ett vakande öga över honom.

Det handlar om Anna Ross Leü, Kommunals ordförande i Borås, och hans hustru Anna Ekblom. Den ena berättar om en debattglad kollega, ständigt på högvarv, som framöver lovar att de ska "tagga ned, ta längre luncher och fler pauser". Den andre om en älskad make som är "vansinnigt engagerad i jobbet", men "slappnar av när de tränar eller påtar tillsammans i trädgården på landet."

Huvudpersonen själv beskriver sig som en duracellkanin som varje sommar och jul har sagt till sig själv att det är dags att sluta rusa genom livet.

– Nu har jag fattat att det är allvar. Om jag inte lär mig denna gång, när ska jag då lära mig? I så fall blir det väl på andra sidan graven.