Ställde om helt under corona

Tandsköterskan Carmen hoppade in på en covid-klinik. Adam ­lämnade flygplatsen för brandstationen. Administratören Ulrika skickade ut andningsskydd. Fritidsgårdschefen Fredrik körde hem matkassar. Sandra bytte skolgården mot äldreboendet. Möt fem medlemmar som fick nytt jobb i coronakrisens spår.

Adam Jarland.

”Vi har fått många bra historier att berätta”

Adam Jarland, till vardags flygplatstekniker och skiftledare på Halmstad City Airport, som har hoppat in som utbildare vid skolbrand­skyddet på Räddningstjänsten i Halmstad:

”När det kommersiella flyget stängdes på grund av corona bestämdes att personalen skulle rycka in och säkra andra samhällsviktiga verksamheter. När min chef frågade om jag ville jobba med brandinformation till barn och unga kändes det kanon. Som flygplatstekniker är jag också flygplatsbrandman så det är något jag kan.
Jag jobbar tillsammans med Alice som är pedagog och vi träffar förskolebarn, andraklassare och femteklassare. Vanligtvis arbetar hon i par med en brandman, men under pandemin vill man inte utsätta de operativa brandmännen för risken att smittas, därför fick jag rycka in.
Jag berättar om skillnaden mellan eld och brand, vad som händer när man ringer 112. Basic saker helt enkelt. Någon undrade om man kan släcka solen med en snöboll som är lika stor som solen? Vad svarar man på det?

Men nu börjar jag längta tillbaka till min normala arbetsvardag. Jag saknar mina arbetskamrater. Några har varit kvar på flygplatsen, andra har jobbat inom demensvården, några på vattenverket och jag inom Räddningstjänsten. Vi kommer ha många bra historier att berätta för varandra.”

 

Carmen Wiberg.

”Vi ser ut som ­rymdsuperhjältar”

Tandsköterskan Carmen Wiberg bytte jobbet i Rosengård mot en särskild klinik i Limhamn som enbart tar emot patienter med bekräftad eller misstänkt covidsmitta:

”När jag i mitten av mars fick frågan om jag kunde tänka mig att jobba med covidpatienter på kliniken i Limhamn sa jag direkt: Självklart, jag ställer upp. Jag har ju valt ett vårdyrke. Om inte jag anmäler mig frivilligt under en kris, vem ska då göra det? Jag tyckte också att det kändes lite spännande.

På kliniken blev jag väl mottagen och fick en noggrann genomgång av alla säkerhets- och hygienrutiner. Jag känner mig trygg och är inte rädd att bli smittad eller smitta någon av mina döttrar. Jag tänker att jag lika gärna kan bli smittad när jag går och handlar.

För att skydda oss har vi andningsskydd, engångsvisir, operationsrock och extra långa handskar. Jag tycker att det går bra att jobba i utrustningen.

Vi kan ta emot fyra patienter per dag och bara akuta patienter. Oftast är det någon som har fått ett hål i en tand. De som kommer är inte jättesjuka, men snuviga och har ibland feber.

När det kommer  barn brukar jag prata och skoja med dem lite extra för att de inte ska bli rädda. Jag ser ju lite konstig ut i skyddsutrustningen. Oftast tycker de att jag ser rolig ut. Lite som Spiderman eller en rymdsuperhjälte, har jag fått höra.

Jag får också många uppskattande ord. Patienterna tycker att det är fantastiskt att vi finns och är tacksamma.

Just nu är jag permitterad och jobbar bara två dagar i veckan. Det är tråkigt. Det är roligare att vara på jobbet än hemma.

Efter varje behandling tar vi av skyddsutrustningen och lägger den i en svart sopsäck som förseglas. Sedan läggs den i en särskild blå påse och därefter i en riskavfallslåda som även den förseglas. Samma sak med arbetskläderna.

Behandlingsrummet får stå tomt i två timmar och rengörs sedan av städfirma. När det är klart går vi in och sprittorkar.

Jag vet inte hur länge jag kommer att jobba här. När allt är över går jag tillbaka till min vanliga klinik i Rosengård. Men om det skulle komma fler kriser ställer jag absolut upp igen.”

Fredrik Belfrage.

”Vi levererar 1 500 kassar i veckan”

Fredrik Belfrage, vanligtvis chef för fritidsgårdarna i Sölvesborgs kommun, ser nu till att kommunens äldre invånare får mat hemkörd:

”I mitten av mars stängdes våra två kommunala fritidsgårdar på grund av smittorisken. Samtidigt drog kommunen igång ett samarbete med lokala matvaruhandlare för att se till att personer över 70 år fick hem mat. Jag blev tillfrågad att leda projektet och nappade direkt. Jag är en klassisk doer som gillar utmaningar.

Två dagar senare levererades de första matkassarna. I dag har vi 700 kunder i registret och 1 500 matkassar levereras varje vecka.
Personalen består till största del av kommunanställda, bland annat från fritidsgårdarna. Jag har också timanställt studerande ungdomar och kulturarbetare.

Varor plockas i butik utifrån en order och på eftermiddagarna körs kassarna ut. Bilarna saneras efter varje skift och vi har plasthandskar.
Ibland rycker jag in. Det är bra att ha koll på hur det funkar ute på fältet. Dessutom blir det så fantastiska möten med de äldre.

Vi får se hur länge projektet pågår, vi kommer att köra augusti ut. Jag tar med mig massvis med lärdomar, framför allt insikten att man på väldigt kort tid kan få folk från vitt skilda verksamheter att dra åt samma håll. När det gäller hjälps vi åt.”

Ulrika Beiros.

”Nu känner jag mig som en expert”

Ulrika Beiros, administrativ assistent inom individ- och familjeomsorgen i Huddinge, som fick rycka in på kommunens huvudlager för skyddsutrustning:

”En måndag i slutet av mars fick jag veta att jag skulle vara på huvudlagret för skyddsutrustning på onsdagen i samma vecka. Så jag fick lämna mitt vanliga jobb i en hast och kastades in i en helt ny verksamhet. Lite mer framförhållning och information hade kanske inte skadat, men det var ändå okej.

Sedan var det bara att börja packa påsar med tre olika innehåll direkt. I den första munskydd, engångsvisir och instruktioner, i den andra engångsvisir, instruktioner och andningsskyddet FFP2 och i den sista långärmat förkläde, instruktioner och andningsskyddet FFP3, som är snäppet bättre. Jag och min kollega har räknat ut att vi tillsammans hittills har packat 22 000–24 000 påsar under de här veckorna. Herregud, det känns helt overkligt.

Den första tiden var det ganska lugnt men efter ett par veckor började jourtelefonen ringa och det blev hektiskt med många akuta leveranser. I mitten av maj lugnade det ner sig igen, men tyvärr tog smittan ny fart på flera äldreboenden och inom socialpsykiatrin.

Som tur är har Huddinge kommun ett välfyllt lager så vi behöver inte neka någon som behöver skyddsutrustning. Det är en bra känsla att veta att ingen blir utan när man står där och packar för brinnande livet.

Mitt vanliga jobb som administrativ assistent på individ- och familjeomsorgen har jag inte hunnit fundera så mycket på. Allt har gått i ett, det har varit fram och tillbaka mellan hemmet och lagret i ett otroligt tempo. Jag har varit här i tio veckor och min chef vill att jag kommer tillbaka ganska omgående. Vi har bestämt att jag ska tillbaka tre dagar i veckan till att börja med och vara kvar på lagret två dagar.

Det kommer att bli lite vemodigt att så småningom lämna det här stället. Jag har lärt mig massor om skyddsutrustning, skillnaden mellan FFP2 och FFP3 och när man behöver ett långärmat förkläde. Innan kunde jag ingenting, nu känner jag mig lite som expert.

Det har hänt så mycket intressanta och spännande saker under de här tiden. Jag pratade faktiskt med min kollega om det häromdagen, vi sade att vi skulle skriva en novell om livet på lagret under coronakrisen."

Sandra Norén.

”Man kan aldrig bli för rik på nya erfarenheter”

Sandra Norén, skolsocionom vid Stiernhööksgymnasiet i Rättvik, tvekade inte när hon fick frågan om att jobba inom äldreomsorgen. Hon ville hjälpa till.

”Det var självklart att säga ja. De flesta elever hade skickats hem på grund av covid-19 och jag är undersköterska i botten. Det kändes roligt att damma av mina gamla kunskaper och hjälpa till.

Bara några dagar senare började inskolningen på Enåbacken, ett äldre- och demensboende. Självklart var man lite nervös, men det visade sig att mina nya kolleger var väldigt välkomnande och tacksamma över att få en extraresurs. Det var skönt, för jag vet att ett varmt mottagande är A och O när man kommer till en ny arbetsplats.

Jag kände en oro över smittorisken eftersom en i vår familj tillhör en riskgrupp men det var inga problem, vi kom överens om att jag inte behöver vara på just det stället om smittan bryter ut. Nu har jag varit här i lite mer än två månader. Om inget annat sker så kommer jag att återgå till mitt ordinarie arbete efter semestern.

Jag brukar ha fokus på våra elever och gymnasiets internat. Under den här tiden inom vården har jag i stället fått ta hand om våra äldre samt haft hand om avdelningens kök, fylla på förrådet, tvättstugan, hämta varor med mera. Det har varit lärorikt och inspirerande.”