Vilse bland Lisebergs ­åkattraktioner

Vår krönikör Stefan Arbratt skriver om känslan av att hamna vilse i ett aktivitetsbaserat kontor.

Svårast har jag alltid haft för de kommunkontor som har en innergård. Det ger ofrånkomligen en känsla av ett fängelse och att vi är fångar som får ta en rast där mitt på dagen.

För första gången i mitt yrkesliv ­arbetar jag nu i ett aktivitetsbaserat ­kontor. Långt borta är det egna kontoret. Där familjebilder uppsatta på väggarna trängts med teckningar som barn målat.

De första dagarna i det aktivitetsbaserade kontoret är allt nytt för mig. Och det känns som en labyrint. Även här finns en innergård, men som tur är inga galler framför fönstren.

Alla mötesrummen är döpta efter åkattraktioner på Liseberg. Med andra ord helt obegripliga att hålla isär. Var mötet i Slänggungan, Virvelvinden eller i Balder? Och var ligger just det rummet?

Då jag i början inte hittar är jag inför varje möte en aning orolig för att komma försent. Vilket medför att jag kompenserar upp det med att vara ute i än mer god tid än vad som egentligen behövs.

Jag ser att vissa har små fusklappar, i form av en karta med alla mötesrum och dess namn utmärkta, på baksidan av laptopen. Smart, tänker jag. Men bryr mig ändå inte om att införskaffa en egen karta. Så jag fortsätter gå vilse. Inte så smart.

Jag testar de tre olika zonerna som finns: tyst, lugn och aktiv. I den tysta zonen sitter jag i vid två tillfällen. En lätt klaustrofobisk känsla. Som om väggarna höll på att ramla över mig av tystnaden. Jag konstaterar att jag trivs bäst i den aktiva zonen. Om jag får sitta lite för mig själv.

De första veckorna hälsar jag på alla jag möter i korridoren. Mest av rädsla för att verka dryg genom att inte hälsa på den jag möter.
Det blir dock till slut lite tröttande när jag inser att jag hälsat på samma person ett antal gånger under samma dag. Men att gå förbi någon utan att åtminstone höja på ögonbrynen, som i en försiktig och ödmjuk hälsning, är det möjligt?

Efter några månader kommer jag på mig själv, att jag hälsar vant på en person. Som om jag kände hen. Men jag har inte den blekaste om vad hen heter eller vilka arbetsuppgifter hen har. Men jag fortsätter att hälsa. För nu känns det ändå som om vi känner varandra. Konstigt nog.