Tack för att ni finns

Den här texten är skriven i frivillig isolering. Det är jag och min livskamrat. Vi sitter i varsitt rum med varsin dator. Känslorna pendlar från dag till dag. Ibland från timme till timme.

Vi konsumerar nyheter via alla tillgängliga kanaler, hela tiden. Vi försöker gå ut och gå för att tänka på något annat. Tillförsikt och optimism förbyts snabbt mot oro och sorg. Oro för närstående och för att själva bli sjuka. Sorg och vanmakt över att inte få hålla om pappa på demensboendet eller mamma som sitter ensam i sin lägenhet.

Det här numret av Tidningen Vision är delvis gjort på distans. En del av innehållet producerades innan coronapandemin.

Vår kartläggning av kommunlönerna till exempel . Där kan du jämföra din lön med kollegan i grannkommunen. Eller porträttet av Mujo Halilovic, som jobbar för romerna i Sverige.

Ungefär halva tidningen är gjord i en helt ny verklighet. Redaktionen träffas via Skype. Vi ”skypar” varje dag ibland flera gånger om dagen. Vi bollar idéer, fikar, skrattar och peppar varandra.

Plötsligt blev jobbet så annorlunda. Vi kan inte åka ut och träffa er som kämpar på därute i kommuner och regioner. Intervjuer får ske på telefon. Vi har intervjupersoner i det här numret som inte kunde bli fotograferade för att de ligger hemma sjuka.

Aldrig har det varit tydligare hur många människor som bär upp vår välfärd och hur mycket ert jobb betyder. Den här tidningen handlar om er och era kolleger på golvet.

Och nästa år när vi gör våra traditionella lönetemanummer då ska banne mig lönetabellerna se annorlunda ut. Då ska applåderna ha bytts ut mot en lön som speglar arbetsinsatsen.