Mahmouds historia etsar sig fast

Jag vill berätta om Mahmoud, vars historia inte lämnar mig. Mahmoud var en av alla unga människor som korsade kontinenter för ett bättre liv under 2015, och som fick ett bättre liv.

Jag minns att jag träffade honom någon gång på Medborgarplatsen då afghanska ungdomar sittstrejkade för att uppmärksamma den svåra situation många av dem befann sig i. Han var vänlig, rar. Ännu ett barn, om än lång.  

Den 13 december 2017 gick han till skolan som vanligt. Jag inbillar mig att livet, som tidigare inte varit en dans på rosor, ändå var mer hoppfullt än på länge: Han hade fått permanent uppehållstillstånd i ett av världens bästa länder, han hade många vänner och var omtyckt, och hans mamma hade fyllt i en ansökan om att få återförenas med honom här, en ansökan som uppfyllde kraven.

Men vid en trappa mötte Mahmoud en knivbeväpnad 16-åring med allvarlig psykisk störning. De två hade ingen konflikt, lika lite som Mahmoud hade konflikt med någon annan. Men något fick 16-åringen att hugga mot Mahmoud, som dog av skadorna. Långt senare skulle jag, som familjens advokat, fråga 16-åringen det som modern i utkanten av Teheran ville veta mer än något annat: Varför? Men jag fick aldrig något svar, och det är än i dag okänt.

Modern fick inte komma till Sverige och begrava sin son. Det tilläts inte eftersom det fanns en risk att hon skulle kvarbli efter att visumet gått ut (ja, så hårda är reglerna). Och rätten till anhöriginvandring försvann i och med att Mahmoud tog sitt sista andetag, så hon fick inte komma till Sverige överhuvudtaget.

Medan andra lever vidare krossades ett barn och en familj den där dagen. Och vad gäller den unga gärningsmannen som i efterhand inte kunde förklara sig minns jag särskilt hans föräldrar som var förkrossade av sorg, och bad mig framföra detta till den sörjande modern.

Jag skriver detta till Mahmouds minne. Livet kan vara outsägligt mörkt och orättvist, och vissa berättelser saknar sensmoral, saknar ljus på slutet. Låt det i vart fall tjäna som en påminnelse om att vara ödmjuk inför livet. Och ta hand om varandra.

Viktor Banke är brottmålsadvokat och författare. Han har under de senaste åren varit en av de mest framträdande rösterna i flyktingdebatten.