Lämnar stadens hets

En våg sveper över landet i klimatångestens spår: många väljer bort övertidstimmar och konsumtionshets för att satsa på ett lugnare liv med självhus­hållning på landet. Möt två före detta kommun­anställda som helt ställt om sina liv.

Längtan efter att göra något konkret och verkningsfullt för att bidra till att stoppa klimatförändringarna och den globala uppvärmningen sprider sig i Sverige. En gräsrotsrörelse börjar få fäste. Människor utbildar sig i självhushållning; den gamla kunskapen väcks till liv genom bloggar och kurser på folkhögskolor. Folk med gemensamma värderingar och idéer samlas i ekokollektiv och sätter sina visioner i verket.

Det handlar ofta om att leva ett liv som är skonsamt både för klimatet och den psykiska hälsan. Hur och varför man sedan väljer att göra detta skiljer sig kraftigt åt. En del gör det för att de tycker det är roligt, andra för att de är övertygade om att samhället snart kommer att kollapsa. Ytterligare andra för att de vill leva ett mindre prestationsinriktat liv nära naturen. Den senare beskrivningen stämmer in på Nathalie Nylén som tidigare jobbat på Strängnäs kommun.

En morgon vaknade Nathalie i ett av mötesrummen på jobbet där hon brukade sova över när det var mycket att göra. Hon arbetade då på ett IT-företag mitt i Stockholms city. Att gå hem på kvällen kändes onödigt, då skulle hon ju behöva lägga en massa tid på att åka fram och tillbaka med tunnelbanan i stället för att jobba.

När hon efter stund gick ner för att köpa frukost på kaféet bredvid kontoret kände hon hur marken gungade till under fötterna och det svartnade för ögonen. Efter att ha suttit på en stol i någon minut kvicknade hon till och gick tillbaka till kontoret. Men under ett möte senare under dagen tyckte hon det var så konstigt att hennes kollega rörde på läpparna och det såg ut som om han pratade fast hon inte hörde något ljud.

– Då blev jag rädd och gick faktiskt till läkaren. Men jag sa till henne att jag inte kunde bli sjukskriven förrän om två veckor för vi hade en viktig deadline på jobbet som inte gick att flytta på, minns Nathalie.

I dag lever Nathalie ett helt annat liv. Sedan två år tillbaka bor hon på den lilla ön Lindö i Södermanland. Hennes dagar är fyllda av att ta hand om alla de djur som hon och hennes sambo Anders Dahlin skaffat. Hon matar hönsen och utfordrar fåren och grisarna som går i hagen. Sedan har hon bloggen Att leva sin dröm, där hon skriver om självhushållning och om livet på Lindö och så föder hon upp både hundar och katter i mindre skala, vilket tar mycket tid och också ger en liten inkomst.

– Det jag tycker bäst om med det här livet är att det rör sig i olika cykler. Just nu, så här på vårvintern, går vi verkligen i väntas tider. Det är fortfarande kallt och det finns snö på marken, men alla djuren är dräktiga och det blir ljusare för varje dag, säger hon och går försiktigt på den isiga stigen fram till hönshuset med hunden Vilja trippandes efter sig.

Förutom vindens sus och tupparna som gal lite då och då är det helt tyst här på Lindö. På ön bor bara hon, sambon Anders, hennes morbror och djuren. Anders, som är elektriker, tar ibland några jobb för att de ska få in tillräckligt med pengar för att kunna betala räkningar för exempelvis el, men utöver det försöker de driva självhushåll så långt det går.

Från hönsen får de ägg och från fåren och grisarna kött och skinn. Fisk får de från Mälaren och så odlar de en del rotfrukter och grönsaker, men än så länge är de inte självförsörjande på grönt. Målet är att vara helt självförsörjande om tio år. Hur det kommer att gå med det vet de inte riktigt än. För bara några månader sedan slutade Nathalie en anställning på Strängnäs kommun som innovations- och community manager där hennes uppdrag var att hjälpa lokala företag att utvecklas. Tjänsten passade Nathalie eftersom hon ända sedan gymnasiet drivit olika slags företag.

– Det var roligt, men nu har jag gått i pension från lönearbete, säger Nathalie och ler när hon och kliver över trästängslet till hönsgården.

Att hitta vägen till det lantliga lugnet och ett psykiskt välmående har tagit sin tid. Kort efter det första besöket hos läkaren för fyra år sedan fick Nathalie diagnosen ”ett allvarligt fall av utmattningssyndrom”. Det tog ett år innan hon började se ljuset i tunneln igen. Men då, när hon mådde som sämst och inte orkade göra någonting, började en dröm att spira inom henne.

– Jag tänkte att ”om jag mådde lite bättre och orkade då skulle jag flytta ut på landet och ha djur”, säger hon.

Numera lever hon precis det liv som hon då bara kunde fantisera om. Idag strävar Nathalie efter att genom sin egen historia få andra att våga ta steget och leva sitt drömliv.

– Jag tänker inte komma med några pekpinnar om hur andra ska leva, men jag vill gärna inspirera till självförsörjande och till ett långsammare liv där man lever nära djur, säger hon.

Men det finns även andra förklaringar till att vilja ha självhushåll. Björn Pihl och Ida Westin, som sedan tio år tillbaka bor på Hulta Norrgård ­några mil utanför Linköping, har som mål att deras gård ska gå runt och vara en hållbar verksamhet.

– Affärsidén är att stärka kretsloppet. Grundtanken är att vi ska kunna försörja oss av det gården ger. Jag vill försöka bevisa att det går att driva en verksamhet småskaligt, förklarar Björn medan han går över gårdsplanen mot det faluröda huset med snickarglädje på förstukvisten.

Inomhus brinner en brasa i den murade spisen som sprider en behaglig värme. En katt klänger i den kala syrénbusken utanför köksfönstret
och försöker förgäves jaga fatt i småfåglarna. Ytterligare en katt ligger på en skänk i köket och sover.

Björn och Ida slår sig ner vid köksbordet för att dricka eftermiddagskaffe. Björn berättar att han tog över gården efter att hans mamma och pappa gick i pension och Ida att hon är socionom och jobbar med ekonomiskt bistånd på Linköpings kommun. Innan Björn bestämde sig för att bli bonde arbetade även han i många år på Linköpings kommun. Han var skötare inom psykiatrin och jobbade natt på ett hem för äldre psykiskt sjuka med diagnoser som schizofreni. Men efter tio år slutade han.

– De blev aldrig bättre, det var en nedåtgående spiral. Det, och att jobba natt, var slitsamt, konstaterar han.

Men trots att Björn är uppvuxen på gården och hela tiden har hjälpt sina föräldrar under intensiva arbetsperioder var det långt ifrån självklart att han också skulle bli bonde. Innan han fattade beslutet hann han med många olika saker i livet.

– Jag har säkert 300 högskolepoäng i flera olika ämnen som religionsvetenskap, litteraturhistoria och kulturvetenskap. Det jag läst mest är arkeologi och historia, eftersom jag är historiskt intresserad. Ett tag funderade jag på att börja jobba inom museivärlden och arbetade som guide i Vadstena och Motalatrakten, berättar han.

Det finns flera skäl till att han till slut valde bondelivet.

– Jag har blodssläkt som drivit lantbruk här i trakten sedan 1600-talet. Jag ville inte att det skulle ta slut med mig, säger han eftertänksamt.

Kretsloppstänket och drömmen om att vara självförsörjande så långt det är möjligt, är något han bär med sig från barndomen. Även hans föräldrar drev gården som ett ekologiskt jordbruk.

– På det viset har jag fått med mig att det är viktigt att ha en nära kontakt med djur, liksom tankarna kring den naturliga kretsgången med födelse och död. Ena dagen kör jag en ko till slaktaren och nästa hjälper jag till att förlösa en kalv.

Det går inte att ta miste på stoltheten och glädjen när han med stora kliv stiger in i ladugården, som är placerad bara så där 30 meter från bostadshuset, och visar upp den lilla kalven som ligger där tillsammans med sin mamma och de andra korna.

– Stjärna heter hon, säger han och klappar mjukt kalven på huvudet.

Inne i ladugården finns 19 nötkreatur, varav sju kor som ger mjölk just nu. Sommarens svåra torka sätter fortfarande spår. Då, när fodret tog slut kunde han inte längre behålla de äldre djuren, vilket betyder att han nu har många kvigor som ännu inte fått sin första kalv och alltså inte ger någon mjölk.

Sju kor ger inga jätteinkomster. I dag har mjölkbilen hämtat 289 liter mjölk med 4,86 procents fetthalt. Men tack vare korna är de självförsörjande på kött, mjölk och ost. Dessutom har de får som lammar på våren, några hönor och en potatisåker. Morötter och lök köper eller byter de till sig från grannen. Under våren och sommaren odlar Ida dessutom bär och grönsaker. Det innebär att de är nästintill självförsörjande på det sättet att de odlar de mesta som de äter. Men det räcker inte. I kretsloppstänket ingår även att djuren på gården ska försörjas av det gräs som växer på gården. På grund av torkan gick inte det i år, men för två år sedan lyckades de. 

En del skulle kanske invända att kor inte är det mest klimatvänliga djuret att hålla på grund av den koldioxid deras matsmältningssystem producerar. Men Björn håller inte med.

– På 1930-talet fanns omkring två miljoner mjölkkor i Sverige. Nu finns det drygt 300 000. Det kan inte vara kornas fel. Det stora problemet är oljan. Det är därför vi har hamnat i det här läget. Vi har passerat så många gränser när det gäller energikonsumtionen. Vi måste i stället tillbaka in kretsloppet, säger han.

Han är fullt medveten om att hans livsstil inte kommer att ge någon jättepension den dagen då han slutar arbeta. Med en inkomst på mellan 70 000 till som bäst 180 000 kronor om året, lär pensionen bli ganska mager.

– Man vet ju inte om det finns några pensionspengar kvar när jag går i pension. Sedan finns det ju annat som är viktigare än pengar. Som att få leva det här livet här och nu och att få en ny kalv, till exempel, säger han med ett skratt.

Frågan är vad som skulle ske om fler valde att leva som Nathalie och Björn. Vad skulle hända med den ekonomiska tillväxten om konsumtionen i samhället sjönk kraftigt eftersom vi slutade att köpa så mycket saker?

Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet, menar att det är möjligt att kombinera ekonomisk tillväxt med ett mer klimatvänligt sätt att leva.

– Men då måste man förstå att vi inte kan ha fler metallicfärgade, stora bilar som går på bensin och mer stål och plast. Men att göra till exempel mediciner bättre skulle kunna ge en ökad tillväxt med en ganska måttlig insats i form av fysiska resurser.

Men om det ska kunna bli verklighet kommer det att kräva en effektiv styrning av konsumtionen, menar han.

– En kombination av politisk styrning och förändrade normer i synen på konsumtion, det är lösningen. Till exempel genom att införa bensin-,  el- och köttskatter. Det vore fullt möjligt och är egentligen inte så komplicerat, det svåra är att få en politisk acceptans för det, säger han.

Mikael Malmaeus, forskare på IVL Svenska miljöinstitutet, är mer tveksam. I så fall behöver man förändra begreppet ekonomisk tillväxt, menar han.

– Tillväxt betyder att något ökar hela tiden och om man definierar tillväxt som att BNP hela tiden ska öka finns det en konflikt, kanske borde vi hellre tala om ekonomisk livskraft. Det vill säga, att en verksamhet ska gå runt och vara hållbar. Om vi skulle halvera vår BNP i dag kommer vi att hamna på samma nivå som på 1980-talet. Vår samhällsekonomi skulle fungera utan tillväxt, vi skulle kunna bibehålla eller sänka nivån i stället.

Hur skulle ett sådant samhälle se ut och fungera?

– Ett sådant samhälle kan se ut precis hur som helst. Det är inte givet att alla ska ägna sig åt lokal självförsörjning, men det skulle kunna vara så. Det enda som är säkert är att inget kommer att bli som det varit förut.

Är det möjligt att skapa ett hållbart samhälle?

– Ja, det är inte kört. Det behövs mer engagemang från enskilda individer i frågan, men också stora systemförändringar. Samhället måste förändras i grunden. Och det har det gjort förr: titta bara på den utveckling som skett under 1900-talet vad det gäller uppbyggnaden av välfärdssamhället. Men det var inget som kom av sig själv, utan något som drevs fram av många engagerade individer.