De tar vid ­efter döden

De arbetar i det fördolda, med ett yrke som få känner till. Annelie Österman och Lars Blixt jobbar med att kremera döda, och med all administration runtomkring. En annan viktig uppgift är att stötta anhöriga.

Det är måndag morgon i Nyköpings församling. Annelie Österman och Lars Blixt sitter i köket i kremationsbyggnaden, som ligger på kyrkogården. De dricker en kopp kaffe, och intill bullfatet finns en Ipad där de kan följa den pågående kremationen. Förutom temperatur och mängd rökgas, visar den att det bara är några minuter kvar. 

– Nu får vi titta till ugnen, säger Lars.

Lars Blixt började på krematoriet för ett halvår sen. Tidigare var han tekniker inom industrin, men bytte jobb då han var på väg mot utmattningssyndrom.

– Här går det inte att stressa, saker måste ju bli rätt, säger han.

Annelie har arbetat inom församlingen i 13 år. Hon började som kyrkogårdsarbetare och fick då hjälpa till i krematoriet ibland. När det dök upp en ledig tjänst sökte hon den. Det var för nio år sen. Hon trivs fortfarande, men ibland får hon starka reaktioner när hon berättar om sitt yrke.   

– En del tycker att det är ett intressant arbete medan andra säger ”åh vad läskigt”, och ibland blir det bara tyst. Men det är inte alls läskigt, det är ett udda men viktigt jobb där man träffar mycket folk som musiker, präster, begravningsbyråer och anhöriga, säger hon.

Annelies och Lars jobb är att ta hand om kremationer. Cirka åtta av tio av de som avlider i Sverige kremeras. När någon dött kontaktar anhöriga eller någon annan en begravningsbyrå. Byrån gör en beställning till krematoriet.

En trappa ner ligger kremationsrummet. Lars går fram till den stålfärgade ugnen och tittar in genom ett litet fönster. Det är nästan klart. Man kan fortfarande se resterna av en skalle, men annars är det mest aska.

Lite längre bort finns ett kylrum med kistor. Utanför står en vit kista med blommor på, kvar efter begravningen.

Annelie drar kistan, som står på en vagn, till ugnen. Hon öppnar luckan och värme sprider sig i rummet. Nästa kremation ska påbörjas. Totalt har de fem till sju om dagen. Annelie berättar att man alltid måste vara noggrann, konsekvenserna kan bli stora om något går fel.

– Men en gång var det ett tekniskt fel, luckan gick inte ner. Lokalen rökfylldes snabbt och vi fick utrymma. Brandkåren fick gå in med rökdykare.

Intill ugnen finns ett rum där anhöriga kan ta ett sista avsked och titta på kremeringen bakom en brandsäker glasvägg. Det har blivit vanligare under senare år. Begravningsbyrån kan vara med, i annat fall får Annelie och Lars agera stöd åt de anhöriga.

– Men vi är tydliga med att det är de som får komma till oss. Ibland behövs inte så mycket ord, en hand på axeln kan räcka, säger Annelie.

Det är viktigt att visa empati och samtidigt vara professionell i sitt bemötande. När man befinner sig i den situation som de anhöriga gör vill man inte ha överraskningar. Det gäller då att vara tydlig i instruktionerna, menar Annelie och Lars.

Ofta vet de inte så mycket om den som dött. När anhöriga är där kan de dock få en indikation. Annelie tycker att det svåraste med jobbet är när det är ett barn som gått bort. 

– Då försöker jag gå in i min yrkesroll och inte tänka så mycket, men det är omöjligt att inte bli berörd. 

"Då försöker jag gå in i min yrkesroll och inte tänka så mycket, men det är omöjligt att inte bli berörd"

Annelie Österman

De är fyra anställda. Lars, som är krematoriemästare med visst chefsansvar, jobbar hela tiden inne i krematoriet. Annelie och de två andra har roterande schema. En vecka i krematoriet, och två veckor utomhus där de sköter kyrkogården. De som är inne hjälper också till som vaktmästare vid begravningar.

I ett annat rum mals askan i något som ser ut som en stor mortel. Det finns också en låda med metaller, till exempel gamla höftkulor. De återvinns och pengarna går till Allmänna arvsfonden. Intill finns en bänk med de färdiga urnorna, märkta med namn och personnummer.

– Allt måste bli rätt. Vi har också lerbrickor med kremationsnummer som följer med under hela processen, från kista till urna, säger Lars.

Kremation och jordbegravning är de enda tillåtna metoderna i Sverige för att ta hand om döda personer. Inom en månad efter ett dödsfall, men så snabbt som möjligt, måste stoftet av personen tas om hand. Av dem som kremeras i Nyköping begravs många också där. I annat fall kan anhöriga hämta ut urnan.

– Men då måste vi se till att tillstånd att sprida askan finns, eller att gravsättning är bokad. Att förvara aska hemma är olagligt, säger Lars. 

I väntan på att kremationen ska bli klar går de till kontoret på övervåningen. Här tar de emot beställningar från begravningsbyrån. De lägger också tidsscheman. Ibland kan det bli ett pusslande, i och med att kremation måste ske inom en månad efter dödsfallet.

– Det är mycket administrativt arbete, jag sitter här flera timmar om dagen, säger Annelie.

Ett program på datorn ger översikt över olika miljöaspekter, till exempel koldioxidhalt. På så sätt kan de se till att de håller sig till olika riktvärden. Det är viktigt att ha koll, en gång per år är det miljötillsyn. Snart ska krematoriet också bli miljöcertifierat. Det blir de när de börjat med fossilfritt bränsle. Något som de själva valt, det är inget lagkrav.

Annelie reflekterar över sitt arbete.

– Vårt jobb handlar om att utföra folks sista vilja, det är meningsfullt.