Hon tar kampen mot kroppshetsen

Det blir mycket kramar när Stina Wollter är i farten. Och mycket humor, skärpa och helig vrede när hon blåser till strid mot sjuka skönhetsideal. Nu har Tidningen Visions läsare utsett henne till Årets författare 2018 för boken om sin egen kropp och andras.

”Herregud, det kan inte vara sant, jag är ju debutant!”

Utropet kommer från Stina Wollter när hon över telefon får höra att Tidningen Visions läsare har utsett henne till Årets författare. I nästa andetag berättar hon om förläggaren Anders Sjöqvist på Forum som fick hårdtjata för att det skulle bli en bok överhuvudtaget.

Bildningskomplexet gjorde att Stina Wollter ratade alla mejl från olika förlag, men Anders Sjöqvist var envisare än de andra. Han sökte till slut upp henne på favoritrestaurangen i Uppsala och gav inte den motvilliga författaren något val.

– Den typen av envishet inger respekt. Jag ­måste ringa honom direkt och berätta att jag har fått ett författarpris, säger hon innan hon lägger på.

För första gången sedan starten 1993 är det inte en roman som tar hem utmärkelsen. Tidigare har det varit skönlitterära berättelser, deckare och thrillers som Tidningen Visions läsare har röstat fram, men vad är det egentligen för bok som Stina Wollter har skrivit? Essä? Självbiografi? Stridsskrift?

– En tidning kallade den för ett kroppsepos. Jag har inte googlat på vad ”epos” betyder, men jag tycker att det låter fint. I boken lägger jag handen på olika platser i mitt liv och på min kropp och lyssnar. Den gemensamma nämnaren är att det är kroppen som berättar, säger Stina Wollter när Tidningen Vision träffar henne i hemstaden Uppsala ett par dagar senare.

Hon är kroppsaktivist, konstnär, radiopratare, Instagramprofil med 175 000 följare, sångerska, låtskrivare, TV-dansare och nu även författare. Ja, hon är mycket helt enkelt. Med varm mix av humor och helig vrede kämpar Stina Wollter mot sjuka skönhetsideal och föråldrade normer och har fått en ettrig svans av nätmobbare efter sig på kuppen.

Men den här dagen är det supportrarna som har samlats. Det ska bli boksignering på Akademibokhandeln vid Stora torget och stämningen är smått kaotisk. En ringlande kö med tanter, gubbar, döttrar, söner, korta, långa, tjocka och smala fans proppar igen butiken.

En minut efter utsatt tid dyker huvudpersonen själv upp och säger något om en bilist som kröp fram i snigelfart framför henne. Stina Wollter vinkar avvärjande när hon hänvisas till en stol bakom signeringsbordet:

– Nej, nej, jag har slutat sitta på sådana här tillställningar. Det är så många som vill kramas.

Dedikationerna på försättsbladen blir vindlande hälsningar, sedan en selfie med författaren följt av en bamsekram. Sedan nästa. ”Du är fantastisk Stina”, utropar en tonårsdotter, som är på plats tillsammans med sin mamma och mormor. Det som skulle pågå i en timme blir i stället en veritabel kärleksbombning under större delen av eftermiddagen.

– Jag ser det här som mitt bidrag till det stora reparationsarbetet, säger Stina Wollter när hon pustar ut efteråt. Budskapet är inte att människor ska vara som mig, utan att var och en ska vara sig själv – fast kanske lite värre.

Kring denna kropp handlar om hennes egen och andras kroppar. Hon skriver om möten och händelser som påverkat henne, kroppsminnen av övergrepp, internaliserat självförakt och behovet av trygga rum där vi får duga precis som vi är.

Här berättar hon om systern Ylvas död i anorexi, om mammans väg in i demensen, om varför denna 50-åriga kvinna har en piercingring i naveln och hur det kommer sig att hon är naken på omslagsbilden med hull som veckar sig kring magen.

– Jag har fått höra att jag ältar saker. Men jag måste trampa runt i mitt förflutna för att jag ska förstå vem jag är och vad jag har varit med om. Det är en uppmaning jag vill rikta till läsaren – gör en inventering av ditt liv för att ta reda på vad som hände och vad du bär med dig, säger Stina Wollter.

Har det funnits en avgörande vändpunkt? En händelse eller möte som fick henne att stänga av den självdestruktiva autopiloten som tjattrar om platta magar, celluliter och ouppnåeliga kropps­ideal?

Stina Wollter skakar bestämt på huvudet. Nej, någon enskild vändpunkt finns inte:

– Det är ett dagligt slit att förhålla sig till den omvärld som vill att du ska må dåligt över vem du är och hur du ser ut. Men för mig var det viktigt när jag insåg att verktygen ligger i mina egna händer. När jag invaderas av hatare på Instagram som talar om hur äcklig och ful jag är, kan jag invadera tillbaka med min kropp och min humor.

Jo, allt började för länge sedan, men 2015 hände något viktigt. När Stina Wollter filmade sig själv dansande i underkläder i köket. Hon tittade på filmsnutten, såg magen som dallrade och de resårslappa trosorna. Publicera eller inte publicera på Instagram? Det var frågan. Tankarna malde. Hon tittade igen. Och igen.

– De 18 första gångerna såg jag mig själv genom det internaliserade föraktet. Den 19:e sade hjärnan: ”vilken skön människa.” 20:e gången: ”gud vad jag önskar att det var jag – men det är ju jag.” Och så tryckte jag på knappen, berättar Stina Wollter och ser mycket nöjd ut över beslutet.

Det blev succé, en viral succé som det heter. Hon överöstes med nätkärlek och människor dansade upp vid hennes sida och startade en rörelse mot fetthat och utseendefixering.

Men alla jublar inte. Med den sortens okuvliga självkänsla är hatarna aldrig långt borta. Stina Wollter delar in dem i två grupper. Kvinnor som tycker att hon viker ut sig skamlöst och dickpickarna som skickar bilder på sina penisar.

Att gå till attack med blanka vapen eller bemöta kränkningarna med tystnad hade varit två fullt begripliga strategier. Men Stina Wollter har valt en annan väg. Hon svarar så gott hon kan, vänligt eller avslöjande och försöker ställa relevanta frågor.

– Man måste inse att dessa människor trots allt försöker skapa kontakt. De bär på sin egen historia som gör att de måste projicera sin skit på mig. Men vi lever inte separerade från varandra, därför är det viktigt att lyssna även på sådana berättelser, säger hon.

Att skriva en självutlämnande bok som Kring denna kropp kan inte ha varit helt enkelt. Men att själv läsa in den som talbok var snäppet värre, konstaterar Stina Wollter. På flera ställen var hon tvungen att bryta, det blev för mycket känslor.

– Jag började gråta och fick ta pauser då och då. På vissa ställen kan man höra att jag blir tjock i halsen, men det får vara så. Det här är min berättelse.

– Min pappa ringde och storgrät när han hade läst boken och min man, som bara läser biografier om typ popartister, slukade den på ett par dagar. Så den verkar fungera för många.

Nu är förläggaren Anders Sjöqvist på henne igen och flera böcker planeras. Nästa ska handla om hennes konst och ytterligare ett par bokidéer är halvfärdiga.

I övrigt kommer hon fortsätta att dansa, sjunga, måla, radioprata och Instagramma och sprida budskapet att hon och alla andra duger som de är alldeles oavsett vad negativisterna tycker.

– Nu när jag vet att jag räddar liv kan jag inte backa. De fredade rummen är så få och måste försvaras. Det är ingen roll jag hade planerat för mitt liv, men jag kommer att kämpa vidare.