Sanningens pris

Den som slår larm om missförhållanden och korruption på jobbet hyllas ofta som modig ­sanningssägare och garant för det öppna ­samhället. Men det personliga priset för ­visselblåsaren kan bli högt. Möt Håkan och Karin.

Det plingar till i dörren när ett äldre par kliver in i en liten färgaffär vid Klarälvens strand. De är på jakt efter halvblank färg till ett par köksluckor som ska målas om.

– Ska ni inte tapetsera också när ni ändå är igång? undrar Håkan Carlsson, innan han skyndar bort och plockar ner en burk från hyllan.  

Efter allt som har hänt de senaste åren njuter den före detta behandlingsassistenten av jobbet på Skogaholms färg norr om Karlstad. Håkan Carlsson fick det genom sin frus syster när alla andra möjligheter tycktes stängda.

– Det är skönt att komma bort från tankarna som mal i huvudet. Här frågar ingen om jag är visselblåsaren som satte igång allt rabalder på Mölnbacka.

Drygt 25 mil därifrån slår sig Karin Törnqvist ned vid ett kafébord på Hotel Post intill Göteborgs centralstation. En praktisk mötesplats tycker hon, att ta emot besökare på arbetsplatsen går inte av säkerhetsskäl. Karin Törnqvist är teknisk projektledare med fast anställning på Ringhals kärnkraftverk. Tiden som egenföretagande konsult tog slut för många år sedan, efter att hon trätt fram i tv och avslöjat misstänkt korruption på Göteborg energi. Uppmärksamhet och utmärkelser. Men att vara Visselblåsaren nr 1 var ingen bra merit på konsultmarknaden i Göteborgsregionen, visade det sig.

– Jag hade ett eget företag och gott om uppdrag. Från en dag till en annan var det bara att lägga ned. Jag fick backa tio år i min karriär och halvera min inkomst.

De flesta är överens om att en väl fungerande demokrati kräver modiga människor som utmanar lojaliteten med sina överordnade. Historien är full av personer som fyllt lungorna med luft och blåst i visselpipan för att signalera att någonting är allvarligt fel i den egna organisationen, men också av visslare som har farit illa.

Forskaren Ulla-Carin Hedin gjorde 2011 en studie av 28 visselblåsare i kommuner och landsting. Av dem drabbades alla utom fyra personer av repressalier. Var fjärde blev sjukskriven och fler än hälften, 15 personer, tvingades eller valde att lämna sina arbeten.

– I väldigt många fall uppfattades deras agerande som illojalt. De uppdagade något som arbetsplatserna inte ville ha belyst, säger Ulla-Carin Hedin.

För Håkan Carlsson kan man säga att det började redan 1995. Han var behandlingsassistent på Mölnbacka ungdomshem norr om Karlstad, hade just fyllt 40 och såg fram mot några extra semesterdagar. Arbetsgivaren hävdade dock att man förhandlat bort dessa extradagar i ett lokalt avtal.

– Ett sånt avtal hade jag aldrig sett röken av. Men jag var feg och vågade inte göra en affär av det, så jag höll tyst, berättar Håkan Carlsson.

Men 2013 fick han råg i ryggen när han valdes till ordförande för Vision-klubben på ungdomshemmet och en kollega utsågs till skyddsombud. Nu tog de återigen upp de försvunna semesterdagarna och även att anställda fått för lite betalt på det nya schemat, enligt deras beräkningar rörde det sig om flera miljoner kronor sammanlagt.

– Då tog det skruv ordentligt. Det var svordomar och hot, det gick inte att prata med ledningen, säger Håkan Carlsson och ser plågad ut av minnet.

Kontrollen blev hårdare och deras schema allt sämre. Under en period tvingades Håkan Carlsson och hans kollega redovisa exakt vad de gjorde var 15:e minut. Allt oftare fick de åka fyra mil till ett annat av bolagets boenden för att jobba, ibland hände det flera gånger per dag.

– Flera arbetskamrater tyckte att vi var bråkstakar som agerade i egen sak. Det är klart att det var jobbigt, men jag visste att jag hade rätt och det har jag fått bekräftat. Numera har alla på Mölnbacka den semester de har rätt till, säger Håkan Carlsson inte utan stolthet.

Sommaren 2014 blev han och kollegan uppsagda på grund av arbetsbrist och ansågs plötsligt inte kompetenta nog för två tjänster som utlystes på en annan av bolagets enheter. Vision stämde till Arbetsdomstolen, vilket ledde till att Håkan Carlsson fick 40 000 kronor i skadestånd.

En svår tid följde. Han kände sig utpekad som bråkstake och bristen på uppskattning från de gamla arbetskamraterna sved. Tankarna malde och kom ibland över honom på nätterna, trots att han hade fått rätt på alla punkter.

– Jag hade önskat att vi kunde skilts åt med ett handslag i stället. Om bara föreståndarna hade erkänt att de gjort fel med semesterdagarna, hade det inte behövt gå så här långt, säger Håkan Carlsson.

Göteborg 2010. Karin Törnqvist, teknisk konsult på Göteborg energi, har ett möte med en av sina chefer som vill veta om hon pratat med journalister. Vad chefen inte vet är att Karin Törnqvist utrustats med dold mikrofon av SVT:s Uppdrag Granskning.

– Det var en bisarr upplevelse. Hon läxade upp mig i en timme, det enda jag tänkte på var att inte prata så mycket själv för att störa inspelningen.

När Uppdrag gransknings reportage sänds i början av hösten har Karin Törnqvist redan slutat. Efter att reportern Janne Josefsson varit på besök ansåg cheferna att det var dags att avsluta hennes konsultuppdrag.

–  Då var det ganska skönt. Jag minns en otrolig lättnad när jag lämnade in passerkortet. Samtidigt insåg jag förstås att jag aldrig skulle få några nya konsultuppdrag där.

Uppdraget på Göteborg energi hade sträckt sig över flera år. ”Mätning 2009” var ett stort projekt: inköp och installation av 260 000 nya elmätare plus IT-system för hantering av mätvärdena. Budget: 700 miljoner kronor. Karin Törnqvist var teknisk konsult, skrev kravspecifikationen och fick sedan uppdraget att hålla koll på att Göteborg Energi fick vad de betalade för.

Men successivt upptäckte hon att allt inte stod rätt till. Bland annat konstaterade hon att Göteborg energi förlorade pengar på att inte sköta avläsningen själv, trots att de ägde systemet. Att projektledaren även utförde uppdrag och fick betalt av leverantören väckte också hennes misstankar. Hon ställde frågor, fick svaret att inte bry sig.

– Men det var ju mitt uppdrag att verifiera att projektet nådde sitt mål. Så om jag bara hade spelat med skulle det slagit tillbaka på mig. Till slut blev det för mycket.

Karin Törnqvist stod på sig och begärde revision. Och möttes av kalla handen från högsta ledningen. Locket skulle läggas på. Samtidigt fick hon mejl från de inblandade.

– Först var tonen insmickrande, att jag också kunde få fördelar. Sedan vände det till hotfulla antydningar, ”glöm inte vem din uppdragsgivare är” och liknande.

En journalistvän rådde henne att kontakta Uppdrag granskning. Efter avslöjandena i tv drogs Göteborg energi in i statsåklagarens korruptionsutredning och chefen som försökt efterforska om Karin Törnqvist pratat med media blev avsatt. Strax därefter tillsattes den granskningskommission som senare levererade svidande kritik mot politiker och tjänstemän, och myntade begreppet ”Göteborgsandan” för att beskriva den osunda kompiskulturen som grogrund för korruption.

Men för Karin Törnqvist var den direkta följden av visselblåsningen att hon stod utan uppdrag.

– Det tog ett tag innan jag ens klarade av att söka nya uppdrag. Det blev ganska turbulent, och under en period var jag helt slut, knäckt efter hot och bedrövelser.

Efterhand tog hon kontakt med de större konsultfirmor som hade ramavtal med Göteborgs stad och bolagen. Men bemötandet blev annorlunda än väntat.

– De sade att jag hade fantastiskt bra cv. Men så började de skruva på sig. ”Vi har många andra uppdrag i Göteborg, om vi tar in dig riskerar vi att bli av med de uppdragen också”. Jag tyckte det var obehagligt. Berodde det på att jag var visselblåsare, eller att Göteborg var som det var?

Under ett halvår fortsatte hon att utan framgång söka uppdrag. Det tärde på ekonomin.

– Jag levde på de pengar som egentligen skulle bli min pension.

Till slut gav hon upp försöken i Göteborg och letade konsultuppdrag i Stockholm i stället. Där, beskriver hon, betraktades hennes agerande på Göteborg energi snarare som en merit, en konsult man kunde lita på gör sitt uppdrag.

Men att pendla till Stockholm höll inte längden. Trött på att leta uppdrag lämnade hon konsultlivet, sökte och fick anställning på Ringhals.

Efter skandalerna kring de kommunala bolagen i Göteborg blev situationen för visselblåsare uppmärksammad. Göteborgs stad inrättade en visselblåsarfunktion 2011, därefter har andra kommuner och myndigheter hakat på och infört system som ska underlätta för anställda att tipsa om misstänkt korruption eller annat skumt.

Sedan 2017 finns också en ny lag som ska ge visselblåsare rätt till skadestånd om de sparkas, blir omplacerade eller på andra sätt utsätts för repressalier.

Lagen har dock kritiserats, bland annat för att visselblåsarens larm ska röra något så allvarligt att det kan ge fängelsestraff, vilket kan vara svårt för en enskild anställd att bedöma. Även kring visselblåsarfunktionerna finns frågetecken. Till exempel finns ingen garanterad anonymitet för den som slår larm.

Skulle han göra samma sak igen? En småkylig oktoberdag träffar Tidningen Vision Håkan Carlsson bakom disken i svägerskans färgbutik. Två år har gått sedan uppgörelsen i Arbetsdomstolen och han behöver ingen betänketid för att svara på frågan.

– Nej, det var inte så här jag ville avsluta min yrkesbana. Jag har jobbat sedan jag var 15 år och lagt pengar till tårta och presenter när andra gått i pension och hoppats att jag själv skulle bli avtackad när det var min tur. Nu vill jag inte ens prata om tiden på Mölnbacka, det river upp för många sår.

Tänk efter noga, ta reda på om du har uppbackning från dina kolleger och om privatlivet kommer att stå pall. Så lyder rådet till andra som funderar på att höja rösten om allvarliga missförhållanden på jobbet.

– Men om det handlar om en yngre person skulle jag avråda. Att vara visselblåsare kostar för mycket för den som har hela yrkeslivet framför sig, säger Håkan Carlsson.

För Karin Törnqvist ledde avslöjandena om Göteborg energi till att hon utsågs till ”Årets visselblåsare”, fick yttrandefrihetspris och medverkade i seminarier om korruption.

– Det är fantastiskt att bli så uppmärksammad. Men i de sammanhangen träffar man forskare och andra som tror sig veta hur det fungerar, men faktiskt inte har en aning om vad det innebär att ifrågasätta en verksamhet som inte är frisk, säger Karin Törnqvist som är skeptisk till om visselblåsarfunktioner eller den nya lagen ger skydd mot repressalier.

– De betyder inte ett smack. Lagen kräver att du ska definiera hur du drabbats. Jag blev inte bara av med uppdraget i Göteborg energi, jag blev av med min försörjning. Någon annan kanske utsätts för mobbning, får inga utvecklingssamtal, lägre lönehöjning. Hur ska man bevisa det?

Det som behövs, anser Karin Törnqvist, är en oberoende instans dit den som misstänker korruption eller andra missförhållanden kan vända sig. Garanterad anonymitet, gratis hjälp av experter och även psykologer man kan rådgöra med innan man slår larm. Så länge det inte finns hjälper varken lag eller visselblåsarfunktioner.

Så vad är rådet till andra som hamnar i din situation?

– Packa och dra fort som fan. Om du har möjlighet till det. Om jag haft minsta självbevarelsedrift skulle jag gjort så. Jag hade inget val, och jag försökte göra något åt det som var fel. Men om jag hade insett konsekvenserna, tror jag inte att jag skulle ha gjort det.

Karin Törnqvist har lämnat mycket av det som hänt bakom sig. Men sista ordet är inte sagt. Hon skriver på en roman, inspirerat av det som hänt.

– Om konsultfirmor som gör sig oumbärliga och giriga direktörer. Det är kul, i en roman kan man vara hur elak som helst. Det börjar bli dags att ­avsluta alltihop. Sätta punkt för den här perioden.