Så får du fyr på din kämpaglöd

Vad är det som gör att vissa lyckas och andra inte? En anledning kan vara det som kallas grit – ett driv och en ­uthållighet att inte ge upp, menar bland ­andra hjärnforskaren Torkel Klingberg.

Begreppet grit myntades av den amerikanska forskaren Angela Duckworth och innebär i stora drag att ha ett långsiktigt mål som man håller fast vid trots motgångar. En slags motivation som inte är kopplad till yttre belöningar, som pengar eller favörer, och där inte heller den inre motivationen – att göra saker för att det är roligt eller av intresse – är avgörande.

I sina studier försökte hon bland annat förutsäga vilka kadetter på militärakademin West Point som skulle vara kvar efter sitt strapatsrika introduktionsår, vilka barn som skulle bita sig fast i en rättstavningstävling, vilka nyutexaminerade lärare i tuffa skolor som fortfarande undervisade efter ett år och vilka säljare som blev mest lönsamma.

– I alla dessa olika sammanhang fanns ett kännetecken som ofta visade sig leda till framgång. Och det var inte social intelligens, det var inte vackert utseende, fysisk hälsa, talang eller IQ. Det var ihärdighet, säger Angela Duckworh i ett TED-talk och konstaterar:

– Att ha grit är att leva livet som om det vore ett maraton, inte ett sprinterlopp.

Torkel Klingberg är professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet och den som har forskat mest om grit i Sverige. I sin bok Hjärna, gener och jävlar anamma har han framförallt studerat barns lärande och han konstaterar att kämparanda, eller grit, har stor betydelse för skolframgång.

– Grit är ett personlighetsdrag som till viss del är medfött men som också går att påverka, säger han.

Vilka som har mer grit än andra finns det inga enkla svar på, men forskningen har visat att ett starkt intresse eller en organiserad fritidsaktivitet som musik eller sport har en positiv effekt.

– Man vet att de som håller fast vid sin träning och inte hoppar mellan olika aktiviteter har mer grit än andra. De som orkar fortsätta trots misslyckanden och står ut med att det inte är roligt varje dag. Det svåra är att veta vad som kommer först, om träningen i sig ger mer grit, eller om de har mer grit från början, säger Torkel Klingberg.

För att utveckla mer grit behövs en tro på att ansträngning spelar roll. Övertygelsen att intelligens eller talanger är medfött – något man har eller inte har – sporrar inte till vidare utveckling.

– Det behövs ett flexibelt mindset – en hoppfullhet att det går att förbättra sina förmågor och att hårt arbete lönar sig.

Därför är det betydligt mer gynnsamt att prata om långsam eller snabb inlärning i stället för att man är utrustad med bra eller dåliga egenskaper menar han. Genom att lägga mer tid på något blir man bättre. Problemet är att det man ofta lägger mindre tid på det man behöver träna på eftersom det tar emot.

– Här har den feedback man får betydelse, fortsätter han och refererar till en studie där en grupp elever fick återkoppling i stil med ”du är väldigt duktig” medan en annan grupp fick kommentarer som ”här märks det att du har ansträngt dig men här kan du göra bättre”. Studien visade att den grupp som fått mer krävande feedback lyckades bättre och att de elever som fått höra att de var smarta oberoende av insats, lättare gav upp vid svåra uppgifter.

– Kanske har vi i all välmening varit för kravlösa genom att säga att barn alltid är ”jätteduktiga”, men att det inte främjar deras lärande på längre sikt.

Om man som chef, mentor eller kollega ska tänka på samma saker för att öka effektivitet och inlärning i arbetslivet låter han vara osagt – men tycker att det låter troligt.

– Forskningen om grit är fortfarande i sin linda. Nästa steg är att gräva vidare hur vi bäst kan uppmuntra och träna grit i olika sammanhang.