Så blir du en hejare på dösnack

Hur konverserar man när hissdörren stängs, i kön till toaletten eller vid det oväntade mötet i korridoren? Småprat är kittet som får relationer och möten i vardagen att fungera menar Niklas Källner som har skrivit en bok i ämnet.

Nya kontakter leder till nya insikter. Att snabbt skapa en dialog med såväl främlingar som vagt bekanta är värdefullt som dörröppnare och relationsskapare och ger oss dessutom en mer nyanserad bild av omvärlden.

– I takt med att vi blir allt mer digitala blir det fysiska mötet mer exklusivt och ses som viktigare, säger Niklas Källner.

Och även om många drar sig för att starta ett samtal, är det oftast lättare än man tror, menar han.

– Ett par, tre ingångsfraser så är man igång. Det kan handla om vädret, trafiken, en fotbollsmatch eller kanske min farfars favoritfråga: ”Och bilen går bra?

Poängen är att inte vara rädd för det ytliga. Snarare är kallpratets styrka att det är utan innehåll. I stället hjälper det till att kalibrera oss mot varandra, det vill säga att lyssna in och förstå: Vad går den här personen igång på? Vad skulle vi kunna ha gemensamt? Finns det något som vi kan fördjupa? Tricket är sedan att ta småpratet till nästa nivå.

– Här måste man känna in vad som passar och lyssna med ett nyfiket öra. Att uppmärksamma någon detalj, som en dialekt, kan vara en bra ingång till något mer personligt. Folk gillar ofta, men inte alltid, att prata om sin bostadsort eller hemort.

Niklas Källner fick inspiration till sin bok under en vistelse i USA. Där märkte han att det gick fort och lätt att komma in på intressanta samtal även med nya bekantskaper.

– Väl hemma i Sverige upplevde jag att vi inte alls är lika bra på det.

I grund och botten tror han att det handlar om att många inte tycker att det känns meningsfullt. Att en del till och med koketterar med hur dåliga de är på kallprat, som för att markera att de i stället sparar sig till viktigare information.

– Så kände jag också, medger Niklas Källner. Men så insåg jag att det behövs ord för att skapa kontakter och om jag inte börjar med att småprata så blir det inga samtal alls.

Självklart finns det tillfällen då han  vill sitta tyst, exempelvis på morgonen på väg till jobbet, men i situationer där vi fysiskt nästan gnids mot varandra – som på ett tåg eller i en hiss – tycker han ändå att det är är mer naturligt att säga något än att sitta moltyst och besvärat söka efter någonstans att fästa blicken.

– När tystnaden känns obehaglig kan det vara ett tips att benämna själva känslan: ”Nu blev det lite trångt” eller ”Jaha, det här känns ju lite krystat”.

Han menar att även om vi känner oss tafatta har vi mycket att vinna på att bryta tystnaden. Inte minst i arbetslivet. En stunds kallprat i hissen eller korridoren med en kollega från en annan avdelning kan visa sig vara ovärderlig.

– Jag som programledare har exempelvis stort utbyte av att veta hur mina kolleger som arbetar med ljud och ljus har det. Har man en gång inlett en konversation, även om den var enkel och banal, har man krattat i manegen för kommande situationer när man kanske behöver varandra, säger Niklas Källner.

På samma sätt är det med exempelvis grannar. Förr eller senare kommer man i ett läge där det är bra att ha skapat en relation. Personer runt omkring oss, även de vi kanske möter i busskuren varje morgon, är sällan helt oviktiga.

– Många prisar nära relationer och att ha få men goda vänner, vilket naturligtvis också är jätteviktigt, men vi behöver uppvärdera de svaga banden, säger han och berättar om en undersökning som visade att kontakter är ovärderliga när man söker nytt jobb.

– Men det var inte de nära kontakterna som var viktiga. Utan de mer avlägsna. Personer som ger oss information som vi inte får om vi bara rör oss inom våra egna kluster.