Öppna din dörr (och säg att du vill ha mig här)

Många med utländsk bakgrund knackar knogarna blodiga för att komma in på svensk arbetsmarknad. Tack vare orädda chefer har porten till arbetslivet ­äntligen öppnats för Khaled, Suzanna och Babrak.

Tack för visat intresse, men vi har valt en annan kandidat till jobbet. Ännu ett avslagsbrev singlade ned i Babrak Farids postlåda. 200 nej tack på ett halvår. Han hade sökt jobb med stigande desperation sedan han pluggat klart på högskolan. Tjänst som telefonförsäljare ”sorry, du är överkvalificerad”, posten som butikschef ”tyvärr, du är underkvalificerad”. Alltid över eller under. Aldrig rätt.

Året är 2014, Babrak Farid är 30 år och hans cv har en kraftig slagsida. Listan över utbildningar är diger och sträcker sig över 24 år – från skolstarten i Kabul, vidare till gymnasiestudier i New Delhi och folkhögskola i Umeå, därefter sex års högskolestudier i Borlänge och Västerås med inriktning på internationell marknadsföring.

Under cv-rubriken ”arbetslivserfarenhet” är det däremot oroväckande tomt, förutom tolkuppdrag på de sex språken han behärskar.

– Jag sökte jobb på alla nivåer, ändå fick jag samma svar. Med tiden började jag ana ”kan det bero på att jag inte är härifrån…?”. Den känslan tär på en. Självförtroendet sjönk, säger han.

Babrak Farids upplevelse är knappast unik. Vi skulle kunna byta ut hans namn mot Abdulla, Svetlana eller Amira. Att få jobb som invandrare är extra svårt i Sverige. En jämförelse mellan 26 länder visar att Sverige är det land där gapet är störst mellan inrikesfödda och utrikesfödda när det gäller arbetslöshet. Bland invandrare är arbetslösheten dubbelt så hög.

Enligt integrationsforskaren Lena Schröder beror det på en blandning av okunskap och misstro.

– Här i Sverige tar man för givet att utländska utbildningar och examina inte är lika mycket värda. En annan förklaring är bristen på det jag kallar produktiva nätverk, är man ny i landet har man sällan kontakt med folk som har jobb och kunskaper om arbetsmarknaden.

Men Lena Schröder ser tecken på att det har börjat hända saker:

– Tidigare handlade diskussionen om att alla som kom hit var analfabeter. Nu börjar folk få upp ögonen för att ungefär en tredjedel har en akademisk examen och att vi måste ta tillvara deras kompetens, men det går fruktansvärt långsamt.

Ett eget kontorsrum, en korridor med kolleger och lön den 25:e. Samtidigt som Babrak befinner sig på botten och grubblar över vad han ska göra med sitt liv har hans två år yngre syster Spohgmai Farid lyckats få jobb som studie- och yrkesvägledare i Sandvikens kommun.

Ett drygt decennium tidigare satt hon på flyget från New Delhi med en biljett som det stod Umeå på. Bredvid henne på planet satt även Babrak, pappa Abdul Hadi, mamma Storai och lillasystern. Äntligen, efter att ha flytt krigets Afghanistan och av en slump fastnat i Indien i tio år, hade de fått status som kvotflyktingar.

– På planet tänkte jag att jag skulle ta alla möjligheter att utvecklas och vara självständig. Jag var väldigt bestämd när jag kom hit, säger hon.

Då var hon 17 år och hade bara fått gå i skolan till årskurs sex. I New Delhi hade pappa Abdul Hadi, välutbildad före detta hög militär, försörjt sig som gatuförsäljare och familjen hade ont om mat och bara råd med skolgång till Babrak.Spohgmai Farid blev tidigt egenförsörjare här i Sverige. Satsade på säkra kort och gick vård och omsorg på gymnasiet och läste till studie- och yrkesvägledare. Nu jobbar hon själv med att hjälpa arbetslösa och nyanlända att få jobb.

Kanske borde jag flytta till Kanada? Det tänkte Babrak efter att 2014 ha varit på besök hos sin farmor som bor där.

– Jag såg att det fanns möjligheter att få jobb där. Min tanke var att komma tillbaka dit för att få arbetslivserfarenhet. Sverige borde nog lära sig integration av Kanada.

Kanada anses vara ett mönsterland när det gäller integration av utlandsfödda på arbetsmarknaden. Arbetslösheten i gruppen låg på 8 procent 2013, enligt OECD. I Sverige var siffran den dubbla samma år.

– För att spara pengar inför resan så flyttade jag in i syrrans lägenhet i Sandviken. När jag besökte Spohgmai på jobbet – vi skulle käka lunch – träffade jag hennes chef.

Johnny Sandgren heter mannen som öppnade dörren till arbetslivet för Babrak. Han är enhetschef på Arbetslivsförvaltningen.

– Vi började prata här i trapphuset på jobbet. Babrak hade dubbla examina, var intressant att snacka med och väldigt tillmötesgående, berättar Johnny Sandgren, som efter mötet gick till sin chef för att pejla om det fanns någon ledig tjänst.

Först fick Babrak en allmän visstidsanställning som projektledare inom Arbetsmarknads- och trafikförvaltningen och nu jobbar han som kommunikatör med huvuduppgift att föreläsa om asylmottagandet.

– Det kändes underbart att få detta jobb. Pappa är så stolt över mig, att jag nu har ett eget kontor. Det var ju för oss barns skull han flydde.

I Sandviken är arbetslösheten så hög som
50 procent bland de som har utomnordisk härkomst.

– Vi skriker efter kompetens som de besitter. Vilket vansinnigt slöseri att inte ta tillvara på deras kunskap. Det är beklämmande. De är individer, fantastiska människor. Vi måste ge dem chansen, säger Johnny Sandgren.

På hans egen förvaltning är målet att 14 procent av de anställda ska ha utomnordisk härkomst, det är lika stor andel som bland kommunens befolkning. Ett mål som man oftast lyckas uppnå.

När Spohgmai sökte tjänsten som studie- och yrkesvägledare hade Johnny Sandgren sju kandidater med helt rätt kompetens att välja bland.

– Valet var lätt. Jag såg både Spohgmais och Babraks potential. Jag såg deras bakgrund som styrkor och det fällde avgörandet. Dessutom har båda bra personliga egenskaper och social skills.

Många arbetsgivare ryggar för att anställa personer som inte behärskar perfekt svenska. Men Johnny Sandgren ser det inte som ett problem.

– Babraks tal ser jag mest som en dialekt. Visst kan det bli några grodor i text, men spelar det någon större roll? Jag får ögna igenom och korrigera om det är något viktigt dokument.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) har sagt att en rimlig tid för nyanländas etablering på arbetsmarknaden är två år. Det är väldigt lång väg dit. För de som anlände till Sverige på 90-talet har det tagit mellan sju och tio år från mottagande till att de etablerat sig på arbetsmarknaden. Det tar längre tid för kvinnor än för män, ända upp till 11 år i snitt.

En av de kvinnor som längtar efter att få in en fot på arbetsmarknaden är Suzanna Vilkovska. Med tanke på den dåliga statistiken kan  det dröja ända till år 2025 innan drömmen blir sann.

Fast just den här dagen har hoppet tänts om det ska gå betydligt fortare. Hon är i slutfasen av sin SFI-undervisning och har just fått klart med praktikplats som layoutare fram till augusti på kommunikationsbyrån PRAB i Uppsala.

Men hon befarade det värsta. Trots akademisk examen i både konst och pedagogik och gedigen arbetslivserfarenhet från Lettland, trodde hon att hon hade schabblat bort chansen att få in foten på den svenska arbetsmarknaden.

– Jag var väldigt besviken efter intervjun. Jag skulle redigera två artiklar, men hann bara med en på utsatt tid. Men tydligen var de nöjda, säger hon och skiner upp.

Suzanna Vilkovska kom till Sverige från Lettland hösten 2014. Hennes man Jevgenijs har ett byggföretag i Sverige sedan flera år, och eftersom han inte kan pendla bestämde hon sig för att ta med sig dottern och göra honom sällskap.

Första tiden var tuff. Språkkunskaperna – hej och hejdå – räckte inte långt och Suzanna Vilkovska kände sig isolerad. Men nu har mollkänslan klingat av. Nu går hon Korta vägen, en utbildning med fokus på arbetslivet för nyanlända akademiker. Och så det här med praktikplatsen.

– Jag är så glad att jag vill krama alla mina klasskamrater. Det är en fantastisk chans för mig, kanske kan jag få jobb där efteråt, utbrister hon.

Den här dagen står kulturkrockar på schemat i klassrummet i Uppsala. När det blir Suzanna Vilkovskas tur tar hon upp könsrollerna i arbetslivet:

– I Lettland är det ovanligt att kvinnor arbetar som till exempel busschaufför. Här är det inget konstigt. Här kan män jobba på ett bibliotek, arbetsmarknaden är inte lika uppdelad.

Hon säger det inte rakt ut, men det är tydligt att hon tycker att det är någonting bra. När lektionen är över, utvecklar hon sina känslor för Sverige.    

– Jag har lärt mig språket och börjar förstå och tycka om kulturen. Jag vill stanna här, få ett fast jobb och känna mig behövd, inte bara sitta hemma. Jag vill också köpa en villa vid en skog eller en sjö. Kanske en vovve, kanske en Volvo. Sådana vanliga saker som de flesta drömmer om.

Vissa svabbar toaletter eller trycker ut extra stark senap över varmkorvar. Andra kör hem folk från en blöt kväll på krogen. Många har långa utbildningar från sina hemländer, de är ingenjörer, lärare och läkare.

Det kommer att behövas minst en halv miljon akademiker i offentlig sektor de närmaste tio åren och nu grubblar Myndighetssverige över hur man ska fånga upp den nya kompetens som väller in över landets gränser. Snabbspår kallas en av lösningarna.

Regeringens snabbspår för olika yrken jobbas just nu fram av Arbetsförmedlingen, arbetsgivare och fackförbund. Syftet är att korta tiden från ankomst till arbete, matcha personer till rätt yrke och se till att ta tillvara på kompetens.

I Göteborgsregionen har man startat en egen variant som vänder sig till ingenjörer med inriktning på vatten och avlopp. En av praktikanterna är 28-åriga Khaled Assaf, som ska vara på Mölndals VA-avdelning i tre månader.

– Första dagen sa min handledare Elisabeth att det var dags för trekaffe. Vad menar hon, tänkte jag, är det bara tre som får komma?

Nu, på praktikens fjärde dag, börjar han bli bekant de kommunala kodorden.

– Det är viktigt att lära sig hur svenskt arbetsliv fungerar, hur man jobbar här. Det är olika system och olika traditioner, säger Khaled Assaf, som kommer från krigets Syrien.

Han flydde när han blev inkallad till armén och har varit i Sverige i ett år och två månader.  Khaled Assaf förstod tidigt att han måste satsa på att lära sig svenska så kvickt som möjligt.

– Jag försökte få praktik och skickade massor av brev med mitt cv. Men det gick inte för jag kunde inte svenska. Så jag gick till biblioteket och lånade böcker för att börja studera på egen hand.

Nu förstår och pratar han svenska utan större problem. Han tycks lyssna med hela kroppen när någon talar, suger åt sig varje formulering för att förstå och memorera.

– Här får du lära dig VA-svenska, säger Elisabeth Edlund, VA-ingenjör och handledare.

– Gallerbrunn och läcka kunde jag inte för några dagar sedan. Jag behöver prata med svenskar för att lära mig. Det får jag göra här på jobbet.

Nu får han äntligen användning av sina sex år på universitetet, tack vare att Göteborgsregionens kommunalförbunds satsning på snabbspår.

Det råder brist på VA-ingenjörer och VA-tekniker i hela landet.

– Samtidigt kommer många ingenjörer och tekniker till Sverige, men det tar lång tid att validera betyg, i bästa fall ett år men ibland över tre år. Vi ville matcha de två utmaningarna. De ska få ett nätverk i branschen och bli anställningsbara, säger Lisa Ström, projektledare för snabbspåret.

Att ställa upp som handledare var en självklarhet för Elisabeth Edlund. Hela arbetsplatsen är engagerad i att guida Khaled Assaf in i jobbet.

–Alla drar sitt strå till stacken. Fast det är inte ett särskilt jobbig strå att dra, säger Elisabeth och tittar skrattande på Khaled.

Hon poängterar att även Khaled lär dem saker.

– Vi pratar om avloppsledningar i Syrien. Vi suger ut information ur honom. Jag hoppas att Khaled ska komma in i arbetet och få ett jobb.

Tillbaka till familjen Farid i Sandviken. Efter 13 år i Sverige har hela familjen äntligen fått jobb. Sist ut på arbetsmarknaden var mamma Storai, som är utbildad sjuksköterska. Nu har hon arbetat i två veckor på en förskola.

– Hon är glad och stolt och tycker att det är så skönt att kunna försörja sig själv i stället för att vara beroende, säger Spohgmai.

Babrak understryker chefernas betydelse när det gäller att låsa upp dörren till arbetsmarknaden.

– Det behövs orädda chefer. Vår arbetsgivare har varit väldigt öppen för att ge oss en chans.