Fullt ös för Marie trots synskadan

Friskvårdskonsulent Marie Banck leder sitt gäng med ­uppmuntrande ord. Deltagarna följer hennes rörelser med blicken. Ett gympapass som så många andra. Det är bara en sak som är ovanlig – Marie är praktiskt taget blind.

Hon möter upp i entrén på Slottsskogsvallen. Handslaget är fast och blicken in i ögonen – Marie ser en skugga och anar var huvudet är. Dit vänder hon sig med blick och prat. Personen hon pratar med uppfattar inte att hon faktiskt inte ser. Något som kan vålla en del oförutsedda svårigheter.

– En ögonläkare sa en gång att ”när du pratar med myndigheter måste du titta åt sidan, annars blir du inte trodd.” Det låter hemskt men så är det. Det har varit en hel del sådana tillfällen.

Marie lotsar in oss i ett rum där vi kan prata en stund innan dagens gympagäng anländer. Här på ”Vallen” är hon hemtam och klarar sig utan den vita käppen och sin ledarhund Nobel.

Här tar hon emot kunder som kommer med FAR (fysisk aktivitet på recept) och får dem att komma igång med träning. Hon leder gympa och stavgång, hon ger massage – och inte minst, hon tränar själv.

Marie synsvårigheter började i 20-års åldern. Hon fick byta glasögon ofta.

– Det är så märkligt det där, man tar inte till sig att man ser illa – ”gud, vad dåligt skyltat det är, säger man. Att de inte byter skyltar – det går ju inte att se”! Men det var först när jag var närmare 35 som det blev allvar och jag fick svårt att köra bil i mörker, berättar Marie.

Hon kom till ögonläkare och fick diagnosen RP (Retinitis Pigmentosa – se faktaruta).

– Jag förstod inte vad läkaren pratade om när han sa rakt på sak att jag kommer att bli blind.

Hon fick inte köra bil längre. I den vevan hade Marie flyttat till Hönö i Göteborgs skärgård och blivit beroende av färjetider. Hon satt i ett radhus med tre små barn. Jobbet var i Skatås, som chef för motionscentralen. Hon gick upp fyra på morgonen och kämpade med båt, spårvagn och buss för att ta sig tvärs genom Göteborg.

2002 blev ett riktigt dåligt år. Hennes arbetsplats i Skatås brann ner natten till midsommar­afton, hennes pappa dog en vecka efter.

Ovanpå det gick hon igenom en skilsmässa.

– Jag var väl inte världens roligaste just då, och så försvann han när jag var som mest beroende av hjälp. Men vi är sams nu.

Marie blev långtidssjukskriven i tre månader, men fick sitta med i byggprocessen för den nya anläggningen som skulle byggas efter branden. Fast chefsjobbet, som hon gillade, förlorade hon – en chef högre upp trodde inte hon skulle klara det längre.

– Där kände jag mig ensam och kunde fått mer stöttning, säger Marie när hon tänker tillbaka. Och så var jag vilsen, jag som knappt haft en sjukdag i mitt liv.

Hon har varit anställd inom idrotts- och föreningsförvaltningen i Göteborg hela yrkeslivet. Nu fick hon syssla med administration men datorer och papper funkade ju inte med den allt sämre synen. En förstående chef förstod att Marie skulle jobba direkt med människor.

Hon fick förflyttning till en annan motionscentral, Ruddalen, och började arbeta med FAR ihop med en läkare. Jobbet var att stötta och peppa andra till träning. Det passade perfekt.

SRF, Synskadades riksförbund, och synverksamheten har varit till stor hjälp under resans gång. De vet vilka vägar man ska gå och vilken hjälp man har rätt att få. Inget kommer av sig själv.

– Men det där med beroende är jobbigt. Jag har alltid varit självständig. Nu fick jag börja be om hjälp. Jag tycker fortfarande det är svårt.

Färdtjänst blev en historia för sig.

– Jag bråkade väldigt mycket med Öckerö kommun i början. De tyckte inte jag skulle ha färdtjänst, de tyckte jag ”såg för bra ut”. Dom kunde inte se på mig att jag inte såg. Det var helt otroligt. Tjänstemännen satt och tyckte saker, fastän läkarintygen talade om hur det var. Jag har en bibba med överklaganden och jag har fått rätt varenda gång. Nu fungerar det i alla fall.

I takt med synförsämringen blev det så småningom svårt för henne att jobba i Ruddalens mörka lokaler. Hon bad att få flytta till Slottsskogsvallen. Här var det ljusare och mer tillgängligt.

– Det är härligt att ha ett jobb som har kunnat anpassas när synen blivit sämre, konstaterar hon. Jag har hela tiden sagt vad jag kan göra – och så har jag fått det. Och det jag håller på med nu är underbart roligt.

Som gruppgympan med seniorer, många är rehab-patienter från Sahlgrenska, som får fortsätta här med friskvård. Marie berättar också entusiastiskt om tre 80-åriga damer hon fått intresserade av träning på gymmet.

– Marie har en fantastisk förmåga att inspirera kunder, särskilt de som aldrig tränat tidigare. Hon har ett enkelt sätt och krånglar inte till det, tycker Kenneth Mattsson, välkänd styrkelyftare och tidigare gyminstruktör, som jobbat ihop med Marie.

Försämringen av synen har varit, och är, en väldigt sorglig process. Fast här finns också ljusglimtar, konstaterar Marie.

– Jag har träffat människor jag aldrig skulle mött annars.

Träning i alla former är det som hjälpt henne mest och ger henne styrka och glädje. Hon är gammal simmare. Marie bodde inne på Valhalla simhall där pappan var badmästare och mamman simlärare, bägge var också engagerade ledare och tränare.

– Jag växte upp i bassängen och blev ungdomsmästare när jag var elva år.

– I dag är det när jag står och svettas på en cross­trainer eller sitter på cykeln som jag får ur mig de jobbiga tankarna. Jag kör ett eget träningspass varje morgon innan jobbet.

Hon har sprungit två Göteborgsvarv med äldsta dottern Beatrice som ledsagare, bara för att visa att det gick.  Beatrice är för övrigt också ­”Maries öga” på jobbet tio timmar i veckan. Det är en form av assistenthjälp via arbetsförmedlingen de fick reda på av en slump.

Marie lägger också mycket tid på MIS, Motions & idrottsförening för synskadade, Göteborg, som har en stuga i Skatås. Hon leder sittgympa och är vice ordförande i styrelsen.

Som massör tycker Marie hon bara blivit bättre ju sämre synen blivit.

– Man får en enorm känslighet i händerna.

Hon skulle gärna ge massage ännu mer för då får hjärnan koppla av.

– Annars när jag går omkring här inne måste hjärnan jobba på högvarv för att jag inte ska snubbla eller gå på saker.

Känsligheten i händerna har hon nytta av i sitt gitarrspel. Hon har börjat en kurs, det är en ungdomsdröm att kunna spela gitarr. Förra sommaren förverkligade hon en annan dröm – att åka vattenskidor.

En annan väldigt viktig familjemedlem för Marie är ledarhunden Nobel. Han gör inte så stor insats när Marie är på jobbet – men annars.

– Han är ett enormt stöd, ett helt fantastiskt hjälpmedel. När jag är ute och går med honom kan jag slappna av helt. Jag måste veta var vi är och vart vi ska men sen sköter han resten. Han stannar vid trottoarkanter och går runt hål i gatan. Det är magiskt, jag hade ingen aning om att en hund kunde bli sådan hjälp.

Marie jobbar heltid vilket är ovanligt för gravt synskadade. Det blir långa dagar och hon är väldigt hjärntrött när hon kommer hem.

– Men jag gillar ju jobbet och dessutom behöver jag pengarna. Jag vill kunna unna mig att resa också.

Maries exempel gör att hon ibland får besök av personer från synverksamheten och arbetsförmedlingen.

– Kan jag få någon annan synskadad att bli inspirerad av att jag jobbar heltid så är det ju bra.