”Skatten ska inte läcka till paradis”

Stora och snåriga frågor som regionindelning, styrning av offentlig sektor och vinster i välfärden ligger på Ardalan ­Shekarabis bord. Uppdraget som minister i en minoritetsregering blir inte lättare av att oppositionen ofta sätter käppar i hjulet.

Redan klockan sju i morse blev Ardalan Shekarabi upphämtad vid villan i Knivsta, därefter bar det av till regeringssammanträde i Falun. Nyss avrundade han en konferens om regional utveckling i Gävle och berättade om de utmaningar som landets kommuner står inför.

Nu rattar pressekreteraren den mörka Volvon i gåtfulla cirklar kring stadens sjukhus på jakt efter en kiosk. Civilministern ska köpa halstabletter.

– Här brukade jag springa runt som liten, säger han plötsligt och pekar ut genom bilfönstret.

Det är en märklig karriär som Ardalan Shekarabi har gjort. Som 11-åring flydde han från Iran till Sverige tillsammans med sin mamma. När asyl­ansökan avslogs levde de gömda innan de fick uppehållstillstånd av humanitära skäl. Lägenheten i miljonprogramsområdet Köpmangatan i Gävle blev hans nya hem och Nynässkolan den första närkontakten med det nya landet.

– Jag älskade Sverige direkt och skolan blev en viktig väg in i det svenska samhället. Jag hamnade i en klass med barn från medelklassen, arbetarklassen och några nyanlända flyktingar och placerades i bänken bredvid sonen till Gevalias ägare.

Som nyutnämnd minister besökte Ardalan Shekarabi sin gamla grundskola. Hans barndoms blandade klasser fanns inte längre.

– Skillnaden var enorm, en klar majoritet av eleverna var invandrare. Vi har fått ett segregerat skolsystem och de mötesplatser där gamla och nya svenskar kan mötas har blivit färre. Det är en oroväckande utveckling och en av de största samhällsförändringarna under senare tid.

Nu har bilen kommit ut på E4:an och resan hem till Knivsta och familjen har börjat. Påsen med halstabletter är öppnad och Ardalan Shekarabi har både röst och tid att svara på frågor.

En och annan höjde nog på ögonbrynen när Stefan Löfven efter valet 2014 utsåg honom till civilminister. På ett sätt var det logiskt, han var socialdemokrat sedan ungdomen, hade läst juridik och forskat om offentlig upphandling. Men många mindes också att mannen med flugan fått lämna ordförandeskapet i SSU nio år tidigare med svansen mellan benen.

Han beskriver det som en maktkamp som gick överstyr. Pengar från en utvecklingsfond hade använts i Ardalan Shekarabis valkampanj och när det uppdagades avgick han.

– Jag skulle ljuga om jag sa att det inte har påverkat mig. Det har gett mig ett mer kritisk perspektiv på politik, maktspelet tar fram de sämsta sidorna hos folk. Det som hände är en del av min historia, inget jag vill förneka. Naturligtvis var det jobbigt då, men utan den erfarenheten hade jag inte varit samma människa i dag.

Som civilminister är han ansvarig för regeringens förvaltningspolitik med en räcka kluriga frågor på sitt skrivbord. Under senare tid har Ardalan Shekarabi bland annat jobbat med en ny regionindelning, ett lagförslag om arbetsrättsliga krav i offentliga upphandlingar, ny styrmodell för offentlig sektor, reglering av den svenska spelmarknaden och den heta potatisen om vinster i välfärden där han har figurerat flitigt i debatten.

– Medborgarna i Sverige ska veta att när de betalar skatt går pengarna till den offentliga välfärden. Det kan vi inte garantera i dag, vilket hotar hela vår samhällsmodell. I slutändan kommer människor fråga sig varför de ska betala skatt om pengarna läcker ut till skatteparadis.

Efter Illmar Reepalus välfärdsutredning, som föreslår ett vinsttak på sju procent, har debatten varit högljudd. Regeringen har sedan tidigare en uppgörelse med Vänsterpartiet om att stoppa ”vinstjakten” i välfärden och majoriteten av svenska folket är inne på samma linje.

– För mig är det ingen höger-vänsterfråga, det handlar om ordning och reda. Och väljarna verkar se det på samma sätt. Över 70 procent av moderatväljarna vill minska möjligheterna för privata välfärdsföretag att ta ut vinster och det beror inte på att de är socialister. De ser att pengarna läcker ut och att den modell vi har inte fungerar.

Men här stöter Ardalan Shekarabi och regeringen på patrull hos både Alliansen och Sverigedemokraterna. Han beskriver sig som pragmatisk i frågan och öppnar för att vård, skola och omsorg kan regleras på olika sätt, vilket går på tvärs mot Reepalus förslag om generellt vinsttak.

– Så kan det bli, vi måste göra allt vi kan för att bryta blockpolitiken och få en långsiktig överenskommelse. Regeringen har inte tagit ställning för hur modellen ska se ut, men människor ska veta att skattepengarna används till rätt saker. Den principen viker vi inte ifrån.

Vad säger du till den skoladministratör som oroar sig för att friskolan där hon jobbar kommer att lägga ner om vinsttaket blir verklighet?

– Det är ju just vår poäng, en större del av pengarna ska återinvesteras på lärarna och skoladministratörerna. Det är för att skydda personalen som vi vill införa dessa regler.

Hur ser du på de massiva protester, som bland annat kommer från välfärdsbolagen själva?

– De ser ett hot mot sin affärsmodell. De talar utifrån egenintresset och det respekterar jag, men tyvärr har deras tonläge och prat om ”fondsocialism” och ”DDR-politik” trängt in i det politiska samtalet och det är oroväckande.

Det höga tonläget och den cementerade blockpolitiken är skadlig för svensk politik, slår han fast vid flera tillfällen medan bilen svischar söderut på E4:an.

– Styrkan i svensk politik har varit förmågan att hitta kompromisser. Sverige har stuckit ut och varit en förebild för många. Som invandrare blir jag orolig när jag ser inslag som påminner om debattklimatet i mer auktoritära länder.

I höstas misslyckades Ardalan Shekarabi med att få med sig övriga partier på en omfattande regionreform med målet att rita om den administrativa indelningen av Sverige. Och strax före jul röstade Sverigedemokraterna nej till lagförslaget om arbetsrättsliga krav i offentliga upphandlingar. Två tunga bakslag på kort tid, men Ardalan Shekarabi försäkrar att det inte känns tröstlöst: 

– Nej, inte alls. Jag tycker att jag har det roligaste jobbet i regeringen. Flera av mina frågor är sådana man inte löser i en handvändning men de är extremt viktiga för att människor ska ha förtroende för samhället.

Styrningen i offentlig sektor är just en sådan allomfattande – och lite svårgripbar – fråga. Ardalan Shekarabi har tillsatt den så kallade tillitsdelegationen som ska visa vägen bort från tungfotad byråkrati och klåfingrig detaljstyrning. Välfärdsproffsen måste få vara proffs, lyder mantrat med udden riktad mot diverse marknadsinspirerade styrmodeller som dök upp i början på 1990-talet.

– Vi har ett system med för mycket granskning och kontroller, som krymper handlingsutrymmet för de anställda. I stället måste tilliten till personalens vilja och förmåga stå i centrum.

Utredningen om kommunens framtida struktur som han nyligen har sjösatt är inte heller någon enkel ja- eller nejfråga. Utgångspunkten är den urbanisering som har gjort att många kommuner halkat efter och inte längre klarar sitt uppdrag gentemot medborgarna.

Som minister i en minoritetsregering är risken att Ardalan Shekarabi återigen blir nerröstad. Själv hoppas han att det går som med utredningen om den svenska spelmarknaden som han initierade för två år sedan.

– Där har vi jobbat tillsammans över partigränserna på ett konstruktivt sätt. Tänk vad vi kan åstadkomma när blockpolitiken inte sätter käppar i hjulet. Man får mersmak och en känsla av hur det skulle kunna vara i svensk politik.

Det har mörknat när Ardalan Shekarabi pressekreterare svänger av från motorvägen och tråcklar sig in på villagatorna. Hemma väntar ett beslut som inte kräver någon utredning och förmodligen inte kommer att överklagas. Vad ska det bli för middag hemma hos familjen Shekarabi?

– Det blir nog pasta och köttfärssås, det brukar vara uppskattat. Gärna med mycket rosmarin och salvia, det tycker alla i familjen om.