Striden om procenten

De två senaste åren har Visions medlemmar i kommuner och landsting haft ett avtal utan angivna nivåer för löneökningarna. Nu ska ett nytt löneavtal förhandlas fram och frågan är återigen – siffror eller inte siffror.

När Ledarna och Almega skrev under det första sifferlösa avtalet 1992 var det något helt nytt på svensk arbetsmarknad. Nu skulle fack och arbetsgivare på arbetsplatser runt om i landet på egen hand komma överens om löneökningarna.

Övriga fack, inte minst Vision (dåvarande SKTF), var skeptiska. Det här var kontroversiella saker som tycktes svära mot hela den fackliga idén. Ett avtal utan en centralt angiven procentsiffra som bestämmer miniminivån sågs som en total kapitulation inför arbetsgivarnas övermakt. Skulle det bli fritt fram för cheferna att sätta vilka löner de ville och vad var i så fall fackets roll?

2001 hade vinden vänt. Då skrev Vision under det första avtalet utan angivna nivåer för medlemmar inom privat vård och omsorg. Efterfrågan på arbetskraft var stor och förbundet bedömde att ett sifferlöst avtal skulle pressa upp lönerna och med facit i hand fick man rätt. Sedan dess har Vision tecknat flera sifferlösa avtal, bland annat för chefer i kommuner och landsting 2007.

Men i andra fackliga kretsar väcker dessa avtal fortfarande heta känslor. Ett hot mot dagens lönebildningsmodell som eldar på inflationen och underminerar den överenskommelse som säger att löneökningarna i exportindustrin ska sätta ribban för övrig arbetsmarknad, har Metall och Unionen dundrat. En möjlighet för offentlig sektor att tillfälligt ta täten för att minska löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade sektorer, har Vision replikerat.

Våren 2013 var det dags för majoriteten av Visions medlemmar, drygt 100 000 anställda i kommuner och landsting. Då tecknade förbundet ett fyraårigt avtal, de två sista åren, 2015 och 2016, utan siffror.

Bland medlemmar fanns en förhoppning att avtalet skulle pressa upp lönerna och göra kopplingen tydligare mellan arbetsprestation och lön. Men bland stora yrkesgrupper i landstingen fanns en oro för att hamna på efterkälken.

– För mindre och efterfrågade yrkesgrupper, som till exempel ingenjörer, kan det säkert vara bra. Men för våra stora låglönegrupper tror jag att rädslan är befogad, sade Vivianne Lövgren, som då var Visions ordförande i Region Uppsala, i en intervju i Tidningen Vision 2013.

Så hur har det gått egentligen? Enligt Tidningen Visions kartläggning har Visions medlemmar generellt fått relativt goda löneökningar. 2015 fick de allra flesta avdelningar och klubbar löneökningar på i genomsnitt 2,6–3,4 procent, vilket kan jämföras med industrins så kallade märke som låg på 2,2 procent. 2016 var löneökningarna i spannet 2,3–3,4 procent. Även det året var märket 2,2 procent. Rekordlåg inflation bidrog till rejäla lönelyft för de allra flesta.

Men löneökningarna varierade stort mellan olika arbetsgivare. Generellt var nivåerna lägre i landstingen, här var snittet för Visions avdelningar förra året 2,5 procent.

– Här ser arbetsgivaren det sifferlösa avtalet som ett sätt att hålla igen på lönerna. Det satsas betydligt mer på läkarna och sjuksköterskorna än på Visions yrkesgrupper, säger Lars Burström, Visions ordförande i Västerbotten, där medlemmarna i snitt fick 2,4 procent.

För kommunavdelningarna var motsvarande siffra 2,8 procent. Även här var variationerna stora. I topp låg Tranås (5,1 procent), i botten Gotland (1,5 procent), som både är kommun och region. 

Avtalsrörelsen 2017 är redan igång och nyligen meddelade Läkarförbundet att man vill återgå till siffror eftersom arbetsgivarna har misskött det nuvarande sifferlösa avtalet. Med en inflation som närmar sig två procent kanske några fackförbund bedömer att man har större chans att säkra reallöneökningar med en centralt fastslagen siffra.

Nu ska Vision och Sveriges Kommuner och Landsting komma överens om ett nytt avtal för medlemmar i kommuner och landsting. Vad motparten vill är ingen hemlighet – ett sifferlöst avtal som helst också ska vara utan tidsgräns, så kallat tillsvidareavtal.

För Visions del är själva löneprocessen central. Man vill ha skrivningar som inskärper att alla medarbetare ska ha ett bra lönesamtal och att lönesättande chef ska ha mandat att sätta lön efter prestation. Var det slutar återstår att se.