Är du hälsosam, lille vän?

Träningstvång, konditionstester på jobbet och ­miljardsatsningar på friskvård. Det är ingen tvekan om att arbetsgivarna bryr sig om sina anställdas ­hälsa. Frågan är om de bryr sig för mycket.

En strid ström av cyklister rinner fram mot centrum. I färgglada sportkläder, monotont trampande med blicken målmedvetet spänd i fjärran. Det är en solig morgon i maj. Eller kanske en regnig, småkall oktobermorgon.

Här och var sneddar joggare över gatan, även de med destination arbetsplatsen och ombyte i ryggsäck. Från gymmen hastar nyduschade och morgonpigga som avverkat spinning- eller gympapass redan före solens uppgång.

Träning till och från jobbet. Och på lunchen. Och på arbetstid för dem som har friskvårdstimme. Att svenskarna är ett motionerande folk råder det inget tvivel om; 70 procent tränar minst en gång i veckan, mest i hela EU där genomsnittet är 41 procent.

Och arbetsgivarna är med på tåget. Friskvårdstimme, friskvårdspeng, betalda startplatser i motionslopp, egna gym, gratis simning, med mera. Privata företag, kommuner och landsting erbjuder sina anställda en uppsjö olika incitament till fysiskt aktivitet.

– Sverige är extremt utvecklat när det gäller friskvårdsbidrag och andra hälsoinsatser, säger Kevin Brandt, sales manager på gymkedjan Fitness24seven, ett snabbväxande företag i en bransch som omsätter fem miljarder kronor per år.

Friskvårdspengen ligger ofta på 1 000–1 500 kronor. Multiplicerat med antalet anställda i kommuner och landsting handlar det alltså om flera hundra miljoner kronor per år. 

Och det är ingen tvekan om att det är en uppskattad förmån. Men alla är inte lika övertygade om nyttan.

– Min känsla är att det är de redan frälsta som använder det mest, säger Örjan Larsson, arbetsledare på arbetsmarknadsenheten i Bollnäs där de kommunanställda kan få 1 500 kronor i bidrag till ett träningskort. Men den förmånen har bara 35 procent av personalen nappat på.

Så är det inte bara i Bollnäs. Den vanligaste invändningen mot friskvårdsförmåner är att för få utnyttjar dem och att man inte når anställda som verkligen behöver röra på sig. Det har fått några arbetsgivare att byta strategi.

Siv Jidflo är redo. Cykelskorna är på, tajtsen och linnet. Vattenflaskan är fylld och en handduk hänger prydligt vikt över styret. Klockan är snart halv fem en måndag eftermiddag och de 36 platserna på dagens spinningpass på Friskis & Svettis i Kalmar är fullbokade till sista cykelsadel.

– Hoppas alla är laddade  då kör vi igång! ropar instruktören och sätter igång musiken.

Siv Jidflo trycker till pedalerna. DJ Aligators tunga och ettriga housekomp fyller lokalen när hon försvinner in i sin egen bubbla.

Nog ser det ut som att hon trampar på för sitt höga nöjes skull, men i själva verket utför den administrativa assistenten Siv Jidflo en av sina arbetsuppgifter. Två gånger i veckan ska hon ägna sig åt någon slags fysisk träning. Det har ledningen bestämt.

– Det är en otrolig förmån att få betalt för att träna. Mina bekanta tror knappt det är sant när jag berättar. För egen del blir jag aldrig trött på jobbet, aldrig ansträngd när jag går i trappor, säger hon.

För åtta år sedan tog ledningen för Kalmar Vatten ett ovanligt beslut. På den tiden hade man en del belastningsskador bland personalen, samtidigt som man såg att friskvårdsbidraget inte gjorde de anställda friskare. Soffpotatisarna tränade inte. Det ville vd:n Jörgen Madebrink, själv flitig motionär som deltar i olika lopp och tävlingar, ändra på. För att få valuta för bolagets satsade pengar bestämdes att friskvården skulle vara obligatoriskt för alla.

Nu ingår träning i de anställdas befattningsbeskrivningar och finns med i lönekriterierna. Alla får ett träningskort och väljer själva när och på vilket gym de vill träna. Samtidigt kontrollerar arbetsgivaren gymmens närvarolistor för att få underlag till medarbetarsamtal och lönesättning.

Integritetskränkande? Det tycker inte HR-chefen Linn Sjögren. Även om obligatorisk friskvård inkräktar på något som tidigare har betraktats som en privatsak, så har arbetsgivaren ett ansvar, resonerar hon.

– Vårt mål är att pensionera friska medarbetare. Då kan man inte bara ge de anställda verktygen att träna, man måste avsätta tid så att de faktiskt kan göra det också.

Den som vägrar att träna eller skolkar från för många gympass får garanterat höra det på nästa lönesamtal. 

– Genom åren har vi haft några enstaka personer som kanske fått en hundring mindre. Mer än så har det inte varit, säger Linn Sjögren.

Har då satsningen i Kalmar gjort personalen friskare? Statistiken ger inget entydigt svar. Sjukfrånvaron minskade visserligen de första åren, men har på senare tid åkt lite upp och ned.

Linn Sjögren talar hellre om axlar och ryggar som blivit bättre, minskad stress och färre omplaceringar, men har inga hårda siffror att hänvisa till. Men allt tyder på att personalen på Kalmar Vatten är med på noterna. 72 procent tycker att obligatorisk träning är ”mycket bra”, 25 procent att det är ”bra”.

– Det var lite protester i början innan alla förstod att träning är som vilken arbetsuppgift som helst. Nu tror jag alla ser det som något naturligt, säger Linn Sjögren.

Nja, inte riktigt alla. Driftingenjör Ola Person jobbar på avloppsreningsverket i Tegelviken tre kilometer söder om huvudkontoret. Visst har han försökt att träna, men har upptäckt att det inte passar honom.

– Det är inte min grej helt enkelt, jag tycker det stör kontinuiteten i mitt arbete, säger han.

På utvecklingssamtalen är träning ett återkommande ämne, men Ola Person står på sig. 

– I början hotade ledningen med varning och avsked, men insåg väl att så kan man faktiskt inte göra. Sedan har de sagt att det kommer hämma min löneutveckling. Om det har blivit så är svårt att säga säkert eftersom jag inte vet vad jag skulle ha tjänat om jag hade tränat. 

Satsningen på Kalmar Vatten är ovanlig men inte unik. Ett antal privata företag har obligatorisk träning, till exempel klädföretaget Björn Borg med den uttalade målsättningen att de anställda ska ha en fysisk ålder på 21 år.

Det kommunala bostadsbolaget Pitebo införde nyligen en timmes schemalagd gruppträning per vecka och flera arbetsgivare går i samma tankar. Under året genomför Gotlands Energi en för­studie med en provgrupp på 20 anställda för att avgöra om man ska satsa på obligatorisk friskvård. 

Men det finns också planer som har grusats när facket har satt ned foten. Hösten 2013 dök frågan om obligatorisk friskvård upp i Örebro kommun. Enligt förslaget från HR-avdelningen skulle samtliga medarbetare på vissa utpekade arbetsplatser medverka i ”pulshöjande aktiviteter”.

För Jan Andersson, Visions ordförande i Örebro, var det ett glasklart övertramp:

– Arbetslivet styrs av lagar och avtal, men ingenstans kan jag utläsa att arbetsgivare kan tvinga sina anställda till fysiska aktiviteter.

Trots det brukar de lokala facken inte ha några invändningar till obligatorisk träning. Det är förståeligt, men olyckligt, tycker Jan Andersson.

– Den goda föresatsen att förbättra hälsan, kan leda till att enskilda medarbetare känner sig pressade och mår dåligt. Då är ju hela satsningen missriktad. Men många fackligt förtroendevalda vill antagligen inte framstå som bakåtsträvare. Här bjuder arbetsgivaren på en förmån som de allra flesta medarbetare uppskattar. Vågar facket verkligen säga nej till det? frågar sig Jan Andersson.

Från arbetsgivarhåll finns en stark övertygelse om att träning är positivt för lönsamheten. I en kartläggning som revisionsföretaget PwC gjorde för ett par år sedan instämmer 68 procent av arbetsgivarna i påståendet att lönsamheten för­bättras om medarbetarna motionerar regelbundet.

Och det personliga engagemanget går inte att ta miste på: i samma undersökning uppger 90 procent av cheferna att de själva motionerar varje vecka, 26 procent tränar minst fyra gånger i veckan.

– I näringslivet pratas det fortfarande ingående om sambandet mellan hälsa och produktivitet. Men det är svårt att mäta och finns väldigt få bevis för att det verkligen finns en koppling, säger Torkild Thanem, professor i organisationsteori vid Stockholms universitet.

Just nu studerar han företag som satsar särskilt på att förbättra anställdas hälsa, och har sett att chefer ofta utnyttjar sitt eget intresse för hälsa och träning i ledarskapet. I ett statligt verk han studerade schemalades hälsoaktiviteter och föreläsningar om kost och diet. En stående punkt på veckomöten var att varje anställd skulle redogöra för vad han eller hon gjort för att förbättra sin egen hälsa.

– Det bygger på goda intentioner. Men är chefen för brinnande intresserad och passionerad kan det leda till bakslag. De redan frälsta engagerar sig, andra tycker det är integritetskränkande, och vissa blir bara less på allt tjat om hälsa som tar tid från arbetet, säger Torkild Thanem, som i sin forskning funnit en särskild chefstyp han kallar monstruösa ledare.

– Dessa ledare är hälsofreaks som är så extremt besatta av hälsa att de glömmer bort vad medarbetarna egentligen tycker.

Henrietta Huzell är doktor i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet. Hon har noterat en glidning i arbetsgivarnas syn på medarbetarnas hälsa: från öppna erbjudanden om till exempel friskvård och rökavvänjningskurser till skarpt formulerade obligatorium och förbud.

– Att erbjuda ett brett urval av friskvård är något helt annat än att kräva träning eller att anställda ska vara tobaksfria. Ett öppet erbjudande krockar inte med rätten att bestämma över våra egna kroppar.

Hon ser en renässans för den förmyndaraktiga syn på de anställda som Henry Ford stod för. I början av 1900-talet införde den amerikanska biltillverkaren ett lönesystem där arbetarna kunde dubbla lönen om de var sparsamma, höll hemmet rent och sig själva och sin familj hälsosam.

Hälsotrenden i arbetslivet är även ett tecken på en annan glidning. Lösningen på hög arbetsbelastning, bristfällig arbetsmiljö och skenande sjuktal stavas allt oftare ett hälsosamt leverne. Ansvaret för strukturella arbetsmiljöproblem skjuts över på individen.

Känner du stress på jobbet? Varsågod, här får du gåstavar och stegräknare. För hög sjukfrånvaro? Gör som Pekkaniska, ett finskt företag som varje år delar ut tusentals kronor i bonus till de medarbetare som aldrig är sjuka, som har slutat röka eller sprungit ett maratonlopp.

För bara några veckor sedan kom en undersökning som bekräftar att det finns ett ökat fokus på individens hälsa även i kommuner och landsting. Slutsatsen i Svenska Miljöinstitutets granskning är att företagshälsovården ägnar sig för lite åt förebyggande arbete som skulle kunna göra att folk slipper bli sjuka. I stället får de i uppdrag av HR-avdelningarna att erbjuda ett smörgåsbord av hälsofrämjande aktiviteter och rehabinsatser som plåster på såren.

Så här vittnar en uppgiven representant för företagshälsovården, som hellre vill jobba förebyggande:

”Cheferna ringer och menar att ’min personal mår så dåligt, kan vi inte ha en steg-räkningsdag’ [...] vi vill jobba långsiktigt och processinriktat, det här ger bara ett slag i ansiktet på de som mår dåligt”. 

Självklart har arbetsgivaren ett ansvar för de anställdas arbetsmiljö och hälsa. Men Catarina Arborelius, facklig rådgivare med mångårig erfarenhet som ombudsman på Vision, betonar att det inte betyder att de anställda ska förändras eller stöpas om för att klara arbetets krav.    

– Arbetsmiljölagen är väldigt tydlig på att det är arbetsplatsen som ska anpassas så att alla kan jobba. Nu kräver man att arbetstagaren ska anpassas till arbetsplatsen: du äter inte rätt sorts mat, du motionerar för lite, du är inte tillräckligt social etcetera. Det är ett moraliserande som lägger ansvaret på någon annan än arbetsgivaren.

Varför blir det så här? Flera faktorer spelar uppenbarligen in: tempot i arbetslivet har skruvats upp, samtidigt sveper en hälsotrend över västvärlden med budskapet att du är ansvarig för din egen hälsa och din egen prestationsförmåga. Och därtill uppluckringen av gränsen mellan arbete och fritid som gör det legitimt för arbetsgivaren att ha synpunkter på hur de anställda lever sina liv.

– Utgångspunkten är att någon annan vet bättre än du vad du behöver. Så kan det naturligtvis vara, men frågan är om du vill att din arbetsgivare ska vara den personen? säger Henrietta Huzell.

Tillbaka på avloppsreningsverket i Kalmar. Ola Person slår sig ned i kontorsstolen där han tillbringar största delen av sin arbetstid. Stillasittande. Men till helgen ska han gallra och röja bland granar, tallar, björkar och ekar i den skog han äger norr om Kalmar. Det brukar bli ett par timmar. Både på lördagen och på söndagen.

– Jag gillar att vara fysiskt aktiv och obligatorisk friskvård är förstås en otrolig förmån  för dem som gillar att träna. För egen del har jag svårt att acceptera inslaget av tvång. Allt tjat om träning har gjort att jag inte trivs lika bra på jobbet längre. Det är gliringar hit och dit från kolleger och det hade jag gärna varit utan, säger Ola Person.