Valet 2026: Välfärden behöver schyssta förutsättningar

Kommuner och regioner tvingas gång på gång spara trots att behoven ökar. Kostnaderna stiger snabbt till följd av demografiska förändringar, ökade krav, klimatpåverkan och medicinsk utveckling. Samtidigt pressas skatteunderlagets utveckling, och statsbidragen räknas inte upp i takt med kostnaderna. Det skapar en långvarig obalans som leder till personalbrist, hög arbetsbelastning, ökande ohälsa och svårigheter att upprätthålla kvaliteten i välfärden.

Den ekonomiska grunden i välfärden är instabil. Kommuner och regioner är beroende av inkomstskatten, som svänger med konjunkturen och varierar mellan olika delar av landet. När ekonomin viker eller befolkningen förändras snabbt slår det igenom direkt i verksamheterna. Staten ska stabilisera ekonomin över tid, men dagens utjämningssystem kompenserar inte fullt ut för de stora skillnaderna. Det gör planeringen kortsiktig och tvingar fram nedskärningar och skattehöjningar som förstärker svängningarna.

Staten behöver ta ett större och mer långsiktigt ansvar. Kommuner och regioner ska inte stå ensamma när kostnaderna ökar snabbare än intäkterna. En större och mer förutsägbar statlig finansieringsandel skulle ge stabilitet, motverka akuta nedskärningar och skapa mer likvärdiga förutsättningar i hela landet. Det ger också bättre planeringshorisonter och tryggare villkor för medarbetarna.

I dag finns ett stort antal riktade och tidsbegränsade statsbidrag. De ger mer administration, kort framförhållning och projektlogik som tränger undan kärnverksamheten. Chefer och medarbetare behöver ägna tid åt ansökningar och rapportering, samtidigt som sent inkomna beslut gör planeringen svår och leder till tillfälliga lösningar.

Riktade satsningar innebär att staten styr välfärden genom ekonomiska incitament. Kommuner och regioner behöver anpassa sig till nationella mål även när de egna behoven ser annorlunda ut. Det blir otydligare vem som ansvarar för vad. När statens budget beslutas sent går den statliga och lokala planeringen i osynk. Det leder till att verksamheter får kort tid att anpassa sig och att satsningar blir kortsiktiga.

Statsbidragen bör vara generella och långsiktiga. Det ger kommuner och regioner möjlighet att utgå från sina faktiska behov och stärker det lokala handlingsutrymmet. När riktade bidrag används måste staten ge betydligt tidigare besked och tydligare varför. Generella bidrag skapar bättre styrning, mindre administration och större möjligheter att fokusera på kärnuppdraget.

När statsbidragen inte värdesäkras systematiskt urholkas välfärdens ekonomi, trots att budgetarna ser oförändrade ut.. Under åren 2022–2024 ökade kostnaderna snabbt, men statens kompensation täckte bara en del av ökningen. Det trängde undan resurser i kärnverksamheten.

Samtidigt är budgetprocesserna osynkade. Kommuner och regioner fattar beslut om sina budgetar innan statens budget är klar, vilket skapar osäkerhet. Statliga kompensationer presenteras ibland som nya satsningar, trots att de bara möter ökade kostnader. Det gör att både invånare och medarbetare får en bild av att välfärden förstärks mer än den faktiskt gör.

Urholkningen beror på att statsbidragen fastställs som fasta belopp utan värdesäkring. Samtidigt ökar kommunernas och regionernas kostnader för löner, priser och fler invånare med stöd‑ och omsorgsbehov. Resultatet blir ett permanent finansieringsgap, som ofta hanteras med effektiviseringar, nedskärningar eller skattehöjningar.

Bristen på transparens beror också på tidpunkten för statens budget och hur den presenteras. Det är svårt att skilja mellan kompensation för pris- och löneökningar och faktiska politiska tillskott. Detta skapar otydliga styrsignaler, försvårar lokal planering och gör det svårt att föra en saklig diskussion om välfärdens behov.

Statsbidragen måste värdesäkras systematiskt när priser, löner och demografiska behov förändras för att behålla sitt värde över tid. Det minskar de dolda nedskärningarna, stärker verksamheternas långsiktiga planering och skapar bättre möjligheter för hållbar bemanning och kompetensförsörjning.

Budgetar behöver samtidigt redovisas öppet, tydligt och samordnat. Det ska framgå vad som är kompensation och vad som är verkliga satsningar. En mer transparent budgetprocess stärker demokratin, gör politiska prioriteringar tydligare och förbättrar förutsättningarna för dialog om välfärdens nivåer.

Verksamheterna är hårt pressade eftersom resurserna inte räcker till de uppdrag som politiken formulerar. Arbetsbelastningen ökar, arbetsuppgifter växer och sjuktalen stiger. Samtidigt förväntas verksamheterna hantera besparingskrav utan tydliga besked om vad som ska prioriteras bort. Det lämnar chefer och medarbetare med ett omöjligt ansvar.

Skillnaden mellan politiska ambitioner och den faktiska finansieringen skapar ett glapp från start. När satsningar urholkas av ökade löne- och kostnadsnivåer tvingas verksamheterna "effektivisera", vilket ofta blir dolda nedskärningar. Otydliga krav gör att prioriteringar inte synliggörs politiskt, utan skjuts över på verksamheten.

Lokala politiker behöver tydligt koppla samman uppdrag och resurser, och samtidigt våga visa vad som inte ryms i budgeten. När prioriteringar görs öppet blir styrningen mer hållbar och arbetsmiljön bättre.

Det är ofta svårt att utläsa av budgetdokument hur resurserna faktiskt används. Utåt kan det se ut som ökade satsningar, samtidigt som personalen upplever en alltmer pressad situation. Bristen på tydlighet gör det svårt för invånare och medarbetare att få en rättvisande bild av ekonomin.

Den lokala ekonomin är komplex, och budgetunderlagen är ofta tekniska och otydliga. Det gör det svårt att skilja mellan verkliga satsningar, kompensation för prisökningar och nedprioriteringar. Detta begränsar insynen och försvårar demokratisk granskning.

Budgetar behöver bli mer enhetliga och begripliga. Tydligare redovisning gör det möjligt för invånare, medarbetare och fackliga företrädare att följa resurserna och förstå vilka prioriteringar som görs.

Beroendet av hyrpersonal är stort och kostsamt. Det skapar bristande kontinuitet, ökad stress och otrygghet i arbetslagen. Svårigheter att rekrytera fasta medarbetare gör planeringen kortsiktig och pressar arbetsmiljön ytterligare. Regionerna har visat att det går att pressa tillbaka hyrkostnader genom att rekrytera till fasta tjänster, medan kommunerna har mer kvar att göra.

Hyrpersonal blir en nödvändig lösning när verksamheter inte lyckas rekrytera och behålla ordinarie personal. Det är ett tecken på bristande kompetensförsörjning och svårigheter att skapa attraktiva arbetsvillkor. När personal inte stannar minskar också möjligheten att bygga erfarenhet och kontinuitet, vilket påverkar både kvalitet och effektivitet.

Resurserna behöver i högre grad användas till att stärka den egen personalen – genom bättre arbetsmiljö, rimligare arbetsbelastning och tydliga möjligheter till kompetensutveckling och karriärvägar. Minskad inhyrning skapar stabilitet och gör verksamheten mer hållbar över tid.