Världsbäst men inte nöjd

Uppsala är bäst i landet på klimatanpassning och till och med bäst i världen, enligt Världsnaturfonden. Glad och stolt, visst, men kommunens klimatstrateg Björn Sigurdson säger att det svåraste arbetet återstår.

Han brukar avsluta sina föreläsningar med en positiv slutknorr. Något peppigt i stil med ”nu kör vi” eller ”nu det är dags att kavla upp ärmarna”. Men inte den här dagen på Föreningen Sveriges stadsbyggares årskongress på Clarion hotel i Luleå.

Uppsalas klimatstrateg Björn Sigurdson har just förklarat att hans prisade kommun minskar koldioxidutsläppen med en procent årligen. Samtidigt har klimatforskare med Johan Rockström i spetsen slagit fast att sju procent årligen från 2020 är en rimlig siffra för att nå målet om max 1,5 graders global uppvärmning.

Moraliskt ansvar

Rika länder som Sverige har dessutom ett moraliskt ansvar att minska utsläppen ytterligare. Med 10–14 procent, säger Björn Sigurdson och spänner blicken i åhörarna:

– Hur fixar vi det?

Det blir tyst i församlingen. Inga enkla patentsvar ropas ut, inga tvärsäkra armar i luften. Det är en märklig sorts stillhet, ovanlig när chefer och experter samlas för dyra heldagsseminarier i sobra konferenslokaler.

– Det var inte meningen att avsluta så, min tid tog slut helt enkelt, men det blev bra ändå, konstaterar han efteråt. Klimatmålen är på plats och vi vet vad som måste göras. Men trots det har vi inte tagit in omfattningen av den uppgift vi står inför. Det behöver sjunka in.

En pacifist och vapenvägrare som läste fredsforskning på universitetet, brann för mänskliga rättigheter och internationella frågor och ledde Isolera Sydafrikakommittén. Så ser kortversionen av första delen av Björn Sigurdsons karriär ut.

Besprutning och cancer

Inför FN:s klimatkonferens i Rio de Janeiro 1992 jobbade han med opinionsbildning. Flera resor till Sydamerika öppnade hans ögon för samspelet mellan miljöförstörelse och hur människor utnyttjas i fattiga länder.

– Jag såg hur besprutningar av bananplantagen ledde till cancer och missbildningar bland befolkningen. Det blev så tydligt hur allt hängde ihop. Då slog miljönerven till. Sedan dess har jag jobbat med miljö- och klimatfrågor.

Först som Agenda 21-samordnare på Östermalms stadsdelsförvaltning i Stockholm och sedan på stadens miljöförvaltning där Björn Sigurdson tog fram handlingsprogram mot växthusgaser. Parallellt valdes han 2006 in i landstingsfullmäktige för Miljöpartiet.

Det är häftigt att vi får uppmärksamhet både i Sverige och internationellt. Jag vill ju inte bara rädda Uppsala, utan hela världen.

Björn Sigurdson

Någonting hände med miljödebatten vid den här tiden. För den som minns: Al Gores klimatkrisfilm ”En obekväm sanning” väckte enorm uppmärksamhet liksom sir Nicholas Sterns larmrapport om den globala uppvärmningens effekter på världsekonomin.

Folk började fatta

Insikten om att människan påverkar klimatet och att det kommer att stå oss dyrt om vi inte agerar började sprida sig.

– Innan dess fick vi som pratade om klimatet slå oss in på styrelsemöten, men nu började folk fatta att något måste göras. Men frågan var vad? Nu bad man plötsligt om vår hjälp.

2008 fick han den nyskapade tjänsten som klimatstrateg i Uppsala kommun. Nu skulle en aktiv miljöpartist dansa efter den borgerliga alliansens pipa.

– Jag hade varit tjänsteperson i många år med växlande majoriteter. Jag visste hur rollfördelningen ser ut och att det är politikerna som bestämmer. För mig var det inga konstigheter.

Vad tyckte du som miljöpartist om din nya arbetsgivares klimatpolitik?

– Man var inte bäst i klassen, men hade ambitioner som var rimliga för den tiden. Alliansen hade skärpt klimatmålen, det var en förutsättning för att jag skulle ta jobbet. Jag upplevde att jag fick ett tydligt och samtidigt ganska fritt mandat att utveckla arbetet, säger Björn Sigurdson.

Ett av uppdragen var att bilda ett nätverk för att minska de samlade utsläppen. Resultatet blev Klimatprotokollet (se faktaruta), i dag ett nätverk med ett 40-tal företag och organisationer som jobbar tillsammans för att nå Uppsalas klimatmål.

– En nyckelfaktor är att kommunen också är medlem och åtar sig samma saker som alla andra. Lovar de andra aktörerna att sänka sina koldioxidutsläpp med tio procent ska kommunen också göra det. Vi är alla en del av problemet, då måste vi också vara en del av lösningen, säger Björn Sigurdson.

Integrerat klimatarbete

I Uppsala är klimatarbetet ingen sidoverksamhet utan finns med som en integrerad del av all kommunens verksamhet. Den finns med när nya bostäder och kontor ska byggas, när cykelstråk och vägar planeras, i upphandlingar och i ägardirektiven till de egna bolagen.

Det kan vara en förklaring till att ett veritabelt prisregn har haglat över kommunen. Man blev Årets cykelstad både 2018 och 2019. Och man är inte bara bäst i landet på klimatanpassning de två senaste åren, utan också världsbäst i klimatarbete, enligt Världsnaturfonden.

Svårtoppat. Så beskriver Björn Sigurdson hur det känns att vara klimatstrateg i kommunen som prisats som global klimatstad.

– Det är klart att det är häftigt att vi i Uppsala får uppmärksamhet både i Sverige och internationellt. Jag vill ju inte bara rädda Uppsala utan hela världen.

Klimatprotokollets arbete har varit avgörande för framgångarna. Liksom strategin att sätta upp tydliga klimatmål som ligger i linje med vetenskapen och FN:s klimatpanel och koppla dem till specifika årtal.

– Det ger en gemensam målbild och sänder samtidigt en signal till omvärlden att nu är det kraftsamling som gäller.

Björn Sigurdson ser ett ökat miljömedvetande som inger hopp. En stor del av media har förstått att klimatet inte är en särfråga, utan något som måste integreras i all rapportering. Och aktivisten Greta Thunberg har med sin skolstrejk dragit igång en världsomspännande rörelse som växer stadigt.

– Visst, det finns skeptiker som hävdar att människan inte påverkar miljön på ett negativt sätt, det har det alltid gjort. Skillnaden är att det är betydligt fler som inser att klimatförändringarna är ett akut hot och att vi måste agera nu.

Så hur går det med klimatmålen egentligen? Kommer kommunens egen fordonsflotta vara fossilfri 2020?

– Vi ligget på 70 procent i dag, det är svårt att hitta rätt fordon för till exempel brukartransporter inom socialtjänsten. Jag vet inte om vi kommer att klara målet, de sista tio procenten kan bli tuffa.

Kommer energi- och transportsektorn inom kommunens gränser att vara helt fossilfri till 2030?

– Inom energisektorn är vi i stort sett där, kvar är den fossila plasten i avfallsförbränning. Men transportsektorn är svårare. De tunga transporterna måste elektrifieras och det är inget Uppsala klarar på egen hand. Här behövs beslut och investeringar på nationell nivå.

Är hela kommunen klimatpositiv år 2050?

– Målet finns där, nu är det action som gäller. Vi måste skruva upp tempot och det kommer säkert bli jobbigt för alla inblandade. Men det är viktigt att komma ihåg att omställningen också rymmer nya affärsmöjligheter och skapar förutsättningar för bättre liv och hälsa. Det är det vi måste mobilisera kring.

Når ni målet?

– Det vet jag inte, men har vi något alternativ? Vi måste göra ett försök.