• Samhället är inte rättssäkert när människors öden avgörs utifrån vilken kommun de råkat hamna i, vilket datum de registrerats eller vilken handläggare de stöter på, menar skolkurator Päivi Olsson.

  • I dag går en stor del av Päivi Olssons arbete och fritid till att på olika sätt hjälpa och stödja ensamkommande ungdomar.

  • Anslagstavlan är uppskattad bland Päivis elever. Här sätter hon upp bilder på ungdomar som kommit och gått.

  • Armbandet av makramé är tillverkat av Päivis före detta elev.

Arbetsmiljö

Suddig gräns till det privata

25 oktober 2019

Skolkurator Päivi Olsson drog länge en strikt linje mellan arbete och fritid. Men ­mötet med en ensamkommande elev från Afghanistan ställde allt på ända – och fick henne att ompröva sin relation till både ­arbetsgivaren och samhället.

Tonåringarna har landat i soffan i vardagsrummet hemma i villan i Teckomatorp. En kelar med hunden, en annan lyssnar på musik. Päivi Olsson, som just kommit hem från jobbet, går ut i köket och häller upp en kopp te.

En vanlig måndagskväll. Men ändå inte. Om mindre än 24 timmar ska en av hennes före detta elever sättas på ett flygplan till Afghanistan. Päivi har regelbundet besökt honom i förvaret där han suttit inlåst i åtta månader. Men nu är det snart över. Hon måste släppa taget.

– Jag har verkligen fasat för detta. Det känns som ett svart skynke som dras ner. För min del handlar det bara om att överleva dagen.

Avslag på asylansökan

De senaste fyra åren har Päivi Olsson lärt känna en rad ensamkommande ungdomar. Det hela började 2015 när hon arbetade som skolkurator på en gymnasieskolas språkintroduktion. En dag fick hon veta att en av eleverna fått avslag på sin asylansökan.

– Jag hade egentligen ingen koll på vad som hände i Afghanistan. Men att en tonårspojke bara skulle skickas iväg… det fanns inte i min värld.

Vid ett samtal bröt han ihop inne på hennes arbetsrum, och hon var tvungen att köra honom till BUP där han blev inlagd. Efter ett par dygn, när han skulle återvända till det provisoriska tältlägret utanför Lund dit han blivit anvisad, uttalade Päivi orden:

– Du kan få mitt privata telefonnummer.

Fram till dess hade hon varit noggrann med att alltid framstå som professionell. Efter arbetsdagens slut brukade hon hänga av sig kuratorskostymen och åka hem till villan.

Det viktiga när man jobbar med socialt arbete, är att man reflekterar över sin egen roll.

Päivi Olsson

Men denna gång var det omöjligt att bara återvända till det julpyntade och ombonade hemmet. En bit in på julledigheten kom pojken och hälsade på. Han fick stanna över natten, följa med och titta på dotterns handbolls­turnering, ta del av vanligt familjeliv.

– Ja… och på den vägen är det.

För detta blev ingen engångsföreteelse. När hon insåg hur mycket hennes insatser faktiskt betydde, fortsatte hon. På jobbet, men också på fritiden.

– Det handlade om samtalsstöd, men också om praktiska vardagliga saker som att skjutsa, fylla i papper, övnings­köra. Sådant som ungdomar annars kan be sina föräldrar om hjälp med.

Erbjöd husrum

När en av ungdomarna stod utan tak över huvudet erbjöd hon husrum i ett par veckor.

– Men sedan var det faktiskt min man som sa: ”Kan han inte få bo kvar?”
Därmed hade de fått en till tonåring i huset.

Den första tiden kände Päivi Olsson sig tvungen att hemlighålla sitt engagemang inför skolledningen. Hon var rädd att betraktas som gränslös i deras ögon.

– Efterhand valde jag att berätta vissa delar, och i diskussionerna med skolledningen framkom ganska snart att vi hade olika åsikter om vad en kurator ska göra och inte göra.

Philip Lalander är professor i socialt arbete vid Malmö universitet. Han har mött socialarbetare som fått höra att de är oprofessionella när de engagerat sig privat i klienter.

– Men man kan också vända på steken. Socialt arbete utgår från att skapa relationer, och detta är svårt att göra utan personligt engagemang. Tvånget utifrån, att lägga band på sitt engagemang, riskerar däremot att leda till utmattning, säger han.

Många avvägningar

Päivi Olsson menar att det är upp till varje enskild människa att sätta sina gränser.

– Det viktiga när man jobbar med socialt arbete, är att man reflekterar över sin egen roll. Det finns de som känner att de behöver en tydlig uppdelning mellan jobb och privat, och det är okej det också, säger hon.

För egen del har Päivi, under de gångna åren, fått göra många avvägningar. I början ville hon hjälpa ”allt och alla”.

– Under en period blev det för mycket och jag blev sjukskriven. Men sedan fick jag samtalsstöd, och det hjälpte mig att hitta en ny balans. Jag har också haft nytta av nätverket Vi står inte ut, där vi kunnat ge råd och stöd åt varandra.

För hon insåg snart att landet var fullt av människor som hörsammat politikers uppmaningar att öppna sina hjärtan. Lärare, idrottsledare, pensionärer och grannar som engagerat sig i de ensamkommande ungdomarna.

Under dessa år har hennes egen syn på samhället förändrats i grunden.

– Man blir inte samma människa som man varit. Tidigare levde jag i tron att Sverige är ett rättvist land. Men det är tydligt att samhället blivit polariserat och att empatin saknas på en del håll. Jag har inte längre förtroende för vissa myndigheter.

Hon menar att systemet blivit godtyckligt och rättsosäkert. Samtidigt är hon, i sitt yrke, representant för detta samhälle.

– Ja, det är väldigt dubbelt, det där. För mig är det viktigt att åtminstone känna att min arbetsplats står upp för det jag tror på. Att man har samma grundsyn. Detta är en av anledningarna till att jag valt att byta arbetsgivare.

Får stöd från ledningen

Päivi Olsson är numera skolkurator på gymnasieskolan Vipan i Lund, och tycker att hon får stöd i sitt uppdrag från skolledningen.

– Kanske handlar det om att jag själv har landat, och är mer öppen med det jag gör. Jag och min chef har resonerat mycket kring hur jag ska arbeta.

Själv har hon inga planer på släppa sitt engagemang.

– Och även om det stundtals är påfrestande, så märker jag ju att ungdomarna mår bättre när någon bryr sig om dem. Det gör att jag orkar fortsätta.

Hallå där...

...Philip Lalander, prof­essor i socialt arbete.

Var går gränsen mellan arbete och fritid?

– Det råder olika uppfattningar, och diskuteras både på utbildningarna och arbetsplatserna, om hur långt man kan vidga sin roll. Kan man övningsköra med en klient, eller bjuda hem en elev att fira jul? En del anser att detta är oprofessionellt och särbehandlande. Å andra sidan: Insatserna sker i det lilla, för att någon vill göra något gott för en annan människa. Det kan mycket väl härledas till Socialtjänstlagens portalparagraf som bygger på demokrati och solidaritet.

 


Relaterade artiklar