Det verkar vara kris varje dag

De sista instruktionerna jag ger tioåringarna, innan deras fotbollsmatch på bortaplan ska börja, är ”jobba hårt och ha kul”.

Matchen går inledningsvis bra. Vi leder med 4–1, men tappar sedan ledningen. Till slut vinner motståndarna med 7–6.

Krisen är ett faktum. Eller? För när är det egentligen kris? Om vi ska tro allt vi läser och hör så är det kris varje dag.

Politiker från vänster till höger anklagar varandra för att ha skapat kriserna och att förvärra dem, beroende på vem som för stunden har makten.

Ständig kris

Jag funderar på vad det gör med vår arbetsglädje, och om den överhuvudtaget går att känna när vi ständigt matas med att det är kris i landet. Kris i sjukvården. Kris i socialtjänsten. Kris i skolan.

Jag försöker dock värja mig och minska mitt intag av krisinformation. Exempelvis tittar jag inte längre på politiska debatter i tv där det mest verkar gå ut på slå den andre i huvudet. Och så fort jag ser en nyhetsartikel på nätet som frontas av Trump så scrollar jag snabbt förbi. Jag varken orkar eller vill ta in honom mer.

Men, jag inser också att även jag börjat slänga mig med krisbegreppet. Helt omedvetet. Som när jag försöker få tag i bilverkstaden hos Nissan för att boka en servicetid.

80-talisternas långa kris

De ringer inte tillbaka, trots ett antal påringningar under flera dagar från mig. Jag mejlar till sist och frågar om de har/befinner sig i kris. Inget svar. Då måste det definitivt vara kris.

Sedan slår det mig. Som född på 80-talet har ju hela mitt liv varit en enda lång kris. Först 90-talets kris. Därefter IT-kraschen i början av 2000-talet. Sen finanskrisen som kom till Sverige 2008.

Allt detta var tioåringarna, förhoppningsvis, helt ovetande om när de klev av fotbollsplanen en kall höstkväll.

Lika glada som när matchen började. Vi gjorde trots allt sex mål och fick beröm av motståndarnas tränare för gott uppförande.

Så jag bestämmer mig för att inte kalla laget till ett extrainsatt krismöte. I stället nöjer jag mig med det hoppfulla som flera av killarna säger:
”När är nästa match? Vi vill spela igen!”

Stefan Arbratt är författare, föreläsare och arbetar inom socialt arbete. Han skriver på en spänningsroman om kärlek och mord i socialtjänsten.