• Emma Damgren jobbar som mentor på barn­enheten i Huddinge och svarar för stödet till socialsekreterarna i en av de fyra arbetsgrupperna. Hon har varit socionom sedan 2008.

Arbetsmiljö

”Ingen ska behöva vara ensam”

19 augusti 2019

Socialsekreterarna på barnenheten i Huddinge har alltid tillgång till en mentor som ska hjälpa nybörjare och ge praktiskt och mentalt stöd åt de som jobbat lite längre. Emma Damgren är en av fyra mentorer.

Vad är din uppgift som mentor?

– Jag stöttar handläggarna i det dagliga arbetet, är en med lite mer erfarenhet som de kan få stöd från. En nyanställd socialsekreterare ska alltid ha sitt första ärende ihop med en av de fyra mentorerna. För den som är nyutexaminerad socionom handlar mentorskapet mycket om de grundläggande delarna av jobbet. För den som kommer från annat socialt arbete eller från myndighetsutövning i en annan kommun kan det handla om rutinerna här i Huddinge, men även om att hela tiden fördjupa det sociala arbetet.

Hur tycker du att du kan göra nytta?

– På alla möjliga sätt, från rent praktiska rutiner till att ge stöd i enskilda ärenden. Till exempel vilka frågor som kan vara viktiga att ställa och fråga vidare om eller att hjälpa till att avgränsa en utredning så att man lättare kan koncentrera utredningen på rätt saker.

– Men jag kan också vara ett känslomässigt stöd för den som kanske varit på ett jobbigt hembesök. Att kunna vara det tycker jag är jätteviktigt. Ingen ska behöva sakna det stödet, ingen ska behöva känna sig ensam.

Vad betyder jobbet för din egen del?

– Jag har så många gånger sett hur nya socialsekreterare kommit direkt från universitetet och fått en hög ärenden som de bara ”måste” göra något åt och sedan snabbt tappat hoppet. Att på heltid få vara med och se till att det inte blir så är fantastiskt.

Hur skulle jobbet kunna utvecklas?

– Nu är folk inte helt nyutexaminerade längre utan man har jobbat ett tag. Detta innebär att det är andra saker socialsekreterarna kan behöva stöd med. Därför skulle jag till exempel vilja ha ett system med diskussionsgrupper där man återkommande träffas och pratar om sådana frågor som uppkommer i det sociala arbetet med barn och få sätta ord på de påfrestningar som ständigt återkommer. Åter igen, så att ingen ska behöva känna sig ensam med sina tankar eller känslor utan att man delar det med varandra.


Relaterade artiklar