• Karin Jacobsson-­Mauritzson har lockat nya grupper till Storegårdens fritidsgård. Sabrin Bile, Sumaya Saleh, Donya Kurvinen och Horije Shilbaya hör till stammisarna.

  • Två kvällar i veckan kliver Karin Jacobsson-Mauritzson ur sin vanliga chefsroll och jobbar som fritidsledare på Storegårdens fritidsgård.

  • Samtal är en viktig del i Integrera mera. Skratt ­blandas med allvar när gruppen träffas.

Utveckling

Här kan tjejerna vara sig själva

2 mars 2019

När Storegården fixade aktiviteter för ensamkommande ­flyktingar kom bara killar. Det ville Karin Jacobsson-Mauritzson ändra på. Nu leder hon Integrera mera som öppnar nya dörrar för flyktingtjejer.

Fritidsgårdsföreståndaren Karin Jacobsson-Mauritzson parkerar bilen framför Storegården, en träbyggnad med hundraåriga anor. Det är ingen slump att detta är basen för hennes integrationsprojekt. Fritidsgården finns i Sandhem, ett område i Trollhättan där få människor har rötter i utlandet. Flyktingflickorna bor på Kronogården, där läget är det motsatta.

– Jag såg ett behov av att få hit fler unga med utländsk bakgrund. Men jag ville också att flickorna skulle komma ifrån Kronogården. Många hade aldrig satt sin fot utanför området och trodde att de kom till en annan stad.

Karin kliver in i huset, rör sig kvickt över parkettgolvet, tänder några ljus på den marmorinfattade öppna spisen, tar emot en förlupen boll från gänget som spelar rundpingis, hämtar kaffe … Fritidsledaren Fredrik hejdar henne i farten.

– Jag hittar inte nyckeln till vinden. Låste du eller Christof upp i går?

– Jag var aldrig där. Ring honom!, svarar Karin

Hon trippar upp till andra våningen och lutar sig tillbaka i soffan. Bara ett stilla gitarrspel sipprar in igenom dörrspringan. Hon är chef och fritidsledare men nu även projektledare för Integrera mera. Syftet är att få nyanlända flyktingtjejer att ta steget från hemmet in i samhället, via fritidsaktiviteter.

Idén föddes när tre flyktingboenden öppnade nära fritidsgården och nyanlända ungdomar plötsligt knackade på. Personalen var oförberedd och kunde inte prata med dem.

– Jag har alltid en drivkraft som får mig att säga ”hur gör vi nu” i stället för att det inte går. Jag kickar igång på att hitta lösningar, säger Karin.

2017 var hon med och startade ett fritidsprojekt som länsstyrelsen finansierade. Det riktade sig till ensamkommande flyktingar. Endast killar deltog. Ändå hade Trollhättan då tagit emot ett 20-tal ensamkommande flickor i åldern 12–17 år. Karin började fundera på var de fanns.

– De bodde inte i förläggningar utan i familjehem på Kronogården. Hela deras liv fanns i hemmet och i skolan som ligger tvärs över vägen. Så såg deras tillvaro ut, de syntes inte.

Karin ville nå tjejerna. Men var skulle hon börja? Vårdnadshavarna kom från länder med andra traditioner och kulturer. De kände sällan svenska familjer och det som är okänt kan kännas farligt. För att skydda flickorna hölls de hemma på fritiden.

Med hjälp av arbetsmarknads- och socialenheten lyckades Karin få kontakt med familjehemmen och flickorna. Första mötet var i stadshuset.

Karin förklarade att fritidsaktiviteter kan göra att flickorna får bättre skolresultat, lär sig språket och kommer in i samhället. Ett annat lockbete var chans till sommarjobb, Karin hade fått några av kommunens platser.

– Då tvingas familjerna släppa i väg tjejerna, det krävs små motprestationer hela tiden. Jag sa också att flickorna skulle träffa svenska kompisar. Det tyckte familjerna var jättebra.

Hon avbryts av en diskret knackning. Bakom dörren står Somaya och Sabrin, två somaliska flyktingtjejer. I kväll ska de träffa Karin. Men först vill de titta på fritidsgårdens nya attraktion, ett så kallat Escape room.

Karin studsar upp ur soffan och landar i ett kramkalas.

– Hej, kom in! Ska ni gå upp på vinden? Att ni vågar!

I Escape room krävs att deltagarna löser kluriga uppdrag för att bli utsläppta. Men först måste de ju komma in. Fritidsledaren Fredrik är tillbaka och undrar om nyckeln har dykt upp.

– Nej. Ni får väl bryta upp dörren, säger Karin.

Visst skämtar hon? Han ser inte helt säker ut.

När Karin först träffade tjejerna i gruppen hade de vitt skilda önskemål om vad de ville göra på sin fritid. Cykla, äta räkor, hälsa på kungen, simma, gå på bio, testa fotboll ... En blygsam lista, bortsett från kungabesöket.

– Vi åkte vi till Solliden i somras och fick i alla fall gå i hans trädgård, resten löste vi på ett kick. Men projektet har ett högre syfte. Min tanke är att fritiden är entrébiljetten till det svenska samhället. Jag visar dem olika saker och vi diskuterar frågor som demokrati, integration, könsroller och religion.

Karin är flexibel med samtalsämnena, behoven styr. Även på andra sätt tänker hon utanför lådan. Med tålmodigt arbete har hon byggt relationer och fått förtroende hos vårdnadshavarna, inte minst genom otaliga hembesök. Det behövs om gruppen ska göra något utöver det vanliga. Som ett läger, med övernattning. Få av tjejerna trodde på idén innan Karin kom hem.

– Jag fikar i två timmar och pratar om allt annat, men i slutet berättar jag om ett hus vid en sjö där vi tänkt övernatta. Jag sa att tjejer i Sverige sover över och tittar på film ibland. Och det gick bra!

Men ska man separera tjejer och killar i Sverige? Den frågan får Karin ibland. Och nej, hon tycker inte att man ska göra skillnad på könen.

– Man måste förstå att det är en komplex situation och kulturer med starka patriarkala krafter. Om vi inte börjar i små steg sviker vi de här tjejerna. För vilka är det man straffar om alla ska vara tillsammans hela tiden?

Ännu en gång öppnas dörren mot trapporna. Fredrik, igen.

– Någon måste ha tagit nyckeln från kassan.

– Bryt upp dörren. Gör det! Vi monterar på ett hänglås sedan, säger Karin.

– Har vi ens en kofot?

– Kolla i källaren. Annars kan ni nog sparka upp dörren.

Karin är van vid att jonglera med ett tjog bollar samtidigt och har lätt för att improvisera. Det tackar hon scenen för. Hon har agerat i snart 40 år, med sång, musik och teater för barn och vuxna på repertoaren.

– Det har jag haft stor nytta av även på jobbet. Jag kan tänka om snabbt, har inga problem med att prata inför folk och är van att uttrycka mig i tal och skrift. Jag växte upp på teatern eftersom min pappa var involverad, som vuxen har jag valt det själv.

Karin lutar sig tillbaka igen. Halvvägs in i projektet konstaterar hon att det tar tid att ändra kulturella strukturer, men att tjejerna redan hunnit göra en resa. För ett år sedan fanns det inte på kartan att de skulle flytta hemifrån annat än för att gifta sig. I dag vill de bli läkare och sjuksköterskor.

– De står med ena benet i den gamla traditionen och det andra i svensk kultur. Men nu har de en förhoppning om att få studera och vet att möjligheten finns. Det är fantastiskt.

Karin hade ingen förebild att kopiera när hon startade Integrera mera. Det fanns inga liknande initiativ. Nu har projektet fått finansiering av Västra Götalandsregionen och tanken är att modellen ska sprida sig till andra kommuner.

På Storegården rullar projektet vidare hela 2019 och tar 25 procent av Karins arbetstid. Åtminstone i teorin.

– Jag jobbar mycket mer. Om det blippar till i telefonen på kvällen svarar jag givetvis och ibland hälsar jag på tjejerna en helg. Det funkar att köra så här ett tag. Med facit i hand skulle man ha en projektledare på heltid.  

Karin Jacobsson-Mauritzson

Ålder: 50 år.
Yrke: Fritidsgårdsföreståndare.
Bor: I Trollhättan.
Familj: Make och två tonåriga söner.
Intressen: Teater och att renovera gamla möbler.
Aktuell: Projektledare för Integrera mera. Spelar återkommande karaktären Rut-Kerstin i barnteatergruppen Det stora sångkalaset och gör även roller för barn och vuxna i andra sammanhang.

Projektet integrera mera

  • Vänder sig till ensamkommande nyanlända flickor i åldrarna 13–17 år som bor i familjehem.
  • Projektet startade i slutet av 2017 och fortsätter under hela 2019. I dag ingår ett 20-tal i gruppen som har fritidsgården som bas en kväll i veckan.
  • Projektets syfte är inkludering och integration. Fritidsaktiviteter, studieresor och diskussioner om normer, könsroller, egenmakt står på dagordningen.

Relaterade artiklar