Fortsätt att blåsa i visselpipan

För drygt ett år sedan infördes en lag om stärkt skydd för visselblåsare.

En visselblåsare är en arbetstagare som larmar och avslöjar oegentligheter på jobbet. Ett par välkända är Sarah Wägnert, som gett namn till lex Sarah inom äldrevården och Ingvar Bratt om Bofors illegala vapenaffärer.

I dag har många kommuner visselblåsarfunktioner. Göteborg var en av de första som inrättade en. Det var naturligtvis en följd av ett flertal avslöjanden om mygel och vårdslöst handskande med skattebetalarnas pengar, den så kallade Göteborgshärvan som omfattade flera av stadens bolag. Det blev stort rabalder och räfs och rättarting i kommunen.

Men hur gick det för visselblåsarna? I det här numret kan du läsa om Karin Törnqvist, som i sin roll som teknisk konsult på Göteborgs energi var en av dem som blåste i visselpipan.

När dammet hade lagt sig stod hon ensam kvar, väldigt ensam faktiskt. Likadant var det för Håkan Carlsson i Karlstad.

Vi hyllar gärna civilkurage och mod. Ibland med utmärkelser och stora galor på teve. Men hur mycket är det värt om vi inte kan skydda dem som sticker ut hakan från att utsättas för raffinerade repressalier?

En lag som inte kan garantera anonymitet och skydd för den som slår larm om oegentligheter på jobbet får nog betraktas som ytterst tandlös. 

Det här är sista numret för i år. Jag vill passa på att tacka alla er som ställer upp och berättar era historier, delar med er av idéer, inspirerar oss med goda exempel eller tipsar oss om dåliga. Utan er blev det ingen trovärdig facklig medlemstidning.

Vi ses i januari!