När marken gungar till

Klockan ringer och det invanda mönstret med att kliva upp, äta frukost, klä på sig, borsta tänderna och bege sig till jobbet upprepar sig dag för dag. Vecka efter vecka.

Stundtals kan det kännas som ett ekorrhjul. Men ibland bryts det där mönstret. För mig hände det tvärt i våras när en nära anhörig till mig avled. Det är inte en överdrift att påstå att marken skälvde en stund under fötterna.

Jag tog några dagar ledigt och satt en av de där dagarna i timmar ensam på min balkong och lät majsolen värma mig och torka tårarna. Även om arbetet i den stunden kändes oväsentligt så växte en längtan fram efter att jag ville åka till jobbet. En bidragande orsak var att alla mina kollegor brydde sig.

Flera skickade sms och de absolut närmsta kollegorna skickade jobbilder med sina dagliga och galna upptåg. Som om inget hade hänt, vilket på något sätt var befriande. (tack Moa, Elin, Amanda. Och framförallt Sara).

När jag återvände till arbetsplatsen hade kollegorna och chefen ställt en påse med godis och ett litet kort med orden ”vi tänker på dig”.

Det värmde. Jag hade dock långt gångna planer på att inte arbeta alls under juni, juli och augusti. Bara stänga ned allt.

Men jag kunde aldrig hitta ett tillräckligt vettigt svar på frågan på vad som skulle bli bättre för mig av att gå hemma ensam på dagtid, jämfört med att arbeta och vara omgiven av arbetskollegor som brydde sig. Jag skulle nog våga påstå att det dagliga arbetet med både dess meningsfullhet och meningslöshet gjorde att jag ändå höll näsan över vattenytan. Givetvis bidrog min familj i mycket hög utsträckning, men jag kom på mig själv med att bli förvånad hur mycket arbetet trots allt betydde för mig.

Även om det emellanåt framstår som om vi slänger bort våra liv på att arbeta och att mycket är en längtan efter att arbetsdagen ska ta slut.

Nu är vårsolen borta och har ersatts av mörker och brandgula löv på marken. Även om sorgen kvarstår så har en viss distans infunnit sig.

Den insikt som jag fått är att det inte går att göra fel i mötet med en sörjande kollega.  Ett sms, en kram, en blomma eller en godispåse på skrivbordet blir rätt. Klockan ringer, du ska upp igen. Du har ett jobb.

Stefan Arbratt är författare och föreläsare och ägare till KCNC, KompetensCentrum för Nyanställd Chef.