Mäter vad som går att hinna

I Nässjö mäts socialsekreterarnas arbetsbelastning. ­Resultatet hjälper dem att avgöra vad som är rimligt att hinna med. Men kan också vara argument för fler tjänster.

På barn- och ungdomsenheten i Nässjö använder socialsekreterarna en metod för att mäta sin arbetsbelastning. Helena Bojanic är en av dem.

– Det har gjort att jag nu är betydligt duktigare på att avgöra vad som är rimligt för mig själv att hinna med. Jag har också blivit bättre på att be om hjälp om jag tycker jag behöver det, säger hon.

Arbetstyngdsmätningen, som metoden kallas, har används regelbundet i Nässjö sedan drygt två år och är en vidareutveckling av den modell som skapades i Göteborg 2012. Bakgrunden är att det runt 2014 blev svårt att rekrytera personal till socialtjänsten i Nässjö. Arbetsmiljön försämrades och det blev intressant att ta reda på hur hårt belastade medarbetarna var.

– Men inte för att se hur de skulle kunna göra mer. Mätningen är inget prestationsverktyg utan ett arbetsmiljöverktyg, säger enhetschefen Angelica Florin.

Därför ägnar Helena Bojanic nu cirka tio minuter varje månad åt att fylla i underlaget för mätningen. Hon bedömer sin arbetsbelastning på en femgradig skala, redovisar sitt flextidssaldo och listar de ärenden hon arbetar med, vilken typ de är och om de är under utredning eller om det pågår beslutade insatser. Med hjälp av listan sätter hennes gruppledare poäng på hennes arbetstyngd.

Måttet på normal arbetsbelastning för medarbetare med minst fem års erfarenhet är 150 poäng. För Helena Bojanic, som jobbat kortare, gäller 126. Ofta tycker hon att hon hamnar ungefär där, men det är inte alltid som poängen stämmer överens med hennes egen bedömning av arbetsbelastningen. Till exempel kan liknande ärenden engagera känslomässigt helt olika och därför vara psykiskt betungande på helt olika sätt. Därför är också ett återkommande samtal med närmsta chef ett inslag i arbetstyngdsmätningen.

– Det är dialogen med gruppledaren som gör att det här är så himla bra. Det är under samtalet man kan reda ut det som inte syns i själva mätningen och det är då saker händer, säger Helena Bojanic.

Ofta, men inte alltid och inte direkt på sekunden, tycker hon att arbetsledaren har möjlighet att hjälpa till med avlastning när någon har för mycket att göra. Antingen genom hjälp att prioritera eller genom att omfördela arbetsuppgifter. Ett konkret eget exempel tycker hon är ett ärende med stora konflikter mellan två föräldrar där hon hade svårt att ensam förhålla sig till två helt olika berättelser.

– Jag bollade med arbetsledaren och förklarade att ärendet krävde mycket tid och fick då hjälp av en medhandläggare. I det läget var det jag som behövde hjälp, i ett annat är det jag som får hjälpa någon annan.

Även enhetschefen Angelica Florin kan peka på konkret nytta av arbetstyngdsmätningen. Förutom att kunna avlasta genom att flytta ärenden inom olika grupper på enheten har den också gett underlag för argument i mötet med politikerna.

– När vi kunde peka på att vi behövde fler tjänster fick vi också ett budgettillägg till det, säger hon.

De nya tjänsterna gick inte att tillsätta direkt. Mätningen i augusti visade på fortsatt brist på medarbetare. Men till oktober var enheten fullt bemannad, så den mätning som görs nu är den första som görs med full personalstyrka. Men att det innebär godkänd arbetsbelastning är inte självklart.

– Man kan inte bara titta på siffrorna. Man måste också se till de individuella upplevelserna.