Så räddades deras livlina

Gotlands enda härbärge var en hårsmån från undergång. Då hade livet blivit ännu hårdare för Robban, Maritha och de andra som länge haft Birkagården som sin trygga punkt. Men de goda krafterna vann.

Vilka kvinnor! Så otroligt driftiga! Tommy Wissing talar med eftertryck, det går inte att ta miste på hur glad, tacksam och imponerad han är. Från skåpet inne på sitt kontor halar han ut en sådan där gigantisk vinstcheck som folk brukar visa upp på tv.

– De kallar sig Birkagårdens änglar. Tänk att de lyckades samla in så mycket pengar på bara en månad.

Birkagården har funnits i 13 år nu och i tolv av dessa har Tommy Wissing varit föreståndare. I det rödbruna huset, som ligger strax utanför Visbys ringmur, har Maritha och Robban tillbringat många nätter och ätit otaliga frukostmackor.

– Jag har varit här varje dag sedan det öppnade. Jag är inte säker på att jag hade överlevt utan Birkagården. Här finns mat, här finns värme och social trygghet, säger 47-åriga Robban, som sitter och löser korsord vid ett av borden i matrummet.

Det är tidig förmiddag och inne i köket håller Tommy Wissing och Christina Engström på och packar upp varor som skänkts från lokala matbutiker. Christina jobbar på Birkagårdens dagverksamhet och var med och startade församlingens hjälp till hemlösa i början av 2000-talet. På den tiden trodde de styrande politikerna att hemlöshet inte existerade på Gotland.

– Folk låg under Solbergaskolans grund och sov. De hade frysskador, liggsår och var gråa i ansiktet. Men kommunen sade ”det finns inga uteliggare”, berättar Christina Engström.

En moderat drev på och det beslutades att det skulle göras en inventering av bostadslösheten. Man kom fram till att 70-80 personer saknade ett eget hem.

– Det finns mycket utsatthet här på Gotland, säger Maritha, som sitter i trädgården och tar ett morgonbloss.

Innan Birkagården startades var Maritha en av dem som politikerna hävdade inte existerade.

– Då bodde jag ute på gatan. Det är omöjligt att tänka sig en tillvaro utan Birkagården. Vart skulle alla ta vägen? Hänga på stan? Skönt att det löste sig.

I natt har hon sovit på Hansagården, som är ett lågtröskelboende för personer med missbruk. Men där måste hon lämna prover för att bevisa att hon inte är påverkad. Så ibland sover hon i stället i tjejrummet på härbärgets ovanvåning.

– Oavsett så kommer jag hit varje dag, tar en kaffe och läser tidningen.

Under alla dessa år har Birkagården drivits av Visby domkyrkoförsamling som huvudman och med stöd av Röda korset och Hela människan. Region Gotland har stått för fastigheten.

6–10 personer brukar övernatta, som mest är det 15, berättar Tommy Wissing. Dagtid får de besök av 30–60 gäster.

– De som kommer på dagen har egna lägenheter men lever i utanförskap. De använder alkohol och narkotika eller är fattigpensionärer, säger han.

I dag arbetar fem personer heltid på Birkagården. Allting har rullat på genom åren, men i våras hände något som vände allt på ända. Visby domkyrkoförsamling meddelade att de inte längre kunde bekosta verksamheten själva. Orsaken var att lönebidragen för anställda hade dragits in från Arbetsförmedlingen.

– Reglerna ändrades och det innebar att vi blev av med bidrag för två personer som jobbar natt här. Det blev en merkostnad på en halv miljon kronor.

Församlingen vände sig till Region Gotland och bad om ekonomisk stöttning för att Birkagården skulle kunna överleva. Men det blev nej. Man beslutade att stänga den 31 augusti i år – Tommy blev uppsagd och Robban, Maritha och de andra skulle slungas ut i tomma intet.

Då vaknade gotlänningarna. Ett gäng kvinnor som driver restauranger och företag i Visby med omnejd startade stödgruppen Birkagårdens änglar. De började samla in pengar på Facebook och på Mors dag arrangerade de en stödgala där artisterna Tommy Nilsson och Ace Wilder uppträdde.

Pengarna – nära en halv miljon kronor – innebar att Birkagården kunde drivas vidare till årsskiftet. Men det fick också andra viktiga konsekvenser – regionen ändrade inställning och gick till förhandlingsbordet. I juli, på semestern, fick Tommy Wissing ett mejl.

– Förhandlingen hade gått i lås. Vi fick ett avtal som gör att vi klarar oss fyra år. Jag kände mig helt överväldigad.

Men trots att ekonomin är räddad så kvarstår en del utmaningar. Lokalbefolkningens engagemang handlar om att ge pengar, men med sin tid är de inte lika generösa. När härbärget öppnade 2005 hade man 120 frivilliga som ställde upp, nu har de minskat till 30.

– Folk skänker hellre pengar. Vi har öppet varje natt och kväll och behöver frivilliga för detta. Som det är nu får vi köra stenhårt med de frivilliga som vi har. Vissa av dem sover här 7–8 nätter i månaden, säger Tommy Wissing.

Klockan närmar sig tio och många av gästerna ger sig av mot Systembolaget. Kjell Samuelsson, anställd som nattansvarig, gör sig redo att cykla hem. Han tackar sin lyckliga stjärna för att Birkagårdens änglar ryckte ut.

– Det är så kul att arbeta här att jag brukar komma till jobbet någon timme före utsatt tid. Ibland skäms jag när lönelappen kommer. När jag arbetade i industrin skulle man ha gjort ett antal enheter innan man gick hem. Här ska man bara vara sig själv.