• Johanna Björck har nytta av sina erfarenheter som döv: ”Jag har utvecklat en förmåga att läsa av folk. Som inspektör kan jag inte bara vara paragrafryttare, jag måste ha empati också.”

  • Det roligaste med jobbet är att gå på kontroll, tycker Johanna. Här inspekteras Tom Simpsons företag.

  • När Johanna Björck har möte med fyra personer eller fler har hon tolk. ”För två år sedan började jag även boka tolk till släktmiddagar. Nu slipper jag gå miste om alla smaskiga detaljer.”

Arbetsmiljö

”Intelligensen sitter inte i öronen”

13 augusti 2018

Redan som tonåring visste Johanna Björck att hon ville bli miljöinspektör. Men många avrådde henne. Hur skulle en döv klara jobbet? Utmärkt har det visat sig. Men det har funnits hinder på vägen.

Läpparna rör sig, men orden drunknar i det dova bullret från ugnarna. Johanna Björck och Tom Simpson är uppslukade av ett viktigt samtal. Vad pratar de om? Jag går närmare och volymen från deras röster vrids sakta upp.

– Så ni transporterar era frysta pajer till Umeå? Hur gör ni för att kylkedjan inte ska brytas? frågar Johanna Björck, tittar intensivt på Tom Simpson och antecknar nickande hans svar i blocket.

Sedan går hon med bestämda kliv till frys­rummet, öppnar dörren och försvinner in till minusgraderna för att kontrollera att allt ser schysst ut.

Vi befinner oss på en oanmäld livsmedelskontroll i NZ Craft Pies fabrik i Katrineholm. En förförisk doft svävar över lokalen och på plåtborden vilar enorma degar i väntan på utkavling.

Johanna har idag ungefär 25 procents hörsel på ena örat. Det är ett resultat av en så kallad CI-operation som gjordes 2010. Hon läser också på läpparna. När hon koncentrerat börjar läsa  pajkartongens innehållsförteckning passar jag på att fråga Tom Simpson: ”Märker du att hon är hörselskadad?”. Han säger att han märker det, men att han inte upplever problem med kommunikationen.

– Det är som att prata med någon som bryter svagt på danska, säger han.

Johanna Björck gör 5–8 livsmedelskontroller i veckan hos restauranger och matproducenter. Oftast får hon ett bra bemötande, men det händer att de som hon ska granska blir provocerade.

– Jag är medveten om att jag stör trygghetszonen: jag är döv, kvinna, begåvad och ägnar mig åt myndighetsutövning. Vissa har en bild av hur döva ska vara och den stämmer inte och då känner de sig dumma. Men sedan upptäcker de att jag inte är så farlig.

Det dröjde tills Johanna var 1,5 år innan föräldrarna förstod att hon hade en grav hörselskada.

– Det var min dagmamma som tyckte att mina föräldrar borde kontrollera min hörsel. Hon ropade mitt namn bakom min rygg men jag hörde henne inte.

Den som googlar Johanna Björck hittar en artikel som publicerades i Folkbladet 1994. Då var hon tio år och gick på Smedbyskolan i Norrköping i en klass med hörande barn. Rubriken på artikeln var ”Allt är möjligt om viljan finns”.

I skolan hade hon en personlig assistent som översatte från svenskt tal till svenskt teckenspråk och en hörsellärare som lärde henne både teckna och tala de två språken.

– Jag fick mycket talträning som barn. Men för mig är teckenspråket, som är mitt moderspråk, den snabbaste vägen till kunskap. Jag har fått bra möjligheter, jag är född i rätt tid, säger hon.

Tidigare var teckenspråket inte tillåtet i skolor och döva fick klara sig med läppavläsning och talträning. Först 1981 godkände riksdagen teckenspråk som dövas modersmål, och sedan dess har döva och teckenspråkiga personer samma rätt att använda sitt språk som personer som talar minoritetsspråk.

Tio år efter den första artikeln gjorde Folkbladet en uppföljning. Nu är rubriken en annan: ”Johanna: Jag känner mig som en pionjär”. Då var hon 20 år och gick på universitetet i Umeå.

– Jag var den första person med grav hörselnedsättning som läste miljö- och hälsoskyddsprogrammet. Det var många som var pessimistiska till att jag skulle klara det och på arbetsförmedlingen avrådde de mig från att söka till miljöinspektör. Tänk om jag hade haft dåligt självförtroende… Men jag är här nu, jag går min egen väg.

Drömmen om att bli miljöinspektör väcktes redan på högstadiet. Pappa Åke var politiskt engagerad och satt i miljö- och hälsoskyddsnämnden i Norrköping och på köksbordet hemma i radhuset låg luntor med kommunala handlingar.

– Där stod det om miljöinspektörernas ärenden och jag tyckte att det verkade spännande. På gymnasiet ordnade jag praktik på miljökontoret. Jag var väldigt målmedveten.

På miljökontoret träffade hon Gunnel Karlén, som hon kallar sin mentor.

– Jag fattade tycke för henne. Hon använde uttryck som ”man måste spotta tillräckligt länge på en sten för att den ska bli våt” - man måste ha tålamod. Hon puttade mig framåt och sade att jag skulle passa som miljöinspektör.

Efter universitetsutbildningen var det dags för Johanna att söka jobb. Det blev en seg process.

– Mina hörande kurskamrater fick jobb efter ungefär tre intervjuer. Själv fick jag skicka in 80 ansökningar och gå på elva intervjuer.

Under en av intervjuerna var det åtta personer som deltog, vilket gjorde det svårt för Johanna.

– 90 procent av samtalet gick åt till att prata om hörsel. Men intelligensen sitter inte i örat. Jag ser snabbt på anställningsintervjuer om min hörselnedsättning är ett problem. Den där speciella rynkan dyker upp i pannan – osäkerhetsrynkan.

Till slut fick hon jobb i det som kallas MTG, ett samarbete mellan kommunerna Mariestad, Töreboda och Gullspång.

– Jag frågade chefen Lars Sylvén varför jag fick tjänsten. Han svarade att det var för att jag hade skinn på näsan. Många zoomar in på mitt öra, men han såg min inre kvalitet. Att jag är döv är bara en egenskap som andra.

Som Sveriges första döva miljöinspektör år 2008 har Johanna varit tvungen att uppfinna nya ord till svenskt teckenspråk.

– Det var många fackord inom miljöområdet som inte fanns. Det här har jag gjort, säger hon och tecknar ”miljöbalken”.

De nya tecknen kan hon skicka in som förslag till Institutionen för lingvistik på Stockholms universitet, som samlar alla ord i ett teckenspråkslexikon.

Inne i samhällsbyggnadsförvaltningens lokaler har Johanna och femton kolleger samlats. Det är snart dags för APT, arbetsplatsträff. Teckenspråkstolkarna Frida Hofström och Maire Hirvelä slår sig ner mittemot Johanna.

På Johannas förra arbetsplats tyckte några att det var jobbigt att teckenspråkstolkar var närvarande, därför försökte hon undvika att ha det.

– Men jag blev trött av att avläsa munnar. Munnen är en väldigt liten yta och det är mer avslappnat att se på någon som pratar teckenspråk. Jag anpassade mig för mycket till hörandes villkor och därför blev jag till slut utbränd 2009. Det dånade i huvudet och jag kunde inte sova ordentligt på ett halvår.

Nu har Johanna har börjat ställa högre krav på att få ha teckentolk. Hon har satt upp en regel:

– Är det tre personer plus jag så kan jag konversera. Blir det en femte person, har jag alltid en tolk. Det går inte att ändra människors sätt att tala, efter fem minuter börjar de prata i mun på varandra.

Ett ord som döva använder mycket är ”audism”. Det innebär att hörande förtrycker personer med hörselnedsättning.

– Jag har många döva vänner som inte har det arbete som de är utbildade för. Det är dubbelt så vanligt att döva personer är överkvalificerade för de arbeten de har, vilket tydligt visare en diskriminering på arbetsmarknaden.

För att förbättra dövas förutsättningar har Johanna engagerat sig i Sveriges dövas riksförbund och sedan i fjol sitter hon i förbundsstyrelsen.

På Tidningen Visions Facebook-sida har Johanna kommenterat artiklar som handlar om förutsättningarna för personer med funktionshinder. Där skriver hon att ”det behövs en lagstiftning för att tvinga arbetsgivare att anställa ”udda” människor”.

– I Tyskland finns en lag som säger att minst sex procent av de som en arbetsgivare anställer ska ha funktionshinder. Annars måste de betala böter. Så borde det vara i Sverige också. 

Redan som tonåring visste Johanna Björck att hon ville bli miljöinspektör. Men många avrådde henne. Hur skulle en döv klara jobbet? Alldeles utmärkt, har det visat sig. Men det har funnits hinder på vägen.

Johanna Björck

Ålder: 34 år.
Arbete: Miljöinspektör på Katrineholms kommun. Arbetar 75 procent med livsmedel 25 procent med hälso­skydd.
Engagemang: Sitter i styrelsen för Sveriges dövas riksförbund i de dövas förening i Norrköping.
Största intresset: Aikido, en budosport. ”Det handlar om respekt, att se varandra. Jag har haft nytta av Aikidon i jobbet – det gör att jag utstrålar pondus.”

19 000 svenska tecken samlade

  • I Sverige finns 30 000 teckenspråksanvändare. Det svenska teckenspråket är ett språk med ett eget teckenförråd och egen grammatik.
  • tockholms universitet har dokumenterat cirka 19 000 tecken i ett ”Svenskt teckenspråkslexikon” (teckensprakslexikon.su.se).

Källor: Sveriges dövas riksförbund, Stockholms universitet


Relaterade artiklar