”Jag ville skriva om kärlek utan klyschor”

Tidningen Visions ­läsare har röstat fram Jonas Hassen Khemiri till Årets författare 2015. Han får priset för boken Allt jag inte minns.

Han sitter på ett kafé i sina hemtrakter och förundras över hur en välbekant berättelse ter sig i en annan språkdräkt. Jonas Hassen Khemiri har just fått korrekturet på den engelska utgåvan av sin senaste roman.

– Det är en märklig upplevelse. Jag har umgåtts så länge med den svenska texten, kan den nästan utantill. Därför är det spännande att förflytta den ett steg bort från mig.

Hans förra kortroman Jag ringer mina bröder orsakade visst rabalder 2012 när det visade sig att förlaget Bonniers helt enkelt glömt att skicka in den för nominering till Augustpriset. Men för ett par månader sedan fick Jonas Hassen Khemiri sin revansch med Allt jag inte minns.

Och nu har Tidningen Visions läsare röstat fram honom som Årets författare 2015.

– Jag är jätteglad över utmärkelsen. Jag har märkt att den här boken skapar en annan sorts reaktioner. De som har läst mina tidigare böcker har velat prata om det som händer huvudpersonerna. Den här romanen får läsarna att berätta om sina egna erfarenheter och förluster. Det är härligt att upptäcka att min text kan väcka något till liv hos andra.

Under senare år har Jonas Hassen Khemiri främst skrivit pjäser, noveller och artiklar. Han berättar att han väntade länge på en historia som behövde boken som form.

– Vad lämnar vi efter oss när vi dör? Den historien passar som bok, för böcker är beständiga och finns kvar även om de hamnar i ett magasin i ett bibliotek. Så föddes idén att skriva om Samuels sista tid i livet.

Det skulle bli en samtida kärleksroman, rak och ärlig utan klyschor och krusiduller. För Jonas Hassen Khemiri var det ett sätt att utmana sig själv:

– I tidigare projekt har jag använt språket som mask. Jag ville testa vad som händer när man skriver om känslor utan förklädnad.

Allt jag inte minns kretsar kring Samuel, som dog bara 26 år gammal i en bilolycka som kanske var ett självmord. Vem var han? Och varför finns han inte längre? En författare försöker återskapa Samuels sista tid i livet genom att intervjua hans familj och vänner.

Framför allt är det vännen och småskurken Vandad och före detta flickvännen Laide som driver denna historia framåt. Båda har älskat Samuel, men har mycket olika uppfattningar om vem han var, vad som hände och vem som bär ansvaret.

Bit efter bit läggs till pusslet men någon entydig och förklarad bild träder aldrig fram. Här finns glidningar och helt motstridiga beskrivningar av en och samma händelse. Vems minnen väger tyngst? Den svikne vännens, den förälskades eller kanske den dementa mormoderns?

– Det får läsaren själv ta ställning till, det finns inget facit. Det är ingen föreläsning det handlar om, utan varje läsare får försöka lappa ihop sin bild av den undflyende Samuel. Jag tror att detta medskapande är förklaringen till att boken har hittat fram till läsarna.

Vad hade Samuel tyckt om de minnesbilder som målas upp av honom?

– Jag tror han hade varit stolt. Han gick omkring med den krampaktiga känslan att hans liv var förgäves. Den här berättelsen visar att det inte var så.

De frånvarande personerna går som en röd tråd genom Jonas Hassen Khemiris romaner. Mamman i debuten Ett öga rött, pappan i uppföljaren Montecore och nu Samuel i Allt jag inte minns. Osynliga men ständigt närvarande.

– Mycket av det jag skrivit kretsar kring människor som har försvunnit och hur de kvarvarande håller liv i dem genom att berätta om dem. Så har det också varit i mitt liv, när någon viktig person har dött är första impulsen att skriva tillbaka dem till livet. Att ge dem den beständighet som ingen av oss har.

Det är nu ett halvår sedan Allt jag inte minns kom ut och uppmärksamheten har varit massiv. Prisutdelningar, intervjuer, biblioteksföreläsningar och nästa vecka bär det av till Norge där romanen ska lanseras.

För Jonas Hassen Khemiris del är den ett avslutat kapitel.

– Nu har jag sagt hejdå till den här boken, nu får den segla iväg på egen hand och hitta läsare utan mig. Någon har köpt rättigheterna att göra en tv-film om Samuel, men jag är inte rätt person att skriva manuset. Nu får någon annan ta vid.