"De undrar vad jag är för filur"

Museiteknikern Nicklas Foresti blev sikh och bär med stolthet synliga symboler som svärd och turban. Religionen har öppnat dörren till gud, men stängt andra. Till exempel i arbetslivet.

Hamrade mynt, yxor med nötta träskaft och smycken. I montrarna på Lödöse museum vilar arkeologiska fynd som vittnar om livet i en av Sveriges största medeltidsstäder. En grupp skolbarn fnittrar bakom tegelväggen. De ska snart få en visning av personal i ålderdomliga dräkter.

Nicklas Foresti smälter väl in med sitt långa skägg och en saffransgul turban som tronar på huvudet likt en kungakrona. Men Nicklas är inte guide. Han är museitekniker, fackrepresentant för Vision – och sikh. Turbanen och skägget kan göra museets yngre besökare fundersamma.

– Barn bubblar ofta rakt ut vad de tänker och kan fråga ’varför har du klätt ut dig till pirat?’. De är inte helt säkra på vad jag är för filur.

Som sikh ingår att vara hjälpsam. Som facklig likaså. Nicklas har lärt sig den hårda vägen att sätta gränser. Vi återkommer till det. Först backar vi till tiden innan han blev sikh.

Nicklas har alltid trott på gud, men hittade inget forum som talade till honom.

– Jag tillbringade många år som en ganska arg sökare. Jag blev argare och argare när jag inte fann något, började kalla mig ateist och hade en dålig attityd mot andra troende. Det skäms jag för i dag.

Han hade sett sikher i amerikanska filmer – killar i turban som körde taxi – men visste inget om religionen. Nicklas började läsa på och besökte templet i Hammarkullen utanför Göteborg. När han bugade för den heliga skriften Granth Sahib, som är sikhernas guru, hände något.

– Det var som om en nyckel vreds om i ett lås, tschunk!, och ett par händer förde mig fram till gurun. Jag kände direkt att här är min plats.

Nicklas lärde sig att alla är jämlika inom sikhismen, kvinnor och män kan göra samma saker i samhället och religiöst. En revolutionär tanke i 1500-talets Indien, där religionen grundades.

– Ju mer jag läste desto mer kände jag att det stämmer bra in på vem jag är och hur jag ser på världen. Som sikh ska du tjäna samhället, leva hederligt och dela med dig av vad du har. Så enkelt är det!

Nicklas döptes våren 2015 och upptäckte snart en konkret skillnad i livet. Folk glodde.

Han lutar sig tillbaka på stolen i museets fikarum, drar med handen över hårknuten som är ihoprullad under turbanen. Oklippt skägg och hår är ett av religionens fem K, symboler som utövande sikher bär dygnet runt, året om. Gömd i turbanen finns K nummer två, en träkam, nummer tre är stålarmbandet runt höger handled. K nummer fyra är ett svärd.

Nicklas drar undan munkjackan. Från höger axel löper ett band tvärs över bröstet och vid midjan hänger en skinande svart hållare, lätt svängt och runt femton centimeter i sin fulla längd. Svärdet symboliserar oberoende. En sikh ska kunna försvara sig själv och medmänniskor som inte klarar det själva.

Men bryter det inte mot knivlagen? Den frågan har Nicklas fått mer än en gång, inte minst på arbetsplatsen. Han skrattar till och drar fram en kniv från sidofickan i arbetsbyxorna.

– Och det gör inte den här? Men morakniven ser förstås inte lika konstig ut som svärdet.

K nummer fem tänker Nicklas inte visa. Läsaren får i stället föreställa sig hur ett par underbyxor i bomull kan se ut.

Det händer att Nicklas får glåpord och på nätet kan han bli både attackerad och idiotförklarad. På jobbet har han däremot aldrig mött negativa reaktioner.

Men rätten att bära religiösa symboler på arbetsplatsen är inte given. I våras fattade EU-domstolen ett beslut som gör det möjligt att förbjuda synliga religiösa (även politiska och filosofiska) uttryck för anställda som arbetar med kundkontakter.

Nicklas ser beslutet som ett sätt att begränsa religionsfriheten. Han anser att muslimska kvinnor tvingas in i konformism och är särskilt utsatta, men att även sikher och judar drabbas. Resonemanget om att arbetsplatsen ska vara neutral köper han inte.

– Vilken skada gör det att jag visar min religionstillhörighet? Skulle Västarvet anta en klädpolicy så bär jag en turban i Västarvets färger. Jag kan inte begripa varför det är så viktigt att alla ser likadana ut.

Nicklas misstänker att hans tro har satt stopp i arbetslivet. Under en period sökte han flera tjänster som fastighetstekniker. Branschen skriker efter medarbetare. Nicklas har utbildning och erfarenhet, men gick ändå från att ha varit efterfrågad till att bli ignorerad.

– Arbetsgivarna tycker att jag ser underlig ut och vet inte hur de ska hantera det. I stället för att kalla mig till intervju väljer man att inte gå vidare. Jag kan givetvis inte bevisa att det beror på religionen, men det handlade om jobb jag är väl kvalificerad för.

Nicklas tog inte strid, att få diskrimineringsombudsmannen att ta upp ett fall är svårt. Han trivs också bra på museet och söker i dag inga andra jobb.

Jämställdhet var en av anledningarna till att Nicklas föll för religionen. Även fackligt är det en stor drivkraft. Han sitter i Vision Västra Götalandsregionens jämställdhetsgrupp, som nu tar fram en agenda som ska spridas i sektionerna. Slutmålet: lika lön för lika arbete.

Nicklas fackliga karriär började i Fastighetsanställdas förbund, där han var klubbordförande för närmare 500 medlemmar, huvudskyddsombud, förhandlare med mera.

Nicklas engagerade sig i många och tunga medlemsärenden, var allt från facklig till psykolog och expert på utlänningslagen. Telefonen ringde konstant. Nicklas hade inga gränser, hade inte lärt sig att sätta stopp.

Till slut blev situationen ohållbar. Bara tanken på att åka till klubbexpeditionen var honom övermäktig. Nicklas var utbränd.

– Jag lipade för allting, kände mig totalt värdelös och hoppade högt om det ringde. Helst ville jag slänga den där eländiga telefonen genom fönstret, för jag visste att det var någon desperat människa som jag inte kunde hjälpa. Det var helt förfärligt.

Nicklas sa upp alla engagemang och hittade sakta tillbaka till sig själv. Han stod utanför det fackliga arbetet i fyra år. Sedan kom suget tillbaka. Det är ju så kul! I dag är han aktiv som lokalt skyddsombud, ombud och ledamot i Visions sektionsstyrelse.

– För det mesta är det roligt och givande som sjutton. Jag får göra livet lättare för andra människor och möjlighet att hjälpa till att upprätthålla kollektivavtalet.

Numera är Nicklas uppmärksam på varningssignalerna. I somras närmade han sig väggen igen, bland annat efter två dödsfall i familjen på kort tid.

– Den här gången klarade jag mig med en mild depression. Men jag får passa mig! Så fort jag börjar glömma datum och möten tar jag ett steg tillbaka. Jag har redan sagt upp ett uppdrag för templets räkning, det tog för mycket tid.

Nicklas ser ofta fackliga kolleger som befinner sig i riskzonen. Nyligen var han på planeringsdagar med sin sektion och tog upp vikten av att säga nej och att stänga av telefonen på kvällen.

– Vi ska inte sitta och prata med medlemmar hemma, det tar vi på arbetstid. Det kan låta känslokallt och cyniskt, men vi måste skydda oss själva för att kunna hjälpa andra.