Ett arbetsliv för alla

Kraven att passa in och prestera blir hårdare. Samtidigt ökar diagnoserna adhd och Asperger dramatiskt. Många med neuro­psykiatrisk funktionsned­sättning har svårt att få jobb. Men regeringen har inga ­planer på att ändra lagen för att stärka deras rättigheter.

Mikael Bonnevier är nervös. Hjärtat bultar. Snart är det dags för honom att komma ut inför sina arbetskamrater i Upplands Väsby kommun där han jobbat som arkivarie i över 30 år. Han ska tala om att han fått diagnosen Aspergers syndrom. Det är han själv som valt att berätta på arbetsplatsträffen. Nu sitter 15 personer runt det ovala bordet i det stora konferensrummet med milsvid utsikt över skogen och omgivningarna. Chefen lämnar över ordet till Mikael. Allas blickar vänds mot honom.

– Det är tre år sedan nu. Jag brukar säga att dagen då jag fick min diagnos är min nya födelsedag, säger han och ler försiktigt vid minnet.

Mikael tar emot på sitt arbetsrum i kommunhuset. Han ser glad ut och sitter med rak rygg. Så har det inte alltid varit. Tidigare hade Mikael svårt med många saker i jobbet utan att förstå varför. Men efter ­diagnosen föll allt på plats.

– Det var lite läskigt att berätta. Men när jag väl gjort det blev det mycket roligare att jobba.

Det blir allt vanligare att både vuxna och barn får diagnoser som Aspergers syndrom och adhd, vilka räknas som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Adhd är den diagnos som stiger mest, under en tioårsperiod ökade antalet som fick någon adhd-medicin utskriven med över 500 procent. Även antalet som diagnostiserats med någon form av autismspektrumdiagnos, där Aspergers syndrom ingår, steg lika mycket procentuellt.

Samtidigt ökar kraven i arbetslivet. I dagens slimmade organisationer med krav på både social kompetens och på att hela tiden leverera är utrymmet för att få extra stöd, handledning och anpassningar ofta litet. Det finns tecken som tyder på att detta drabbar många med adhd och Aspergers syndrom. En undersökning från arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting visar att bara 8 procent av de personer som har någon slags psykisk funktionsnedsättning hade vanliga jobb.

Men det finns också uppgifter som pekar på att långt fler skulle kunna arbeta. Majoriteten av alla med en funktionsnedsättning som har nedsatt arbetsförmåga och saknar sysselsättning uppger att de skulle kunna jobba om de fick rätt slags anpassningar, enligt Statistiska centralbyrån.

Men det är också viktigt att komma ihåg att de individuella variationerna av adhd och autismspektrumdiagnoser som Asperger kan vara mycket stora. En person kan klara sig ett helt arbetsliv utan problem medan andra kan ha mycket stora svårigheter. I vissa fall kan det också vara så att personer med adhd och autismspektrumdiagnoser ibland kan utföra arbetsuppgifter på ett bättre sätt än en person utan en diagnos.

Det luktar gammalt damm nere i arkivet som ligger i källarvåningen i Upplands Väsby kommunhus. Här förvaras tusentals kommunala handlingar som sparats under snart två hundra år. Gulnade dokument där skriften präntats med bläckpenna samsas med färggranna pärmar från 1980-talet.

Det är Mikael Bonnevier som byggt upp arkivet. Att jobba här är något han alltid trivts med. Men innan han fick sin diagnos hade han många andra uppgifter och krav på sig som han mådde dåligt av, som till exempel att vara mer utåtriktad och aktiv på möten.

– Till slut orkande jag inte mer. Då gick jag och pratade med Visions företrädare, berättar han.

Det ledde till att han blev utredd av företagshälsovården och till sist fick sin diagnos. Efter
det förändrades hans liv. Mikael fick klart för sig vad han behöver för att fungera bra på jobbet. Bland annat att få stöd med struktur och planering.

I dag sköter Mikael arkivet och förfrågningar från allmänheten om olika handlingar. Hans
ena arkivariekollega och tillika arbetsledare ­Karin Pettersson hanterar de mer utåtriktade delarna i jobbet.

– Mikael är jätteduktig på det han gör, säger ­Karin.

Marina Eriksson står med jackan på i hallen och gråter. Hon är medicinsk sekreterare och har adhd. Hon vill så gärna gå till jobbet på Östersunds sjukhus för hon älskar att jobba. Men på senare tid har Marina mått sämre och sämre. Hon har svårt att koncentrera sig när det är mycket ljud omkring och hennes skrivbord är placerat på ett ställe där många rör sig. Arbetsgivaren har sagt nej till att låta henne sitta i ett tomt, tystare rum där hon kan koncentrera sig och har också nekat henne att ha de egna ansvarsområden hon behöver för att få en mer förutsägbar arbetsdag. När hennes man säger att hon inte kan gå till jobbet i det skick hon är brister det. Hon gråter mot hans axel när hon inser att han har rätt.

Konflikten med arbetsgivaren löstes aldrig. Efter att Marina med fackets hjälp drivit sin sak till Arbetsdomstolen och en stämningsansökan lämnats in gick hon till sist med på att bli utköpt. Uppgörelsen valde hon att tolka som att arbetsgivaren medgav att de hanterat hennes fall på fel sätt. I och med utköpet tvingades hon lämna sin tjänst. Detta trots att det råder stor brist på medicinska sekreterare och att Marina inte har några problem med att utföra arbetsuppgifterna, som till exempel att skriva journaler.

Fem år senare är Marina Eriksson sjukskriven för utmattningsdepression på halvtid och har sjukpension på halvtid. Hon sitter vid köksbordet hemma i det stora faluröda huset vid Storsjön där hon bor med man, tonåringar, katter och en hundvalp. De ljusblå ögonen är trötta. Hon har betalat ett högt pris för att kämpa för sin rätt.

– Det är superskönt att tvisten är över, men det som den gjort med mig är inte över. Det är svårt för mig att tro på mig själv igen och att våga söka nya jobb, konstaterar hon.

Men Marina ger sig inte. Hon drömmer om att en dag kunna jobba igen. Hon vill vara del av en arbetsgemenskap. Hon vill göra nytta och vara behövd. För att klara det behöver hon sitta i en lugn vrå och få hjälp med saker som att planera och prioritera i vilken ordning uppgifterna ska utföras. För någon utan en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan det vara svårt att ta in att sådana saker kan göra så stor skillnad. Marina får förklara vad som hände med henne när hon inte fick det stöd och de anpassningar hon behövde.

– Då mådde jag jättedåligt. Gick ner mig totalt. Fick självmordstankar. Kroppen blev tung som en sten. Hur mycket jag än ville lydde den inte.

Hur har det varit när du fått anpassningarna?

– Då känner jag mig som alla andra. Då kan jag jobba. Äntligen får jag visa vad jag går för! När jag kommer igång får jag ett riktigt ”flow” och vill aldrig sluta, säger Marina. Hon ler och ögonen ser inte alls trötta ut längre.

Man kan konstatera att Marina inte är ensam om att ha fått sluta sin tjänst. En koll bland förtroendevalda och anställda i Vision visar att det ofta är så här det slutar när det uppstår problem kopplade till en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och facket kallas in. Det vill säga, med att personen ifråga köps ut eller sägs upp av personliga skäl.

Men frågan är vilket lagligt stöd man som anställd med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning har för att kräva anpassningar på jobbet. För att ta reda på det har Tidningen Vision gjort en genomgång av rättsläget kring arbetsgivarens skyldigheter och granskat alla relevanta domar från Arbetsdomstolen. Det som går att utläsa är att man har ganska små chanser att få igenom krav på anpassade arbetsuppgifter. I all fall då de innebär att organisationen måste förändras. Så här säger Visions förbundsjurist Åsa Tillberg:

– Arbetsdomstolen har inte ställt särskilt höga krav på arbetsgivaren. De anpassningar som måste göras får inte innebära att det uppstår några ”stora olägenheter” på arbetsplatsen, men det gör det ofta och därför behöver arbetsgivaren inte göra något.

Möjligheterna att få anpassningar av den fysiska arbetsplatsen är dock ganska goda enligt lagen, anser både Åsa Tillberg och arbetsgivarparten Sveriges Kommuner och Landstings arbetsrättschef Sophie Thörne.

– Ett eget rum kan vara svårt att kräva, men det går att göra mycket för att skapa en lugn miljö i ett kontorslandskap med hjälp av exempelvis skärmar, lurar och så vidare, säger Sophie Thörne.

Drygt 5 procent av alla pojkar mellan 10–17 år och 2,2 procent av alla flickor fick år 2015 något adhd-läkemedel utskrivet. Med tanke på att en stor del av arbetskraften i framtiden kommer att ha någon form av neuropsykiatrisk diagnos, kan man fråga sig om det finns anledning att ändra lagen så att arbetsgivarens skyldigheter att anpassa skärps. Arbetsmarknadsministerns statssekreterare Irene Wennemo (S), tycker att även dessa personer ska kunna arbeta.

– Det blir ohållbart om de ställs utanför arbetsmarknaden, säger hon.

Men Irene Wennemo har inga planer på att försöka ändra lagen. Hon hoppas i stället att den ganska nyligen införda föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö ska lösa problemet.

– Nu har vi haft den i två år och vi får se och utvärdera hur den har fungerat. Men det kan vara så att vi behöver titta på det här under nästa mandatperiod, absolut, säger Irene Wennemo.

Visions arbetsmiljöexpert Carola Löfstrand varnar dock för att ha en övertro på föreskriften.

– Syftet med den är att åtgärda generella brister och att det förebyggande arbetet ska leda till en bra organisatorisk och social arbetsmiljö för alla på arbetsplatsen, oavsett funktionsnedsättning. Men den har inte till uppgift att ge en individ som redan har det dåligt upprättelse, säger hon.

Men det finns arbetsgivare som välkomnar personer med neuropsykiatriska diagnoser och som anpassar och stödjer utan att någon lag tvingar dem. Nobelgymnasiet i Karlstad är en sådan. Här arbetar Christian Börjesson som har Aspergers syndrom. Han är administrativ assistent och jobbar i skolbiblioteket och i skolans arkiv, samt sköter en del andra administrativa sysslor på skolan. Christian jobbar 70 procent och har en lönebidragsanställning.

En av Christians arbetsuppgifter är att ställa tillbaka böcker som återlämnats till biblioteket. Med koncentrerad blick plockar han in böckerna och ställer dem på exakt rätt ställe.

– Jag trivs väldigt bra på jobbet. Jag har haft turen att hamna på en arbetsplats där det finns förståelse. Jag känner mig uppskattad, berättar Christian.

Jan Johansson, är rektor på Nobelgymnasiet och Christians chef. Det är han som tillsammans med Christians kolleger ser till att han får det stöd han behöver.

– Christian har många styrkor, han gör en bra insats här. Han är noggrann, plikttrogen och kvalitetsmedveten. Han vill att arbetet ska bli väl utfört och att alla ska bli nöjda, säger Jan.

Men beslutet att anställa Christian, och flera andra personer som har olika slags subventionerade anställningar på skolan, handlar inte bara om att de gör ett bra jobb och om att skolan har behov av dem. Det är också ett sätt att ta samhällsansvar.

– Det handlar om social hållbarhet och om att vara en del av ett inkluderande samhälle. Det ansvaret måste alla arbetsgivare vara med och ta. Särskilt vi som finansieras med skattekronor. Jag tycker att kraven på att göra det borde vara högre på kommunen, säger Jan.

När Christian rör sig genom korridorerna är det många som säger ”hej”. Det märks att han är en i gänget. Christian tycker att det är trist att många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar aldrig får komma till en arbetsplats eller nekas det stöd de behöver.

– Det tragiska är att arbetsgivarna går miste om kompetens. Det är synd att de arbetsgivarna bara ser problemen och inte fördelarna.