Välkommen till Kramfors

Flera rika kommuner vill stänga dörren för flyktingar medan vissa småorter i glesbygden försöker få så många som möjligt att stanna. Tidningen Vision reste till Kramfors och mötte stenhuggaren Karen från Armenien, Dalia från Syrien och Faisal från Afghanistan som äntligen vågar spela fotboll.

Den första snön hade just kommit när de välfyllda bussarna svängde upp i backen till Olivlundens asylboende i Nordingrå. Under ett par veckor i slutet av 2015 kom 150 flyktingar med tunna kläder och foppatofflor på fötterna till den lilla byn med 300 invånare.

Frågorna var många och det nya landet kallt och gåtfullt. Även bybornas vardagslunk rubbades och irritationen växte på sina håll. Hur svårt kan det vara att slänga soporna på rätt ställe? Varför åker flyktingbarnen på dammsugare i pulkabacken? Men i bygden väcktes också en nyfikenhet och en lust att hjälpa till.

Under de senaste två åren har närmare 200 000 asylsökande kommit till Sverige. Den första januari i år bodde cirka 1 100 av dem på olika flyktingboenden i Kramfors, lika många som i Norrköping med åtta gånger fler invånare.

Att så många hamnat just i Kramfors var till en början ingenting som kommunen kunde påverka. Med stadigt minskande befolkning fanns gott om lediga lokaler som företagare kunde bygga om till asylboenden och hyra ut till Migrationsverket.

– Vi beslutade att göra mottagandet så bra som möjligt. Nu vill vi att insatserna gör att många väljer att stanna kvar när de fått uppehållstillstånd, säger kommunalrådet Jan Sahlén (S).

Varför väljer en liten kommun i Västernorrland att öppna armarna? Folkmängden har halverats sedan 1950-talet – nu ser både politiker och invånare en möjlighet att vända trenden. En torsdag i januari åkte Tidningen Vision till Kramfors och träffade nyanlända, frivilligarbetare, kommun­tjänstemän, företagare och flyktingkritiker.     

Klockan nio slår Öppna förskolan i vårdcentralen upp dörrarna. Nabil, 2,5 år, släpper mamma och pappa med blicken och ger sig av på en egen utflykt till lekhörnan.

Tre-fyra gånger i veckan kommer makarna Ahmad Fatayerje och Dalia Deeb från Syrien hit med sin son. Det har blivit en trygg punkt efter den stormiga båtresan över Egeiska havet.

– Nabil får kontakt med andra barn samtidigt som jag och Ahmad lär oss svenska när vi pratar med personalen och andra föräldrar, säger Dalia.

Den så kallade Kramforsmodellen drar studiebesök från hela landet. Genom ett tidigt hembesök försöker man locka asylsökande föräldrar och barn till Barnbackens familjecentral. Här finns föräldrasamtal, stödgrupper och fem öppna asylförskolor där föräldrar och barn i lugn takt kan acklimatisera sig till det nya livet.

– I andra kommuner går barnen till vanliga förskolan medan föräldrarna sitter hemma och väntar på uppehållstillstånd. Vi tänker helt annorlunda. Det viktigaste under den första tiden är att barn och föräldrar får vara tillsammans, säger samordnaren Åsa Jernström.

Verksamheten vilar på tre ben. Att främja anknytningen mellan föräldrar och barn, stödja i föräldrarollen och underlätta integrationen.

– Sista punkten är det som alla politiker skriker om, men först måste människor få landa och lära tyda sitt barns signaler. Vårt mål är att föräldrarna och barnen tillsammans ska slussas in i samhället.

När föräldrarna har samtalsgrupp om barn och språk berättar Ahmad Fatayerje att Nabil numera pratar svenska lika bra som arabiska.

– Men jag hoppas att han aldrig glömmer arabiskan, det är en stor fördel att ha två språk.   

Rovi Nikovic väger upp 200 gram florsocker till eftermiddagens kakbak. I lektionssalen intill, där det brukar vara svenskundervisning, bäddar döttrarna Agnesa och Reisa ned ett par nallar i en leksaksvagga.

Rovi Nikovic kommer från Albanien men flyttade till Montenegro och fick jobb i en kakfabrik. Där lärde hon sig göra de bakverk som säljs i flyktingrådets kafé i det gamla posthuset i Nordingrå.

– Hennes tårtor med röda rosor är som konstverk, säger Rhode Häggblad, och visar på mobilen.

Rhode Häggblad är en av de drivande krafterna bakom flyktingrådet som bildades som en Facebookgrupp när flyktingarna kom. Hon och andra bybor insåg att de kunde vara en länk mellan flyktingar och ortsbefolkning.

De organiserade också insamlingar av kläder, och leksaker, som säljs i församlingshuset. Med församlingen ordnar de också sykurser och hjälper till i kontakten med myndigheterna.

– Hela bygden har levt upp, de äldre har något att ta tag i och känner att de behövs. Visst har det varit konflikter, i början var det många som inte kunde smälta att flyktingarna gick omkring med iphones. Men när vi förklarade att det var deras enda kontakt med släkten där hemma, tror jag att folk förstod, säger Rhode Häggblad.

Nu har flyktingströmmarna nästan helt stannat av. I april stängs Olivlunden och oron sprider sig, både bland flyktingar och bofasta.

Rhode Häggblad jobbar vidare för att de som får uppehållstillstånd ska kunna stanna. Hon och hennes man har köpt en gammal affär som ska bli kafé, pizzeria och två lägenheter.

Rovi Nikovic och hennes döttrar har redan flyttat in i en av lägenheterna. Hon väntar fortfarande på uppehållstillstånd. Får hon det har hon en given plats som konditor på det nya kaféet.

– Här har jag allt jag behöver. Jag trivs i Nord­ingrå och hoppas att vi får stanna, säger hon.

Jag har en farbror som heter Björn. Klockan är 13 och bortsett från den välartikulerade rösten är det tyst i det lilla rummet på biblioteket.

Vid kortsidan av det ovala bordet sitter den pensionerade språkläraren Yvonne Åkerström som är en av de frivilliga som leder språkkurser för nyanlända. I dag är det diktamen och sex koncentrerade elever från Uganda, Pakistan, Syrien, Palestina, Irak och Sudan sitter böjda över sina anteckningsblock. Jag har en faster som heter Eva.   

– Det här är det mest stimulerande jag gjort. Eleverna är otroligt motiverade, så var det inte alltid på högstadiet där jag jobbade, säger Yvonne Åkerström.

De är pappas bror och syster. I väntan på uppehållstillstånd och SFI-undervisning pluggar Mohammed Yahia svenska. Nu klurar han på hur ordet ”syster” stavas.

– Jag läser tidningar och tittar på nyheter på tv. Ibland översätter jag texter för mina kompisar, de tycker att jag är så bra att jag inte behöver gå den här kursen, säger han och skrattar lite generat.

Dagens diktamen är över och Mohammed Yahia tror att han har alla rätt, möjligen blev det något fel med de märkliga bokstäverna å, ä och ö.

Hans mål är att tala perfekt svenska och han är övertygad om att han kommer att klara det.

– Om åtta månader kanske, men då måste jag jobba hårt, säger Mohammed Yahia.

Klockan är kvart över två och det är grått småregn. Några enstaka Kramforsbor skyndar längs gågatan framför Gallerian Christoffer.

Vad tycker de om flyktingmottagandet egentligen? Vi ställer frågan men det är svårt att få svar. Några är positiva och talar med stolthet om det som kommunen och frivilliga gör, andra muttrar att flyktingarna borde åka hem och hastar vidare.

De kritiska röster som framförs offentligt kommer främst från Sverigedemokraternas företrädare. En av dem är Sara Seppälä:

– Jämfört med andra kommuner har Kramfors tagit emot väldigt många. Det har lett till att ­arbetslösheten har stigit dramatiskt de två senaste åren. Det innebär ökade utgifter för kommunen.

När vi kollar med Arbetsförmedlingen i Kramfors får vi en helt annan bild. Visserligen har arbetslösheten bland utrikesfödda ökat något, men den totala arbetslösheten har minskat under de senaste två åren, från 11,8 till 11,7 procent.

– Det stämmer inte med de siffror jag har fått fram. Andelen arbetssökande är mycket större än tidigare, framhärdar Sara Seppälä.

Hon är också kritisk till själva mottagandet. Trots att kommunen fått riktade statliga pengar för sitt flyktingmottagande, 54 miljoner kronor, tycker hon att det är fel att satsningar görs på en grupp på bekostnad av en annan.

– Det borde vara lika villkor för alla, nya som gamla Kramforsbor. Men nu får nyanlända till exempel busskort gratis, det tycker jag inte alls om.

I valet 2014 fick Sverigedemokraterna sex procent av rösterna i Kramfors, vilket gav tre platser i fullmäktige. Sara Seppälä tror att det blir fler efter nästa val.

Ett ettrigt, metalliskt knackade hörs från verkstan. Mannen som står böjd som en vinkelhake över en gravsten och hugger fram blomblad på ett kors lämnade Armenien för fem år sedan av personliga skäl. Nu har han just missat eftermiddagens fikarast.

Karen Ypremyan är en stjärna på att skulptera i granit med huggmejsel och stenslägga. Att han får göra det i Sverige är en dröm som han aldrig vill vakna ur. Men glädjen har grusats av tre utvisningsbeslut om att Karen och hans familj ska skickas tillbaka till Armenien.

När Lars Byström på Ådalens stenhuggeri fick frågan om han ville ta emot en praktikant såg han mest krångel och besvär framför sig. Men snart stod det klart att Karen var något mer än en trevlig stenarbetare. På fri hand kan han rita och skära ut symboler som inte finns i dataprogrammen. Det är en färdighet som få behärskar i dag.

Lars Byström har skrivit brev och besökt både Migrationsverket och kommunen för att få behålla Karen. Han garanterar också tillsvidareanställning och boende.

– Om han får stanna är det en riktig vinn-vinn-­situation, säger han.

Och strax före jul kom ett genombrott. En ny asylprocess har inletts och Karen Ypremyan fick tillfälligt arbetstillstånd.  

– Jag har fortfarande inte fått uppehållstillstånd, men enligt Migrationsverket ser det bra ut. 

Vid tre-tiden är det är full aktivitet i Swedbanks gamla kontor. Barn ligger på golvet och ritar, en grupp män spelar  biljard och tonårstjejerna Iftu och Beyenech fikar med te och småkakor.

Tidigare låg Systembolaget här och innan dess en bilaffär. Nu är lokalen stadens nya vardagsrum, eller ungdomsgård utan åldersgräns, som integrationsstrategen Maria Casal uttrycker det. I stället för sedelbuntar, vinflaskor och bilar, finns här nu kafé, bollhav och utställningar. 

– Allt förändras, ingenting är statiskt. Det är det enda vi kan vara säkra på.

För tre månader sedan öppnades Kramforshjärtat där nya kontakter ska knytas mellan människor, föreningar och myndigheter. I snitt har de 130 besökare per dag.

– Än så länge är det få infödda svenskar, men framöver ska vi ordna temaveckor om kvinnors rättigheter och trädgårdsodling. Då tror jag att det blir mer blandat, säger Maria Casal.

När färre flyktingar kommer är Kramfors på väg in i en ny fas, enligt kommunalrådet Jan Sahlén. 

– Om folk ska stanna behöver de jobb och bostäder. Vi har beslutat om ombyggnader av fastigheter och gett ett lånelöfte till det kommunala bostadsbolaget för ett nytt hyreshus. Dessutom bygger ett privat företag, det ger 40–50 lägenheter.

Att ordna jobb till nyanlända som vill stanna är en annan svår nöt. I dag ligger arbetslösheten bland utrikesfödda på 46 procent i Kramfors.

– Det är en utmaning, sysselsättningen är mer beroende av marknadsläget och svårare för oss politiker i kommunen att påverka. En viktig del blir att matcha de nyanländas kompetens med de arbeten som finns i kommunen, säger Jan Sahlén.

Han gör en snurrfint, ruschar fram mot det provisoriska målet, ett snöre spänt mellan två volleybollstolpar, och avlossar ett hårt skott. Faisal Sediqi, 20 år, tar alla chanser att träna.

Klockan är halv fyra. Två gånger i veckan ordnar Kramfors-Alliansen fotbollsträning. Flyktingar på HVB-hem och asylboenden är den huvudsakliga målgruppen, berättar tränaren Fabian Selmane:

– Det syns att killarna tycker att det är roligt och att de har ett behov av att röra på sig.

Fotbollen betyder mycket för Faisal Sediqi som kom ensam till Sverige. För en stund kan han släppa oron för mamma, pappa och de två yngre syskonen. Spela fotbollkunde han aldrig göra hemma i Logar i Afghanistan.

– Det var talibaner överallt. Alla rusade hem från skolan på eftermiddagarna. Det var inte ens säkert att stanna och prata med kompisar.

Det är helt mörkt när Faisal Sediqi och kompisen Reeza Massani vandrar ut från tennishallen. Reeza är 19 år och har just fått en egen lägenhet. I kväll ska han laga afghansk aubergingryta.

Men tankarna går längre än så. Till morgondagens praktikarbete på Ica, till intervjun om uppehållstillstånd nästa månad och till drömmen om att plugga på universitet.

– Jag vill utbilda mig och hjälpa andra. Kanske bli polis eller jobba på Migrationsverket.