Hon reste sig och räddar andra

Under 17 år levde Marie Svensson som hemlös sprut­narkoman. I dag är hon diakoniassistent i S:ta Clara kyrka i Stockholm och använder sina erfarenheter för att hjälpa utsatta. ”Jag överlevde trots att ingen trodde på mig”.

Det är svårt att tro att den kortväxta, äldre kvinnan med uppsatt rödbrunt hår och varma ögon som sitter på andra sidan bordet en gång varit en tung missbrukare. Här, i S:ta Clara kyrka, där många av Stockholms hemlösa och missbrukare funnit en tillflykt, berättar Marie om sitt tidigare liv. Under nästan två decennier levde hon på gatan, ständigt påtänd. Sov i soprum, i portar eller hemma hos någon man som förgrep sig på henne. Tidvis var hon också intagen på olika anstalter.

– Jag kände mig värdelös som människa. Ingenting spelade någon roll, konstaterar hon.

Men Maries liv hade långt ifrån alltid varit nattsvart. Hon växte upp i en välbärgad familj, var duktig i skolan och tränade gymnastik med Sofia­flickorna. Pappan var guldsmed och hans butik gick riktigt bra, pengarna flödade in i radhuset i Stockholmsförorten Huddinge. Det blev mycket fina middagar, pälsar och snabba bilar, men också otrohet och alkohol.

Efter en tid eskalerade festandet till supande och alkoholberoende. Marie, som var äldst i syskonskaran, blev till slut som en förälder för både sin mamma och pappa. Hennes yngste bror började till och med kalla henne för mamma, eftersom det var hon som tog hand om allt. En tung börda att bära för Marie, som då bara var 13 år. Föräldrarnas drickande blev bara värre och värre och till slut började pappan att slå Maries mamma.

– Mamma blev utkastad naken i snön. Polisen kom. Det var totalt kaos, säger hon och ruskar på huvudet åt minnesbilden.

Marie började skolka och röka hasch. När hon sedan plötsligt fick veta att den man hon i hela sitt liv trott var hennes biologiska pappa inte var det, hon var adopterad, blev det droppen.

– Jag fick en chock när mamma berättade det. Jag kände mig så oälskad, säger hon upprört.

Marie orkade inte mer och rymde hemifrån för att slippa ifrån allt. Men hon hade ingenstans att ta vägen och fick bo på gatan. Snart började hon injicera amfetamin och sälja sig på Malmskillnadsgatan för att ha råd med drogerna. Som tur var blev hon efter en tid tvångsintagen på ett hem för missbrukare.

Där hon träffade en kille, Sören, som lite senare blev far till hennes bägge döttrar. När Marie var 18 år flyttade de till en lägenhet i Jordbro utanför Stockholm och försökte leva familjeliv. Men det slutade i katastrof, eftersom båda fortsatte att ta droger samtidigt som de var småbarnsföräldrar.

– Ofta glömde jag bort var barnen var. Om de var hos en kompis eller hemma. Jag glömde att ge dem mat. När jag tänker på vad jag gjort mot barnen... Tack lov blev de omhändertagna av socialen, säger hon med en djup suck.

När Marie miste sina flickor, då fem och tre år gamla, rasade allt samman för henne. Utan barnen blev allt meningslöst. Hon hade inget att leva för och tappade helt greppet om tillvaron. Hon hamnade på gatan igen. Dagar, månader och år försvann i mörka minnesluckor.  Hur det kom sig att just hon överlevde kan hon inte säkert svara på.

– Kanske fanns det en mening med allt. Nu får jag hjälpa andra tjejer, min historia är deras historia, säger hon.

Det är torsdag och dags för kvinnocafé i Lillkyrkan vid S:ta Clara Kyrka. Volontärerna Cathleen Smith och Helena Hemgren håller på att förbereda. Rågbrödsmackor, kanelbullar, clementiner och smågodis dukas fram. Flera kvinnor börjar dyka upp och slå sig ner vid borden. En av dem berättar att Marie haft en avgörande betydelse i hennes liv.

– Hon har räddat mig. Jag hade inte klarat det utan henne, säger kvinnan, som heter Elisabet.

Elisabet har arbetspraktik i kyrkan och Marie är hennes övervakare. Det innebär att Marie följer med som stöd på möten med olika myndigheter, håller koll på allt och har ordning och reda.

– Hennes bakgrund gör att jag vågar vara mig själv, kan slappna av och slipper ljuga. Och så inger hon hopp, eftersom hon klarat sig igenom så mycket, säger Elisabet.

Det märks att Marie är en uppskattad person i S:ta Clara kyrka. Flera kvinnor kommer fram och lovordar henne. Själv liknar Marie S:ta Clara kyrka vid ett socialkontor och tycker att hennes eget arbete som diakoniassistent påminner om en fält­arbetares. Det handlar både om att lösa praktiska problem och att peppa när det är motigt och lugna och när det stormar. Men en sak är viktigare än allt annat:

– Det är inte min sak att döma, det är det inte. Mitt jobb är att hjälpa till att komma vidare, säger hon bestämt.

Något som kan vara lättare sagt än gjort, om man har mycket på sitt samvete. Marie visar det djupa ärret på sin arm. Det har hon fått efter ett allvarligt menat självmordsförsök. Och tatueringen som hon låtit göra ovanpå den. NTWO, som betyder Not of This World står det med snirkliga bokstäver, det vill säga bibelcitatet ”Mitt rike är icke av denna världen”. Vid ryggslutet har hon en annan tatuering, Forgiven, står det där.

– Jag är förlåten, säger hon lågt, som för att påminna sig.

I dag är Marie kristen, men det tog många år innan hon blev det. Vägen dit gick via Kent, en kriminell missbrukare, som hon träffade vid 39 års ålder. Trots att de inte hade någonstans att bo, ingen mat eller några pengar blev de förälskade och gifte sig. Men drogerna ställde till det och Kent hamnade i fängelse igen.

Efter många turer blev Kent frälst tack vare en fängelsepräst och de började umgås i kristna kretsar. Men Marie kände sig obekväm. Hon tyckte att de kristna sjöng så konstigt och betedde sig så underligt. En dag bad hon iallafall sin första bön: ”Jesus, om du finns, så hjälp mig”.

– Jag hade väntat mig blixt och dunder och så hände ingenting. Men faktum är att jag inte tagit en drog sedan dess. Det är 24 år sedan, säger hon.

Lite senare åkte Marie och Kent på behandlingshem i Ångermanland och började gå på möten hos både Anonyma Alkoholister och Anonyma Narkomaner. Men livet som nykter och drogfri var komplicerat. När Marie slutade döva sina känslor kom de upp till ytan med besked. Ångesten över att ha vanvårdat sina barn gjorde att hon till en början straffade sig själv genom att låta bli att äta.

När Marie lyckats vara drogfri i ett år tog hon kontakt med sin äldsta dotter. Genom brevväxling började de långsamt bygga upp sin relation. Och den dagen då Marie skulle få ta emot en nykterhetsmedalj av Anonyma Narkomaner var dottern, som hon då inte sett på 17 år, på plats.

– Det var som om vi aldrig varit ifrån varandra. Helt fantastiskt, faktiskt.

När Marie och Kent flyttade från behandlingshemmet, fick hon jobb som kock i Stockholm. Arbetet var tungt för ryggen, som hon skadat under åren som hemlös, och hon blev sjukskriven. Då började hon som volontär i S:ta Clara kyrka i stället och efter en tid blev hon anställd. Hon började söka upp kvinnor som bodde på gatan. Hon följde med dem till socialen och byggde upp ett förtroende hos både personalen där och kvinnorna.

– Då träffade jag en kvinna som haft hand om mina ärenden när jag var som värst och som varit rädd för mig. Jag hotade dem ju, när jag inte fick pengar. Då fick jag chansen att be om ursäkt.

Nu har hon jobbat i S:ta Clara kyrka i 15 år. Hon lever tillsammans med Kent – som blev drogfri han också och fick jobb som kyrkvaktmästare – sedan länge. Hon träffar sina bägge döttrar och fyra barnbarn ofta. Barnbarnen har aldrig upplevt henne som drogberoende.

– De säger: ”Vi älskar dig mormor. Du är bäst!”, säger Marie och ler med hela ansiktet.