”Det enda jag vill är att berätta historier”

Fredrik Backman har lämnat en man som heter Ove bakom sig och gått vidare i sitt författarskap. Hans nya roman ­Björnstad har gått rakt in hjärtat på Tidningen Visions läsare, som röstat fram honom till Årets författare 2016.

Björnstad är första delen i en serie om invånarna i ett litet samhälle vid kanten av storskogen. Här finns en fabrik, en hockeyrink och en nedgången kvarterskrog. Inte mycket mer. Skogen äter sig med åren allt närmare husen. Hoppet står till juniorhockeylaget. Tio 17-åriga killar som ska gjuta nytt liv i orten genom att vinna den avgörande matchen och ta sig vidare till A-laget.

Om de lyckas så kanske kommunen kan tänka sig att förlägga ett hockeygymnasium i Björnstad, och bygga en ishall. Vinna eller försvinna, det är vad som gäller nu för Kevin, som är den stora stjärnan, för Benji hans vapendragare, för Zack, Bobo, Amat och alla de andra killarna i laget.

Sportchef i klubben är Peter som varit hockeyproffs i Kanada. Nu har han flyttat hem tillsammans med frun Mira som är advokat och deras två barn, tonåringen Maya, som hatar hockey och sover med gitarren i sängen, och Leo som är 12 år och helst spelar dataspel. Vi får följa familjen utifrån skiftande berättarperspektiv. Framför allt Mira och Maya står i centrum av den här berättelsen, som förutom hockey, handlar om könsroller och orättvisor och att växa upp och hitta sin plats och identitet.

Vad händer när en hel stads drömmar läggs som en tyngd över 17-åriga killar som har börjat grubbla över andra saker än hockey. Hos killarna finns en enorm rädsla för att vara annorlunda. Samtidigt som homofobin, sexismen och machomentaliteten frodas i omklädningsrummet.

Författaren Fredrik Backman är en tillbakadragen person som sällan ger intervjuer. Några minuters googlande ger vid handen att han är född i Stockholm för 35 år men flyttade som 7-åring till Helsingborg. Han påbörjade flera olika utbildningar efter gymnasiet, först skulle han bli präst, sedan journalist. Det slutade med att han började köra truck hos en kompis pappa. Men skrivandet pockade på och Fredrik Backman började skriva krönikor för Helsingborgs Dagblads gratistidning Extra. Första anställning var på tidskriften Moore i Stockholm. Han flyttade upp och lärde sig konsten att skriva roligt. Och 2012 debuterade Fredrik Backman som författare med två romaner. En riktad till sin son, Saker som min son behöver veta om världen och så den om den vresige gubben Ove som blev en skrällsuccé.

I radioprogrammet Lundströms bokradio, berättar Fredrik Backman om varför hockeyn har en sådan central roll i hans nya roman Björnstad.

”Jag älskar sport. Sport är verklighetsflykt. Här finns berättelser och stora moraliska diskussioner. Gott mot ont, hjältar och demoner. Det är också ett av de få sammanhangen i livet där du får skrika rakt ut. Det blir väldigt tyst utan sport”, säger han.

”Här finns en tystnadskultur. Man skyddar sin klubb. Det här är en låtsatsvärld dominerad av män. Jag tror inte en kvinna hade kunnat skriva den här boken utan att få en massa hot och hat mot sig. Jag kan göra det för att jag är man och för att jag älskar idrott”.

Björnstad är den första delen om människorna kring hockeyklubben. Fredrik Backman är i full gång med nästa skrivprojekt och befinner sig utomlands när vi till slut når honom per mejl. På frågan hur det känns att bli utsedd till Årets författare svarar han:

”Om jag ska vara riktigt ärlig försöker jag inte känna speciellt mycket för det faktiskt. Det låter förstås helt sjukt otacksamt, men jag känner att det räcker ganska fint för mig att jag får gå upp varje morgon och skriva böcker hela dagarna utan att någon säger åt mig att gå och skaffa ett riktigt jobb.”

”Om man börjar mäta värdet på det man skriver i vad recensenter tycker, eller hur bra eller dåligt en bok säljer, så tror jag att det är svårt att inte förr eller senare bli fullständigt dum i huvudet. Jag blir givetvis väldigt stolt och glad när folk berättar att de tycker om något jag skrivit, men jag jobbar väldigt aktiv med att kontrollera mitt ego.”

”Dessutom är det ju så att när jag är färdig med en bok och skickar den till tryckeri så är jag FÄRDIG med den och då börjar jag skriva andra grejer och lägger allt mitt fokus där. När läsarreaktionerna väl kommer flera månader senare är den boken redan gammal för mig, då har jag släppt den och gått vidare. Det är en väldigt nödvändig process tror jag, och jag tror att om man vill skriva böcker under väldigt lång tid måste man komma ihåg att det är själva skrivandet som är jobbet. Ingenting annat. Den enda jag någonsin egentligen har velat göra är att berätta historier, så jag fokuserar väldigt hårt på att göra exakt det. Allt annat runtomkring, med media och uppmärksamhet, det är bara kosmetika”.