”Vi framställdes som hjärtlösa i medierna”

”Hej du barnamördare! Är du stolt nu ditt svin?” Hatbreven strömmade in till Hedemoras socialtjänst efter den uppmärksammade dödsmiss­handeln av 4-åriga Michael. – Det är det hemskaste som hänt i mitt yrkesliv, säger Elisabeth Hällbo två decennier senare.

Sin allra sista natt tillbringade Michael bunden vid ett träd. Den 29 juni 1990 sparkades han ihjäl av sin tyske styvfar. Trots flera anmälningar om att föräldrarna misshandlade pojken hade socialtjänsten i Hedemora inte gjort någon omedelbar utredning.

Händelsen, som blev känd som ”Fallet Michael”, är ett av de mest omskrivna barnavårdsfallen i Sverige och ledde till skärpt lagstiftning.

När den hemska historien rullades upp jobbade Elisabeth Hällbo som socialsekreterare i Hedemora. Hon var inte direkt kopplad till fallet, men hade sitt rum vägg i vägg med de kolleger som senare polisanmäldes. Hon minns deras ångest, oro och samvetskval. Hon minns hur lokal-tv belägrade receptionen och arbetskamraternas berättelser om hur journalister hoppade fram ur rabatterna när de kom hem.

–Själva händelsen är otroligt tragisk, det som inte får hända hände. Jag hade själv små barn då och tog väldigt illa vid mig. Det var en oerhört hätsk stämning mot socialen.  I media framställdes vi tjänstemän som hjärtlösa och vi fick hatbrev som var skrivna av människor som inte var helt friska. Det kändes ohyggligt orättvis, säger hon.

Sommaren 1990 begav sig SKTF-tidningens dåvarande reporter och nuvarande chefredaktör Kent Källqvist till Hedemora för att skildra Michael-fallet ur socialarbetarnas perspektiv. Han skrev: ”I bokhandeln, Konsums kassaköer och på lunchrestaurangen är mordet ett dagligt samtalsämne. Det sociala har blivit hin håle på jorden. Men vad man inte pratar om är att socialsekreterarna via facket protesterat mot den budget som gav ramarna för 1990 års verksamhet.”

Han mötte den då 38-åriga Elisabeth Hällbo som i artikeln förklarade att socialtjänsten brustit på grund av för låg bemanning, dålig organisation och bristande rutiner. Nu har hon hunnit fylla 59 och jobbar som skolkurator i kommunen.

–Jag upplevde att vår dåvarande chef – hon som senare blev dömd för tjänstefel – kände sig pressad och stressad i sin roll. Jag var inte riktigt nöjd med ledarskapet. De socialsekreterare som arbetade då var duktiga, men många var nya och hade behövt mer handledning, säger Elisabeth Hällbo när hon blickar tillbaka.

Justitieombudsmannen valde att åtala den kvinnliga chefen för Individ- och familjeavdelningen, och hon dömdes senare till dagsböter. I SKTF-tidningen sade dåvarande JO Gunell Norell Söderblom:

–Visst förstår jag att det kan kännas svårt med minskade anslag och så. Men att ingripa akut när ett barn far illa, det har alla socialbyråer resurser till.

SKTF var kritiskt till åtalet och påpekade att politikerna som fattat de ekonomiska besluten kom undan.

–Nu brännmärker de en tjänsteman som tidigare påpekat att resurserna inte räcker till, menade SKTFs ombudsman Runo Magnusson.

Händelsen blev ett uppvaknande för Hedemora kommun som tilldelade socialtjänsten mer resurser och införde handledning för socialsekreterarna. Men Elisabeth Hällbo bestämde sig för att byta jobb ändå. Tanken hade redan börjat gro tidigare, men skandalen fick henne att ta steget och bli skolkurator.

–När chefen blev dömd insåg jag vilken utsatt position vi har som tjänstemän. Det var jättehemskt att en enskild person kunde bli dömd fastän det kanske handlade om ett systemfel.