Det var onekligen väldigt intressant att höra deras perspektiv på kvinnorättsfrågor i Indonesien (och globalt). När jag sedan också träffade fackförbunden var även detta väldigt inspirerande och allas engagemang för arbetsvillkor, minimilön och andra rättigheter var mycket berikande. Samtidigt belyste det ju också den multifacetterade problematik som existerar på flera ställen runtom i världen. Lokal, regional och nationell politik påverkar mycket, men även motståndet via civilsamhällesorganisationer och fackförbund gör att det inte är helt statiskt, tvärtom. Däremot finns det många svårigheter i form av byråkrati liksom värderingar vilka båda speglas i kvinnorätts- och arbetarrörelsen i landet.

Det var också av denna anledning som jag bestämde mig för att undersöka både fackförbund som kvinnorättsorganisationers perspektiv på kvinnorättsfrågor samt bådas strategier inför dessa. Fackförbund, som traditionellt varit en väldigt ”maskulin” rörelse, har tagit in mer perspektiv på kvinnospecifika frågor genom exempelvis ”women’s wings” (kvinnoledda ”avdelningar” inom förbunden). Samtidigt är de dock fortfarande mycket fokuserade på arbetarfrågor, vilket kan göra att de kvinnospecifika frågorna (mammaledighet, reproduktiva frågor) kan ges en ”officiell” men i praktiken ganska tunn röst. Detta är något som skulle kunna vara intressant att titta närmare på vid andra tillfällen. Kvinnorättsorganisationer, till skillnad från fackförbunden, är ju som namnet avslöjar desto mer fokuserade på problematik som berör särskilt kvinnor (och andra minoriteter). Däremot kan de ha en viss tendens till att inte se till övriga frågor lika mycket, vilket kanske har bidragit till att dessa båda sociala aktörer inte samverkar i sådan utsträckning som de hade kunnat. Mina intervjuer med både kvinnorättsorganisationer som fackförbunden var verkligen mycket intressanta, givande och gav upphov till fler frågor som skulle kunna undersökas vidare. På så sätt är människors levnadsvillkor och upplevelser så otroligt dynamiska och är varför jag skulle uppmuntra alla som kan och vill att göra fältstudier.

Varje fältresa är dessutom unik och även om en kan ha gjort många eller inga alls bidrar detta till en ny upplevelse som är svårslagen att stanna hemma. Självklart kan en göra det också, men för den som är intresserad av att sitta ansikte mot ansikte med berörda parter är detta en väldigt inspirerande och berikande erfarenhet. Jag kan även tipsa om att bo på ett AirBnB eller värdfamilj istället för exempelvis hotell för att få de bästa tipsen, nya vänner och helt andra perspektiv på platsen en befinner sig på. Jag hoppas att jag får chansen att åka utomlands vid fler tillfällen och tvekar inte att uppmuntra alla intresserade att söka resestipendium och uppleva allt vad det innebär!

Av: Haruna Ohldin, våren 2018