Jag fick möjlighet att bedriva fältstudier utomlands under min tredje termin på socionomprogrammet, självklart ville jag ta den här chanser att få vidga mina erfarenheter och få perspektiv på andra människors, som lever i andra förhållanden än jag, perspektiv. Jag tänkte att detta skulle vara en bra början och utveckling inför min kommande yrkesroll som socionom. I april 2013 åkte jag, tillsammans med 8 andra i min klass, till Kapstaden i Sydafrika. Här spenderade vi 5 veckors studietid, den bästa studietid jag någonsin har upplevt.

I Kapstaden blev vi mottagen av organisationen Southern ambition Africa, genom den organisationen har vi fått valt olika projekt som vi vill besöka. Anledningen till att bedriva fältstudier inom socionomprogrammet är att observera ett socialt fenomen som vi sedan skriver en rapport om. Vad jag ville skriva om visste jag inte direkt, men jag visste redan innan valet av projekt att jag ville spendera den här tiden med barn. Därför har jag spenderat 5 veckor på ett placeringshem för barn som inte kan bo hemma av någon anledning, vanligaste orsaken till placering är att det förekommen missbruk och misshandel i hemmet. Genom det här placeringshemmet fick vi även kontakt med en låg- och mellanstadieskola där vi även har spenderat tid. På skolan fick vi tillåtelse av rektorn och lärarna att bedriva samtalsgrupper med flickorna i årskurs fem och sex. Här pratade vi om hopp, drömmar, framtid och hade övningar för att förstärka deras självkänsla. Under tiden på hemmet och skolan växte med intresse för barnens hopp och drömmar, därför valde jag att skriva om just barnens drömmar och deras hopp om att få förverkliga dessa en dag, men tanke på deras bakgrund och livssituation.

För barnen var utbildning något oerhört viktigt, det var det som de visste att det kunde kämpa med. Den största rädslan för barnen var att en dag hamna på gatan, där av var deras motivation till skolan väldigt stark. De ansåg att där måste man studera vidare för att kunna ta sig någonstans. Vill man en dag bli något så krävs det en utbildning, annars är man oftast kvar på samma ställe, eller värst av allt: på gatan.

En dag fick vi följa med Southern Ambition till en av kåkstäderna utanför Kapstaden, här fick vi leka med barnen, vi delade ut mellanmål och sedan fick vi en rundvandring i bostadsområdet. Intrycket jag fick av att vandra omkring bland deras så kallade hus går inte alls att beskriva med ord. Jag kunde inte känna någonting för just den stunden, för mig var det här overkligt. Husen var plåt- och träskjul, området hade ungefär 8000 invånare, 150 toaletter, 4 vattenkranar och ingen el. Det var inte förrän på kvällen när jag reflekterade över dagen som jag insåg vad jag hade sett, det där är verkligheten. De bor där.

Under min studietid i Kapstaden har jag upplevt så otroligt mycket, och sett saker jag inte ens kan beskriva, mött människor som är de starkaste människor jag någonsin har fått pratat med. Detta är något jag aldrig kommer att glömma. Deras starka hopp och tro på sig själv är något som alltid kommer att finnas i mitt bagage.