Under min tredje termin på socionomprogrammet fick jag möjligheten att bedriva mina fältstudier i Kapstaden, Sydafrika. Det var en möjlighet som jag inte ville gå miste om, vilket jag gjorde helt rätt i eftersom denna resa var väldigt lärorik, både i utbildningssyfte och i min personliga utveckling. Resan gav mig nya perspektiv och varje dag lärde jag mig något nytt.

Tack vare organisationen Southern Ambition South Africa fick jag bedriva mina fältstudier på ett placeringshem för barn under 18 år som inte längre kunde vistas i sin hemmiljö samt på en grundskola i Kapstadens utkant.

Sydafrika är ett land där ungefär 98 procent av befolkningen är läs- och skrivkunniga. Trots detta är antalet arbetslösa unga kvinnor 52,5 procent. Detta innebär alltså att hälften av alla unga kvinnor i Sydafrika är arbetslösa trots kompetens. Detta var något som fångade min uppmärksamhet och något som jag kände att jag ville engagera mig i. Varför är det så pass många unga kvinnor som hålls utanför arbetsmarknaden? För att få en större inblick i detta startades en så kallad diskussionsgrupp på en av skolorna i Kapstaden. Denna hade som syfte att motivera flickor i 11-14 års ålder till att våga drömma och sedan följa den drömmen.

Genom samtal med flickorna lärde jag mig att det inte berodde på bristande engagemang från deras sida att arbetslösheten var hög. Flickorna drömde om att bli läkare, arkitekter och artister. Dessa drömmar var för dem viktiga och lika uppnåbara som för någon annan. De visste dock att det skulle bli svårt, att på grund av hur landet såg ut att de skulle behöva kämpa för det men alla var villiga att kämpa för att nå sin dröm. Detta var huvuddelen av projektet, att samtala med de unga flickorna om hur de drömde, hur de skulle uppnå den och vilka hinder de kunde stöta på. Som en annan del i projektet talade jag med rektorn på skolan som också är väldigt engagerade i dessa slags frågor. Hon menade på att den höga arbetslösheten bland unga kvinnor berodde på att många kom från de fattigare områdena kring Kapstaden och att möjligheterna helt enkelt inte fanns. Familjen hade inte råd att skicka flickorna till gymnasiet eller högskola och detta resulterade i att de stannande kvar i samma fattiga område som föräldrarna och oftast blev gravida i ung ålder och därmed blev fast där de nu var. Flickorna var medvetna om att detta var det liv de flesta av dem kunde förvänta sig men trots detta vågade de tro på sina egna drömmar. Projektet lärde mig mycket om vilja och styrka men framförallt hopp. De här unga flickorna lärde mig att hoppet är det sista som lämnar en.

Erfarenheterna från denna resa kommer aldrig att lämna mig, jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv men också om deras kultur och deras liv. Det är något jag kan bära med mig i min kommande yrkesroll som socionom och som jag är säker på kommer gynna mig när det är dags att ge sig ut i arbetslivet.