Föreningsfrihet i Indonesien
Linda Scott jobbar med etiska upphandlingar på Lunds kommun. Med hjälp av Visions internationella stipendium för yrkesverksamma reste hon till Indonesien för att undersöka om landet lever upp till kraven som ställs på arbetares rättigheter i FOA-avtalet. Läs hennes berättelse.
Jag jobbar på Lunds kommun, med att ställa etiska krav i upphandlingen. Detta innebär att vi ställer krav på att mänskliga rättigheter och arbetsrätt respekteras vid produktionen av de varor vi köper in. Det är ett intressant, utmanande och delvis nytt arbete, både för mig och för kommunen. Därför har jag länge velat vidareutbilda mig inom detta område och resa iväg till något producentland för att få bättre förståelse för och kunskap om hur villkoren ser ut för de som tillverkar de produkter vi köper, som kläder, mobiltelefoner och möbler.
I juni 2013 fick jag möjligheten att åka till Jakarta i Indonesien för att undersöka Freedom of Association Protocol, på svenska FOA-avtalet. Avtalet är ett nytt initiativ för att försöka stärka fackföreningar på fabriker som syr sportskor och sportkläder till stora varumärken som Nike och Adidas. I Indonesien är föreningsfrihet reglerad i lagen och landet har skrivit under ILO:s kärnkonventioner som rör organisationsrätt och rätten att kollektivt förhandla. Trots detta sker det grova kränkningar av dessa rättigheter.
FOA-avtalet har förhandlats fram mellan indonesiska fackföreningar, stora varumärken inom sportsko- och sportklädesindustrin samt leverantörer till dessa. Jag ville ta reda på hur avtalet har implementerats efter att det 2011 skrevs under av parterna. För att göra detta besökte jag representanter från fyra fackföreningar och fackförbund - KASBI, SPN, GSBI och FSPTSK. Jag intervjuade också en representant på Adidas och en representant från en fabrik som är leverantör till Adidas som heter PT Nikomas, en fabrik med över 80 000 anställda. Jag intervjuade dessutom en person på Oxfam Indonesia som har varit med under förhandlingarna och är med i det fortsatta arbetet med FOA-avtalet. Dessutom pratade jag med några arbetstagare som syr sportskor och som är medlemmar i en av fackföreningarna.
Jag ställde frågor om hur de har jobbat med FOA-avtalet sedan det skrevs under, vad de tyckte om avtalet, hur det har fungerat på de fabriker som omfattas och vilken effekt det har fått för de fackföreningar som berörs. Det var otroligt spännande att få höra hur FOA-avtalet fungerar i praktiken och vilken effekt det har fått. Samtidigt var det både skrämmande och intressant att höra om de kränkningar av mänskliga rättigheter och nationell arbetslagstiftning som sker dagligen på de fabriker som tillverkar våra sportskor och sportkläder, både genom hot och våld men också mer subtilt genom att fackliga diskrimineras, sägs upp, omplaceras och avskedas.
Det var en viktig resa för mig. Jag har fått fördjupad kunskap om fackföreningarnas situation i Indonesien och hur maktstrukturerna ser ut. Jag har också förstått vidden av hur extremt svårt det kan vara att starta en fackförening och bedriva fackligt arbete, trots att det är reglerat i lagen att detta ska tillåtas. Det har blivit tydligt för mig hur central föreningsfriheten är för att arbetstagare själva ska kunna ha en chans att förbättra sina arbetsvillkor. Detta tar jag med mig i mitt fortsatta arbete med upphandling.
Min studie av FOA-avtalet resulterar i en rapport för Swedwatch och LO-TCO:s biståndsnämnd. När den är släppt i november kan även Vision få ta del av den och jag berättar gärna mer om FOA-avtalet och resultatet av studien vid något tillfälle.