Jag studerar till behandlingspedagog och har sedan fem år tillbaka arbetat med ensamkommande flyktingbarn. I min utbildning ingår bland annat 16 veckors praktik och med hjälp av Visions internationella stipendium fick jag möjlighet att utföra den på ett statligt flyktingcenter i Alcobendas utanför Madrid i Spanien.

Det är ett boende med 80 platser för barn, kvinnor och män i alla åldrar med flyktingstatus.
Min praktik har varit med organisationen Ninarwa som arbetar på centret med att anordna
aktiviteter för de boende.

Under min praktikperiod har centret haft ovanligt många barn så under veckodagarna har Ninarwas verksamhet främst inneburit läxhjälp och aktiviteter för barnen. På kvällarna har aktiviteterna varit riktade till de vuxna och det har varit allt ifrån karaoke,
födelsedagsfirande, halloweenfest, födelsedagsfirande, teaterbesök, afrikansk dans, workshops om hur man kan hitta jobb och lägenhet till föreläsningar om spansk kultur och historia. Vissa helgdagar har vi anordnat aktiviteter för både barn och vuxna som oftast inneburit att vi lämnat centret för att besöka någon närliggande stad, museum, utställningar eller liknande.

Under min praktikperiod har jag varit med mina två handledare i deras arbete och även fått anordna aktiviteter för kvinnorna på centret på egen hand. Detta för att majoriteten av deltagarna på Ninarwas aktiviteter oftast var män då kvinnorna tog ansvaret för barnen. Kvinnorna blev lätt isolerade på sina rum. Kvinnogruppen blev mycket välkommen, såklart från kvinnorna men efter några veckor märkte jag att intresset ökade även från männen och barnen. Männen tog mer ansvar med det praktiska och planerade så att kvinnorna skulle hinna vara med i gruppens aktiviteter. Barnen frågade ofta vad jag skulle göra med deras mammor senare och jag tror det märktes för alla att om kvinnorna mådde bättre och hade något att se fram emot så blev det en positiv skillnad för alla.

En av aktiviteterna som kvinnorna önskade var filmkvällar, i ett stängt rum där alla under några timmar kunde ta en paus från att vara mammor och fruar och från situationen de befinner sig i. Minst en gång i veckan hade vi filmkväll. Diskussionskvällar, smyckestillverkning, pyssel och ibland bara fika. Jag upplevde att det inte spelade så stor roll vad vi gjorde, bara att vi skapade en ”paus” från verkligheten för ett tag var viktigt. Vi hade två regler i gruppen. Att bara kvinnor fick delta och att vi gav varandra förtroendet att inte föra vidare något som det talats om. Alla skulle känna sig fria att uttrycka åsikter och känslor utan att behöva oroa sig för eventuella konsekvenser från sina män eller människor utanför gruppen. Diskussionerna ledde sig själva och landade oftast någon helt annanstans än där de startade.

På ett center som C.A.R med så många boende från så många olika kulturer talar de flesta inte samma språk. Och där människorna befinner sig i en otroligt stressfylld och oviss tillvaro och dessutom måste dela rum blir det oundvikligen grupperingar och konflikter.
Jag upplevde att kvinnogruppen och Ninarwas aktiviteter förbättrade denna situation genom att många människor fick ökat förtroende för varandra, det går ju klart lättare om man delar tankar, upplevelser och erfarenheter med varandra.

Jag är så otroligt nöjd och tacksam för min tid på C.A.R. Det är en erfarenhet jag är säker på att jag kommer ha nytta av hela livet. Jag har fått träffa fantastiska människor som varit så otroligt inbjudande. Det har varit väldigt inspirerande att få ta del av mina handledares fantastiska energi, kreativitet, positiva inställning och deras brinnande intresse för människorna på centret.