Gör fiktion av chefslivet

Skrivandet är hans andningshål i byråkratin. Slipsen hans främsta verktyg. Kulturchefen i Strängnäs, Christer Hermansson, ger snart ut sin 18:e bok om tillvaron i en mindre kommun.

Tucholsky-kabarén spelas i kväll för sista gången. Kontorschefen bläddrar bland sina många slipsar i garderoben hemma och funderar. Ska han ta den röda slipsen? Tucholsky var ju radikal. Nej, det får bli den blåklintsblå, den färgglada – det är trots allt en rolig föreställning.

Kontorschefen heter Christer Hermansson och basar över kulturkontoret i Strängnäs. Han har sett till att kommunen fått Sveriges första och enda kommunförfattare, som i sin tur fått Strängnäsborna att skriva.

I föreställningen ”Jag går på mina händer – en kabaré i Kurt Tucholskys anda” blandas deras nyskrivna texter med texter av den tyska antinazistiska exilförfattaren Kurt Tucholsky, som kom till Mariefred 1929.

Christer Hermansson har själv stor erfarenhet av att skriva. Det har blivit hela 18 böcker, såväl romaner som diktsamlingar. Många är baserade på egna erfarenheter och reflektioner kring tillvaron som kontorschef i en liten kommun.

Den senaste, ”Kontorschefen och cellisten – prosatexter om arbete, chefskap och liv” släpps i november. I en text ger kontorschefen sina nya chefer rådet att ”undvika interna konflikter genom att vara extremt otydlig och diffus eller tvärtom: eftersträva gigantisk tydlighet som blir omöjlig att misstolka…”.

Själv tycker Christer Hermansson att det är viktigt att vara både tydlig och otydlig som chef. När det gäller kontroversiella beslut där det råder delade meningar måste han vara mycket tydlig med vad som gäller. Men ibland är det en fördel att vara otydlig, det kan öppna för medarbetarna att själva lösa problem och leta efter möjligheter.

– Det hänger ihop med tillit till medarbetarna. Då kan jag till exempel säga att jag inte vet hur det här kommer att bli, så här ser läget ut nu och som jag ser det finns de här olika alternativen. Men det är inte alltid lätt att vara tydlig även när jag eftersträvar det, som i sammanhang där det pågår många processer och det finns fler frågor än svar.

Löjligt med hästsvans

I en annan text funderar han över varför ingen frågar honom varför han har den där löjliga hästsvansen trots att han är så gammal.

– Jag tycker att det är ganska töntigt att ha hästsvans i den här åldern. Ibland när jag ser bilder på mig själv tycker jag att det ser jävligt töntigt ut. Men jag har bara två alternativ: uppsatt eller utsläppt. I töntigheten finns något bestämt och distinkt, när jag har utsläppt hår är jag mer öppen.

Efter föreställningen känner sig Christer Hermansson nöjd. Nu sitter han tillsammans med skribenter och skådespelare på en liten irländsk pub. Byter ett par ord med regissören. Plockar fram en svart och mycket liten anteckningsbok ur kavajens innerficka. Skriver ner idén att försöka ta kabarén till Scenkonst Sörmland, som arrangerar kulturella evenemang i hela regionen.

Han lägger slipsen över axeln och sätter gaffeln i sin fish and chips. Just slipsen är hans viktigaste arbetsredskap, säger han.

– Den är en markering om att det är jag som är chef och har ett särskilt ansvar.

Ofta väljer han slips snabbt, utan att analysera så mycket. Valet beror på skjortan och sammanhanget. På senaste mötet med kulturnämnden där han höll flera dragningar valde han till exempel en ljusblå slips som lyste i kontrast mot den svarta skjortan – för att tydligt markera att han är chef.
Slipsar är en symbol för makt, anser han, men de tilltalar honom också rent estetiskt.

Jag tror man i Sverige är rädd för att vara chef och tala om makt. Det är det här med att vara lagom.

– Det är en fin artefakt, som tillhör att vara man på en arbetsplats, om du är i chefsposition. Jag förknippar slips med manlighet.

Kvinnor kan ju också ha slips.

– Ja, det är jättefint! Jag har en kvinnlig chefskollega som har slips då och då. Det är både snyggt och markerar att hon är chef. Jag har donerat min vita skjorta med röda hjärtan och en slips till henne.

Christer Hermansson talar hellre om chefskap än ledarskap. Det finns flera sorters ledare inom en organisation, bland annat informella ledare, men bara en chef. Själv tycker han om att ha makt, att kunna påverka.

– Jag tror man i Sverige är rädd för att vara chef och tala om makt. Det är det här med att vara lagom, man ska inte sticka ut för mycket.

Christer Hermansson är inte rädd för att säga ifrån i förvaltningsgruppen eller i kulturnämnden om någon kommer med påståenden som han inte håller med om. Men han provocerar inte för sakens skull längre.

– Jag har blivit äldre, tröttare och … jag ska inte säga bittrare. Det är den där klichén om att välja sina strider.

Personlig utveckling

Han utvecklar sitt resonemang när vi ses igen en dryg vecka senare på kulturhuset Multeum i Strängnäs. I början av sin chefsbana var Christer Hermansson vildare. Gick ut i media och uttalade sig om politiska saker, krävde mer pengar till kulturverksamheterna och debatterade biblioteksfrågor på nationell nivå. Det var inte alltid uppskattat på högre ort.

– Nu kan jag tycka att jag var naiv och omogen, och kanske alldeles för snabb. Jag gjorde en del dumma saker.

Med åren har han blivit mer tålmodig och kompromissvillig. Ser de kommunalpolitiska processerna tydligare, att de är långsamma och komplexa, med många inblandade.

– På det sättet har jag kanske blivit tråkigare. Jag är mer administrativt och byråkratiskt lugn. Nu jobbar jag som man ska inom förvaltning, när det gäller diskussioner med politiken kring budget och annat.

Jag känner en frihet i fiktionen som jag inte har i mitt dagliga arbete.

När den kommunala byråkratin känns frustrerande blir skrivandet ett andningshål.

– Jag känner en frihet i fiktionen som jag inte har i mitt dagliga arbete.

Från början jobbade Christer Hermansson som bibliotekarie. Debatterade biblioteksfrågor och skrev böcker om yrket. Han var kritisk mot många chefer, och romanen ”Ich bin ein Bibliothekar!”, är ett nidporträtt av en av dem.

– Chefen hade ett diktatoriskt sätt och spelade ut kolleger mot varandra. Det var helt galet, säger han, skrattar och skakar lite på huvudet.

Han ville själv pröva att vara chef och fick jobb som musei- och bibliotekschef i Strängnäs. Då utvecklade Christer Hermansson sin filosofi om det subjektiva ledarskapet, som han beskriver i boken ”Det är jag som är chefen!”.

Subjektivt ledarskap handlar om att vara sig själv. Att våga vara personlig, utan att bli privat. Att ge medarbetarna stor frihet att utforma sina uppdrag. Humor är en viktig ingrediens – liksom att agera situationsbaserat, vilket innebär att han försöker möta människor utifrån vilka de är och vilket sammanhang de befinner sig i.

Ett förhållningssätt som tycks fungera. Han tar fram siffror som visar att kulturkontorets 70 medarbetare är betydligt friskare än snittet för kommunanställda i Strängnäs.

– Det är jag jäkligt stolt över. Jag tolkar det som att människor trivs på sina arbeten.

Krigsplacering pågår

Christer Hermansson tar på sig rocken och går upp mot kommunhuset. Där satt han tidigare tillsammans med de andra kontorscheferna, men han flyttade till kulturhuset för att komma närmare verksamheten. Nu ska han till kommunhuset för att krigsplacera några bibliotekarier. Den som är krigsplacerad är skyldig att tjänstgöra under höjd beredskap.

– Om det blir krig är biblioteket en samlingsplats och en viktig resurs för att sprida korrekt information.

Ämnet är känsligt och pressen får vänta utanför när Christer Hermansson försvinner iväg med förhandlingschefen.

Att arbetet är omväxlande är det han uppskattar mest med jobbet. Förutom att producera kabaréer och krigsplacera bibliotekarier reviderar han bland annat kulturkontorets verksamhetsplan och ska vaska fram kandidater till kulturstipendierna.

– Det passar mig bra, jag blir lätt rastlös. Jag tycker också om att ha inflytande och helhetsperspektiv, att göra bra saker för invånarna. Många uttrycker till exempel att de blev glada av kabarén, säger Christer Hermansson och rättar till slipsen, i dag med ett smaragdgrönt mönster mot svart botten.