• Lena Eklund är omvittnat älskad av sin personal. ”Hon bryr sig verkligen om oss” säger alla tillfrågade spontant.

  • Med stolta steg och huvudet högt lämnar Lena Eklund sin älskade arbetsplats. Nu har hon nött golven på onkologen tillräckligt, det är dags för ett nytt slags liv.

  • Som kontorselev hade Lena Eklund knappast föreställt sig att hon skulle sluta som biträdande verksamhetschef.

Karriär

Toppjobb trots en tuff start

6 maj 2020

Som barn till missbrukande föräldrar har Lena Eklund lärt sig att lita till sig själv. Resultatet är en ovanlig karriär. När hon nu pensionerar sig kärleksbombas hon av medarbetarna.

Lena Eklund har aldrig bott någon annanstans än i Västerås. Aldrig arbetat någon annanstans än på sjukhuset där. Hon ångrar det inte en sekund, men rent socialt kan det vara en liten brist, upplyser hon:

Lenas bästa ­ledarskapstips

  1. Lyssna på dina medarbetare, det är de som sitter på kunskapen.
  2. Låt dina medarbetare växa och håll dig själv i bakgrunden.
  3. Skratta! Glädje ger den bästa arbetsmiljön.

– När man flyttar på sig får man ju lov att anstränga sig lite. Vara trevlig. Det har aldrig jag behövt.

Skrattet som följer är stort och välkomnande. Onkologiska kliniken på Västmanlands sjukhus är liksom hemma hos henne, hon kan vara bara sig själv.

Här på sjukhuset har hon jobbat i närmare femtio år, varav trettio på onkologen. Hon har gått från att vara kontors­elev till att bli biträdande verksamhetschef. ”Den långa vägen” som man ibland säger. Visst har hon gått ledarskapsutbildningar, men hennes karriär bygger på erfarenhet och den kunskap om kliniken som hon har skaffat sig som läkarsekreterare och senare avdelningschef. Och, inte minst, på en personlighet som medarbetare beskriver som unik.

Populär bland personalen

En av dem konstaterar att det är ont om dolda agendor i Lena Eklunds närhet. Dels skulle hon avslöja dem bums. Dels bemöter hon människor i sin omgivning med trygghet och acceptans – vem skulle vilja dölja något för henne? Finns ett problem så är det av henne man säkert får hjälp med det:

– Lena är otroligt bra på att läsa av människor och se behov. Och hon tar alla till sig. Hon är oerhört familjekär och samtidigt så närvarande för oss på arbetsplatsen. Det kan säkert bli jobbigt för henne, att ha plats för så många i sitt hjärta, men hon är alltid glad. Jag tycker att hon är en supermänniska.

Lena bryr sig verkligen om alla i sin personal, och hon drivs av att föra saker framåt.

Alla vi talat med poängterar tydligheten i ledarskapet, och att den åtföljs av den sortens ödmjukhet som kommer av insikten att det alltid kan finnas någon som vet mer.

– Men framförallt är Lena otroligt passionerad i sin roll. Hon bryr sig verkligen om alla i sin personal, och hon drivs av att föra saker framåt. Hon har gjort mer för att lösa arbetsmiljöproblem på några få månader som tillförordnad verksamhetschef än tidigare verksamhetschefer gjort på flera år, säger en annan medarbetare.

Pensioneras till  ljud av hyllningskör

När hon går i pension i april är det alltså till ljudet av en samstämmig hyllningskör. Ännu ovetande om de kärleksfulla omdömena säger Lena Eklund själv att hon bara är som hon är. Vissa saker är självklara. Om arbetsmiljön suger, ja då behöver det påtalas.

– Jag upptäckte på ett apt på en enhet ett klimat som överraskade mig. Jag bröt, och frågade vad det egentligen var som hände i gruppen. Varför lät de så mot varandra? Då klev elefanten ut ur rummet. Alla började prata om problemen och sedan kunde de tillsammans med sina chefer lösa dem. I dag är det jättebra där.

Lena Eklund

Ålder: 63 år.

Yrke: Biträdande verksamhetschef, onko­logikliniken Västmanlands sjukhus, Västerås.

Livsmotto: ”Man ska dricka champagne när man vill ha champagne, chansen kanske aldrig kommer åter”.

Vem som helst kanske inte kan åstadkomma samma sak. Det hör till att Lena Eklund under många år varit konstanten på onkologen i Västerås. ”Onkolog-Lena” som hon kallas på Västmanlands sjukhus. Alltid där, alltid med öppen dörr. Orädd att be om hjälp, och ännu snabbare att räcka ut en hand.

Tuff start

Det har inte alltid varit lätt. Men ingenting kan egentligen bli så tufft att hon inte varit med om värre. Hon berättar om de första åren, då läkarsekreterarna knixade för docenten när de kom in på kontoret. De strikta hierarkierna personifierades i överläkaren som varje dag kom in med ett papper och la det i hennes papperskorg. ”Här kommer jag med snuskpappret”, sa han.

– Första gången oroade jag mig lite för vad det där snuskpappret egentligen var för nåt, men det visade sig bara vara papperet runt varmkorven som han köpte till lunch.

När Lena Eklund gjorde entré som kontorselev på sjukhuset 1974 hade hon ett utgångsläge som inte antydde några stordåd. Hon var 16 år, en tuffing med flera år av skolkande och festande bakom sig. Föräldrarna hade samma år flyttat till Stockholm och lämnat henne att klara sig själv. Egentligen var det ett av de bästa beslut de fattat som föräldrar. Båda missbrukade. Redan på mellanstadiet bjöd mamman sin dotter på alkohol, så att hon fick någon att dricka med.

– Mina kompisar tyckte att det var jättecoolt att vi kunde sitta hemma hos mig och dricka. På den tiden var det ingen som polisanmälde. I dag hade nog min situation blivit uppmärksammad på ett annat sätt.

Missbrukande föräldrar

Trots alkoholmissbruket hade båda föräldrarna fina jobb som de skötte tillräckligt bra. Utåt sett gjorde familjen allt man skulle, firade jul och åkte på semester. Men det skedde under ett rus som inte gav utrymme för ömhet och kärlek, och redan innan den lilla Lena började i skolan var hon ute i samhället och letade efter sin berusade mamma på kvällarna.

Lena Eklund beskriver en uppväxt i obegriplig känslokyla. Familjen hade alltid en hund som hon kunde ta sin tillflykt till, men när föräldrarna av någon anledning var missnöjda med sin dotter avlivades den. Det var satt i system.

– Det kunde vara så att jag inte hade gjort tillräckligt bra ifrån mig i skolan, till exempel. Vi hade många hundar genom åren.

Hos mormor som bodde några hus bort fick hon omsorg och god mat varje dag efter skolan, innan föräldrarna hämtade henne. Och relationen blev bättre när de försvann till Stockholm. Lena flyttade in hos sin pojkvän och kunde åka till dem på besök. Hon ­klandrade dem aldrig, reflekterade inte så mycket över sin barndom.

– Men när jag själv fick min dotter, tolv år efter separationen från mina föräldrar, så kom allting tillbaka. Jag höll den lilla bebisen i min famn och min enda tanke var: Hur kan någon göra så mot sitt barn?

Ingen av föräldrarna är längre i livet, pappan dog tidigt. Men med mamman fick Lena Eklunds tre barn ha en fin relation. De har fått ha sin mormor, det var viktigt.

– Hon tyckte mycket om dem. Men jag lät aldrig min mamma vara ensam med barnen. Jag tänker på det ibland, när jag hämtar mina två barnbarn på förskolan en gång i veckan. Hon fick inte uppleva att själv ta hand om sina barnbarn. Men jag vet inte om hon förstod vad hon gick miste om.

Familjen viktig

Lena Eklunds egen familj var den där familjen som packade picknickkorgen och cyklade till badstranden varje dag på sommaren, också under jobbveckor. Barnen har fått kärlek i övermått, om något sådant är möjligt.

– Min familj har varit allt för mig. Jag kanske har överkompenserat för allt jag själv inte fick. Det var en stor tragedi för mig när vi sen skilde oss, jag och min man. Jag ville inte det. Jag blev oerhört ledsen för att vi inte lyckades hålla ihop familjen och jag gick i terapi.

Min familj har varit allt för mig. Jag kanske har överkompenserat för allt jag själv inte fick.

Samtidigt antog Lena Eklund utmaningen att undervisa läkarsekreterare under ett år. Det var år 2000, som ensamstående kämpade hon på för att under sina veckor ge barnen allt de fått när de var en hel familj. På kliniken var hon samma Lena. Alla ska må bra, i familjen så ock på jobbet.

Blev chef 2005

2005 blev hon biträdande verksamhetschef och året efter fick hon kliva fram som tillförordnad. Hon möttes av överlägsenhet från sjukhusledningen som på den tiden nästan enbart bestod av överläkare.

– Jag närmade mig femtio år men jag blev behandlad som en liten flicka. ”Nu har du väl tagit dig vatten över huvudet” hörde jag dem tänka. Jag var skiträdd emellanåt, som när jag skulle in och ha första läkarmötet.

Det som kändes i magen var att stå inför gruppen och att försöka göra det med pondus. Det enda de respekterade var just det hon inte hade: medicinsk utbildning. Men Lena Eklund var stolt över att ha fått frågan, och hon kunde administrationen på sina fem fingrar. Hon visste att hon var rätt person på rätt plats, även om en del läkare hade det lite jobbigt med den saken.

Allt det där är över, utan strategier eller knep. Lena Eklund har gjort sitt jobb på det sätt hon tycker är bra och den som från början haft något emot har bytt åsikt.

– Jag har aldrig fått så mycket kärlek i hela mitt liv som när jag berättade att jag ska gå i pension. Jag vet faktiskt inte vad jag gjort som är så bra. Men jag är väldigt stolt över min resa.

Så hanterar Västmanlands sjukhus corona

  • Ersätter de mottagningsbesök som går med telefonsamtal, det vill säga de besök där inte doktorn behöver undersöka patienten.
  • De som kan arbeta hemifrån gör det om de har förkylningssymtom.
  • Inga anhöriga får följa med på besöken förutom på nybesök, start av behandling och när patienter som vårdas i livets slut.