Recension: I backspegeln av Leif Östling

Efter en framgångsrik karriär måste det vara nesligt att bli ihågkommen för ett oövertänkt uttalande i teve. Leif Östling utbrast: ”Va fan får vi för pengarna?”

Syftet med boken:

Vid 74-års ålder och efter en lång karriär i Svenskt näringslivs absoluta toppskikt, finns det förstås massor med historier, intriger och kunskap att dela med sig av. Och den som är intresserad av maktspelet bakom kulisserna i Wallenbergsfären får här sitt lystmäte. Leif Östling raskar ganska snabbt över sin bakgrund och uppväxt i ett medelklasshem i Luleå. Han beskriver sig själv som en mycket blyg pojke, som genom att
stå vid sidan och iaktta, lärde sig det ledarskap han sedan praktiserat som vuxen, det situationsanpassade ledarskapet. Snabbt förflyttar han läsaren till 1972 när han startade sin karriär på företaget Saab-Scania som tillverkade försvarsmaterial och personbilar samt lastbilar och bussar.

Bästa citatet:

”Cheferna började ovant och motvilligt äta tillsammans med resten av de anställda. Stängningen av Blå hornet blev startskottet för det ledarskapet jag trodde på.”

Det sämsta med boken:

Han börjar med en lista på huvudpersoner. Listan är lång och består uteslutande av män. Förutom sin hustru som han ägnar några rader åt i slutet. Jag vägrar tro att det inte funnits någon inflytelserik kvinna som påverkat honom under alla år i näringslivet.

Bästa ­ledarskapstipset:

Empatin. Ett inkännande av och en medkänsla för medmänniskan beskriver han som sin ledstjärna. Leif Östling inspirerades av resor till Japan och introducerade Toyotamodellen och införde lean production till Scania.