Kultur

Recension: Min historia av Michelle Obama

6 september 2019

Två motsatser blir kära. Han, en disträ tänkare, hyper­intelligent med stora mål. Hon en högpresterande, perfektionist. Han blir president, hon sätter sin karriär på vänt.

Bästa ­ledarskaps­tipset:
Att vara sig själv. Genom att vara sig själv har Michelle Obama under hela sitt yrkesliv och i alla sina olika roller lyckats entusiasmera människor och få dem med sig.

Bästa citatet:
”Med min förblindade drivkraft att briljera och mitt behov av att göra saker perfekt hade jag missat skyltarna och tagit fel väg”.

Största ­över­raskningen:
Hur hon i det längsta höll emot när Barack ville kandidera till Demokraternas presidentkandidat. Till slut sa hon ja. Men innerst inne trodde hon inte att han skulle ha en chans. Han var ju trots allt en svart man i Amerika. Hon erkänner också att hon aldrig varit särskilt förtjust i politik och hennes erfarenheter som Amerikas första dam har inte gjort mycket för att ändra på det.

Det bästa med boken:
Det känns som en ärlig bok. Michelle Obama beskriver sig själv som en överambitiös streber som ska förverkliga allt det hennes föräldrar inte haft möjligheter till. De har gett henne en enkel men trygg uppväxt och ett gott självförtroende. Nu gäller det att betala tillbaka med en högskole­examen och en framgångsrik juristkarriär. Ledorden är prestation, resultat, prestation, resultat. Men när hon träffat Barack, som hela tiden utmanar det vedertagna, inser hon att hon hatar att vara jurist och byter karriär.

Det sämsta med boken:
Det är förstås kul att få en inblick bakom kulisserna i Vita huset och en mer nyanserad bild av hjälten Barack Obama. Men mot slutet blir det lite för mycket Barack och för lite Michelle.