• Said har varit väldigt öppen med sitt förflutna. Han har föreläst många gånger om sin bakgrund och figurerat i media. ”De flesta av ungdomarna vet vad jag har gått igenom.”

  • Under tiden på behandlingshemmet kom Said Shahabpour på att han ville jobba med barn och unga. ”Jag har en förmåga att se på barn hur de har det. Jag vill förhindra att de hamnar i samma roll som jag.”

  • När Said Shahabpour tog över på Mångfaldshuset kände han sig trygg med att han kunde leda och att han hade många idéer. ”Det som var helt nytt var all byråkrati. Jag har fått mycket stöttning och hjälp från min chef Lasse.”

Arbetsmiljö

”Alla har rätt till en fjärde chans”

29 januari 2019

För sex år sedan var Said Shahabpour på botten. Missbrukare, kriminell och hemlös. Nu leder han en av Norrköpings fritidsgårdar, som han har lyft från kaos till trygghet.

Extremt bra. Ni kan vara stolta. Superlativen och de berömmande orden haglar inne på fritidsgården Mångfaldshusets personalmöte.

– Nästan 100 procent känner sig trygga på fritidsgården. Ett jävla bra resultat. Ni kan klappa er själva på axeln.

Orden är Lars Zetterholms, högsta chef över flera fritidsgårdar. Han går igenom en undersökning som gjorts bland barnen, ungdomarna och deras föräldrar.

Runt bordet i Mångfaldshusets kafé sitter de som borde klappa sig på axeln – Said Shahabpour som är föreståndare, och tre av hans sex medarbetare: Mikaela Nyman, Michael Hailu och Denijal Mahmedagic.

Said Shahabpour rundar av mötet:

– Ta med er detta resultat, prata gärna med varandra om det. Ni ska förstå hur viktiga ni är! säger han och reser sig.

För Lars Zetterholm är det här en stor seger. Det var en vild chansning när han gav jobbet som föreståndare till en ungdomscoach som var före detta drogberoende, exkriminell och som saknade chefserfarenhet. Nu har det gått fyra år sedan Said fick i uppgift att styra upp Norrköpings mest problematiska fritidsgård.

– Situationen var en katastrof. Fritidsgården dominerades av tonårspojkar som var på väg in i kriminalitet. Said fick ett riktigt kamikazeuppdrag, säger Lars Zetterholm.

Vilken typ av fritidsgård hade jag behövt när jag var barn? Vad hade stoppat mig från att hamna snett? Det funderade Said Shahabpour mycket över när han skulle bygga upp Mångfaldshuset från grunden.

– Jag ville göra det här till en trygg plats, säger han och slår sig ner i en fåtölj inne på sitt kontor.

Om några timmar kommer barnen och ungdomarna att börja droppa in i Mångfaldshuset. Här kan de pyssla, äta mellis och få hjälp med att läsa läxor. Och någon av dem kommer att blir utsedd till ”veckans vän”.

– Det blir man om man gjort något fint, varit kreativ, visat en sida som gynnar verksamheten och de andra barnen. Sedan ringer vi vårdnadshavare och berättar. Vissa gråter i luren, för de har tidigare bara hört negativa saker om sina barn.

Ingen ringde någonsin hem till Said Shahabpours föräldrar när han var liten. Varken för att berätta om bra eller dåliga saker.

– När jag hamnade i bråk så stannade det hos rektor och lärare. Jag skulle vilja fråga dem: Varför gjorde ni inte mer? Varför ringde ni inte mina föräldrar?

Att kliva in i Said Shahabpours berättelse om uppväxten är som att slungas runt i en centrifug. Han berättar med lugn röst om fruktansvärda erfarenheter. Sina första fem år bodde han i krigets Iran, men familjen åkte ofta och hälsade på hos släkten i Dubai.

– Ena dagen såg jag döda människor, avslitna kroppsdelar och himlen som lystes upp av bomber. Nästa dag åkte vi limousin med rika släktingar i Dubai. De var väldigt förvirrande.

Med hjälp av smugglare hamnade familjen i Östersund. Barndomen var rörig, föräldrarna bråkade mycket och de flyttade ofta.

– Jag skuldbelägger inte mina föräldrar. Det var ingen missbrukarfamilj, men många bekanta och släktingar var kriminella. Det uppstod hotfulla situationer hemma, polisen var där och jag fick översätta. Sådant som barn inte ska behöva vara med om – sådant såg jag.

Dessutom blev Said sexuellt utnyttjad som barn av en ingift släkting. Det menar han är ett av skälen till att han så småningom blev kriminell och började ta droger.

– Jag kände skuld och pratade inte med någon om det. Jag var en väldigt känslig person, men jag har lärt mig att svälja. Jag skaffade mig tidigt ett pokerface och hade hundra masker – en med vänner, en hemma och en i skolan och så vidare.

Redan i 10-årsåldern började Said Shahabpour dricka och testa hasch. Och det kriminella livet lockade – storebror, som var hans förebild, hade redan börjat begå brott.

Hemma var han väldigt tillbakadragen. Men utanför blev livet allt rörigare: han hängde med rasister och bråkade med invandrare, gjorde inbrott på industrier, gick på rejvfester och tog droger, blev fotbollshuligan och började så småningom att langa knark.

Hade någon kunnat stoppa den nedåtgående spiralen med allt grövre brott och tyngre droger? Kanske. Om en vuxen med vettiga värderingar hade gett honom bekräftelse.

Som föreståndare har Said jobbat mycket med fastighetsägare, socialtjänst och polis för att bygga upp skyddsnätet kring ungdomar.

– Ju mer samverkan desto bättre kommer det att gå för ungdomarna.

När tonåringar har överträtt fritidsgårdens regler har han inte dragit sig för att kontakta vårdnadshavare. Vissa har slängt på luren. Då har han åkt hem och knackat på.

– Jag gör det som jag hade behövt själv när jag var i den åldern.

För sex år sedan hade Said nått botten.

– Jag försökte begå självmord flera gånger genom att ta överdos. Till sist blev jag hemlös.

Tack vare en socialarbetare som engagerade sig för honom hamnade han på ett behandlingshem i Norrköping. I den 2,5 år långa processen som sedan följde ingick det att Said skulle ha praktik. Tanken på att jobba med ungdomar började gro i honom.

Till slut lyckades han få ett jobb som ungdomscoach på Norrköpings kommun och började föreläsa om alkohol i skolor och för polisen och socialen.

När Mångfaldshuset stod mitt i kaoset och behövde en rejäl omstart flaggade Said för att han var intresserad av att bli föreståndare. Fritidsgårdschefen Lars Zetterholm nappade.

– Lasse fick ett intresse för mig. Jag har fått mycket stöttning och hjälp från honom.

Saids tanke var att kickstarta verksamheten och sedan kliva av som föreståndare. Men det blev inte så.

– Jag blev kär i yrket. Jag kände att jag hade ännu mer chans att påverka om jag fick arbeta med yngre barn.

Personalmässigt har det varit kaotiskt. I början krossade ungdomarna fönster och slängde in smällare och många har inte orkat jobba kvar. Men den senaste tiden har det varit stabilt. Att Said är omtyckt av många medarbetare går inte att ta miste på.

– Han är ärlig och ger oss frihet att göra rätt eller fel. Han säger inte nej till idéer. Man får prova och tillåts misslyckas – gör man det så hjälper han oss, säger Michael Hailu.

Mikaela Nyman håller med, Said är bra på att delegera och visar stor tillit till deras förmåga. Men det finns också negativa aspekter.

– Han kan ge folk för många chanser. Han vill att folk ska komma på lösningar själva – men ibland tycker jag att hans tålamod är lite för långt, säger hon.

När Said talar om sitt ledarskap är det just det han lyfter som viktigast: ärlighet, tillit och att ge medarbetarna tillåtelse att misslyckas.

– Jag strävar efter att allt ska bli bättre. Om vi inte provar olika strategier så kan vi inte få svar. Man får inte se saker som nederlag bara för att allt inte blev 100 procent rätt.

Han säger att han kan vara hård mot sina medarbetare och att han har haft en hel del konflikter.

– Jag är ärlig mot personalen och ibland gör sanningen ont. Vi når målet genom att vara öppna mot varandra. Samtidigt måste du som ledare tänka på hur du uttrycker dig så att det mottas på ett schyst sätt. Efter samtalet börjar jag tala om utveckling – hur går vi vidare?

Said säger att han lär från sina egna och andras misstag.

– Bara för att jag är föreståndare är jag inte felfri och jag strävar inte heller efter att bli det. Det är okej att göra fel. Alla har rätt till en fjärde chans.

Att alla borde ha rätt till en fjärde chans är Said själv ett levande exempel på. Lars Zetterholm tycker att hans något kontroversiella val av föreståndare var ett lyckokast.

– Ingen kan säga ”det där skulle jag kunna ha gjort bättre”. Resultatet talar för sig självt, säger Lars Zetterholm. 

Said Shahabpour

Ålder: 34 år.
Uppdrag: Föreståndare på fritidsgården Mångfaldshuset i Norrköping. Skyddsombud för Vision.
Familj: 2 barn.
Bor: Centrala Norrköping.
Det bästa med att vara ledare: ”Att se att andra utvecklas ger mig en boost. Då växer jag.”
Det svåraste med att vara ledare: Att få folk att samverka utan känslor. Jag brukar säga: ”Lägg bort era privata känslor. Vi ska jobba här, så var professionell.”

Mångfaldshuset

  • Fritidsgård i Marielund i Norrköping.
  • Öppen eftermiddagsverksamhet för årskurs 4–6, kvälls- och helgverksamhet för tonåringar och inskriven verksamhet för barn och unga med rätt till stöd enligt LSS.

Saids tre tips

  • Fortsätt utvecklas. En ledare ska alltid satsa på att det kan bli bättre. Be om hjälp om du inte kan något. Lär av andra. Läs mycket, gå i dialoger. Var nyfiken, lyhörd och öppensinnad.
  • Var människa. Visa dig sårbar. Du behöver inte hålla uppe en fasad. Du behöver inte vara bättre än någon annan bara för att du är ledare.
  • Våga fråga. Jag tar saker direkt och jag vågar fråga. Jag försöker lära personalen att ”om du känner något i magen – ställ frågor!”. Antagligen är det något och då är det viktigt att våga fråga.