Ta mig i handen

9 november 2018

Året 2018 var då jag vågade släppa taget om min papperskalender, som en av de sista sengångarna att övergå till en digital dylik. Å andra sidan var jag bland de första (obs, ej bekräftad uppgift) att skaffa ett privat mejlkonto. Och ändå är jag inte 100 år gammal.

Det känns som att e-mejl har funnits sedan urminnes tider. Men det är ju tekniken som går så oerhört fort framåt. Jag läste på universitet precis innan the Internet hade börjat slå igenom hos allmänheten på allvar under 1990-talet, och jag tog en kurs i att surfa på datorn och att mejla. Då räckte det med världens kortaste lösenord utan krav på att blanda versaler och gemener med siffror och tecken.

Jag har kommit på mig själv med att ha intagit ett lätt överlägset ansiktsuttryck när jag tänkt tillbaka på den där tiden, som jag tyckt framstått som barnslig på något sätt. Den har liksom gett mig en känsla av en gammal Charlie Chaplin-scen, trots att det bara handlar om ett par årtionden bakåt.

Samtidigt fortsätter den digitala utvecklingen i ilfart, inte minst inom kommuner och landsting, pådrivna av bland andra regering och riksdag, för att bli mer effektiva och klara framtidens välfärd. Och ni chefer, ni har en superviktig roll i det hela, för ni ska leda förändringsarbetet ute i verksamheterna. Ni behöver inte nödvändigtvis vara dem som hittar på de nya, smarta, robotiserade, datoriserade lösningarna, men ni ska ta staka ut stigen och peka ut riktningen. Ni ska pusha och peppa och visa mod och gå före.

Men jag tror att de flesta av oss behöver någon som tar oss i handen och visar vägen. Annars kommer åtminstone jag, i någon annans ögon om ett antal år, att vara kvar i en svartvit stumfilm.